Ibland blir det som man vill! Inte så ofta men....... så plötsligt händer det! Jag skall äntligen få flytta! Jag har längtat, önskat och tjatat om det här. Och så när det känns som mest hopplöst blir det verklighet. Äntligen kan jag få packa ihop mig från den här adressen och flytta vidare.

Alltså, det är inte jag personligen som skall flytta, utan min blogg. Jag har äntligen fått en egen adress. En alldeles egen blogg. Jag är superlycklig, och så stolt som bara en en nybliven bloggmamma kan vara.

Så från och med idag, om du vill läsa nya inlägg, så går du in på följande adress: www.baravaralisa.se

Gå nu dit! Och så när du är där så får du bara inte glömma att trycka på facebook like-ikonen där uppe till höger om bloggens namn. Bredvid "baravaralisa" alltså. Tryck på allt du kan trycka på förresten. Jag behöver hjälp med just den biten... Gilla gilla gilla gilla! Tack!

Sen är det som så att det bara är november och oktober månaders inlägg där än så länge, om du nu vill läsa lite gamla saker som skrivits. Men det kommer bli ändring på det. Jag skall föra över ca 200 texter till.... i sinom tid. Så ha tålamod eller gå tillbaks hit om ni är sugna på något historiskt.

SÅ, dra nu... Stick och kolla in min nya fina blogg!

Tack för tiden här!

Det har varit tomt med inlägg är det senaste dygnet. Jag vet. Kanske är du lika glad för det, kanske inte. Kanske har du tänkt att "Jösses vad skönt, inte ett enda Lisa-inlägg idag. Hallefuckinglulja!" Vad vet jag.

Hur det än är med den saken så beror detta korta (eller långa) avbrott på olika saker. Det brukar ju göra det. Saker och ting beror på saker. Så att säga. I det här fallet beror det på följande:

• Jag har haft en liten lätt 40-årskris som jag har skämtat om innan, men som nu liksom har exploderat i styrka. Insåg nämligen igår att det bara är dryga 2 veckor kvar (Ghaaaaaaaaaaaa!!!!) tills jag fyller år. Och idag kom jag på att jag skulle kunnat varit min arbetskamrats mamma (Han tyckte jag var jävligt obehaglig när jag började kalla honom för "Min son" och inte kunde sluta med det. Stackars liten). Två insikter som liksom fick krisen att blomma upp. Minst sagt. Försöker trösta mig med att det kan vara det bästa som kan hända. Smärta är ju lättare att hantera när det går fort utav bara helvete, och man slipper det där utdragna onda.. Bättre att hugga av armen än att dra av den. Så att säga. Det borde fungera på samma sätt med kriser. Istället för att långsamt plåga mig så tar denna 40-årskris mig med storm. Blåser fan nästan huvudet av mig. Förlamar mig och gör mig ful och bitter. Jag hoppas att jag snart är nere på botten så att jag långsamt kan börja klättra uppåt igen..  Jag hör av mig när jag ser ljuset i tunneln. Du kan då hitta mig på närmsta spa. Med en grogg i handen.
  
  

• Det andra som har hänt är egentligen en hemlis. Men jag kan inte hålla mig längre... Jag håller på att få en egen blogg! Alltså en som inte ligger på en portal. En som bara är min! MIN MIN MIN! baravaralisa.se kommer den heta. Alltså inte baravaralisa.bloggplatsen.se. Men nu är det inte så ännu. Bara så du vet. Så gillar du mig (nej förresten, du behöver inte gilla mig alls. Inte ett dugg. Men bloggen kanske.) och det som står i bloggen, så skall du stanna kvar här på den här adressen ett tag till. Ett jävla tag om jag skall vara ärlig. För jag måste nämligen flytta över mina inlägg från den gamla bloggen ett och ett till den nya bloggen. Vilket kan ta ett tag. Det är 255 styck. Varje inlägg tar ca 5 minuter att flytta över. Det är alltså.... en sinnesjuk massa minuter. Och är det bilder med i inlägget så måste jag först hitta dom bilderna i min dator eller telefon och sen ladda upp dom igen. För den här bloggportalen har ingen funktion som löser det där åt mig. Därför att dom vill att vi skall stanna här hos dom. Förstås. Men nu tänker jag rymma. Så det så. Och skam den som ger sig, jag flyttar ett efter ett till den nya bloggen. Envis som en gammal jävla åsna. Lite som att ta sig ur ett fängesle. En liten sten i taget, gräver med tesked. Det är hysteriskt frustrerande att sitta och kopiera, klistara in och ändra datum. Om och om igen. Och det som retar mig mest är att det måte göras. Att det inte kunde lösas automatiskt. Varför valde jag denna bloggportal. Why???? Det kryper i mig. Jag är ingen sittastillare. Jag vill bara skaka om hela jävla datorn och hoppas att det liksom löser problemet åt mig och allt hamnar på sitt rätta ställa av sig självt. Men som sagt, jag hör av mig när det är inflyttningsfest på den nya bloggen.

• Jag har desstutom lovat mig själv, sen ett icke återberättningsbart utbrott från Blankas sida igår, att hålla mig borta från datorn och telefonen när min barn vill ha mig till något annat. (Ett av de där måndagslöftena som jag ger mig själv ibland. Brukar hålla till tisdag ungefär). Inte lätt eftersom min dator stundtals är mitt jobb och även nästan det enda ställe där jag umågs med folk. Inte nödvändigtvis behöver jag hålla mig konstant borta från denna fängslande World Wide Webb när dom är hemma, för ibland vill dom faktiskt inte leka med mig, och jag grå runt här och är onödig, men det får inte gå före annat. Vilket det ibland gör. Det måste jag erkänna. Men det är faktiskt inte lätt att hålla barntempo på leken hela dagarna. Jag är ju som sagt gammal som fan snart. Idag behövdes jag i alla fall. Jag har jag byggt 13 styck rymdskepp av Lego och lagat mat med assistenter. Då går det inte att blogga samtidigt. I alla fall inte utan dator eller telefon.

Det var det. Nu vet ni. Och letar ni efter mig så sitter jag här mitt i krisen och flyttar över inlägg till en än så länge icke besökbar blogg. baravaralisa.se Soon on a computer near you!

Barnen sover, så jag behöver i alla fall inte ha dåligt samvete för att jag sitter vid datorn. Det finns annat att ha dåligt samvete för istället, men det tar vi någon annan dag.

... det tog tre timmar.

Först skulle ingen klä på sig, jag tvingade dom med hot och övertalning, sen skulle dom klä av sig i affären, sen skulle dom klä på sig igen och sen skulle det bajsas och bytas blöja på Icas toalett. Utan kläder. Sen skulle dom hem. Utan vantar. Sen skulle dom leka på lekplatasen. Med vantar. Och när jag kom hem upptäckte jag att jag glömt köpa salt. Skall jag klä på dom små  igen, eller skall jag bara skita i att laga mat?

Hade jag bott i ett varmt, ytterklädsfritt land, så hade jag kunnat ta dom i handen och gå över gatan för att köpa salt. Det hade tagit 10 minuter. Nu kommer det ta minst 1 timme från första vanten tills vi är hemma igen. Jag har inte tid med sånt. Jag villl leva också. Det blir middag utan salt idag. Jag ger fan upp.

Nu siter jag här och googlar på Svenska skolan utomlands och dricker Vin Chaud. Jag fryser. Jag vill inte bo här längre.

Så det så.

04.27 i morse:

- Mamma?

- Zzzzzzzzzzzzzzz?

- MAMMMMMMMMA!

- JA, Billy?

- Jag vill åsså åka skidor idag. Som Rufus gör.

- (FAN!) Ok vännen, vi sover färdigt först så löser vi det sen.

- Mamma?

- Ja?

- Jag vill åsså åka skidor, mamma?

- Jag vet vännen... Jag skall se vad vi kan göra åt det när vi vaknar. Sov nu.

- Fort skall jag åka. Jätte fort. Och så skall jag ha med mig ett svärd!

- Det blir jätte bra det... God natt.

Jag har ägnat åtskilliga helger i barnbackar. Förstås. Det är sånt man gör när man bor på en skidort. Det är en av de stora fördelarna med att bo här. Som att bo på en jättestor lekplats, massor av saker att göra. Åka skidor, åka pulka, åka längd, kasta snöboll och bygga snögubbar. I massor av månader. En jävla massa månader.

Enkelt. Bara att gå ut och ha kul när vädret är som det skall. Först skall man bara klä på sig lite....

Underställ, tjockstrumor, fleecetröja, extra kläder vid extra kyla, overall eller tvådelade ytterkläder, mössa eller hjälm, vantar (Tummen! Tummen är inte i! Mamma! Tummen!!! Wiiiiiiaaaaaaoooooooooo! Tummen!). Gånger 4. Det är många som skall kläs på. Eller gånger 3 nu, Ebbe klarar sig själv när det kommer till kläderna. Men det är i alla fall för det mesta 3 barn som skall kläs på. 6 tummar som skall i. Pjäxor skall spännas eller skor skall på rätt fot. Sen ut...

- Mamma, jag är kissenödig.

- Ok. Då går vi in igen.

Oftast. Eller:

- Mamma, jag har bajsat.

-Ok. Då går vi in igen.

När man väl är i backen är det oftast mysigt. En stund. När Billy och Blanka var små kunde dom sitta i vagnen medan jag i fällknivsposition övade plogar med Rufus. Men förra året var det liksom över med det där vagnsittandet. Dom små ville också åka skidor. Förstås. Men då blev det liksom lite krångligare alltihop. Jag är ju oftast själv på helgerna. Och dom var tre som behövde hjälp. Nu kan Rufus åka utan sele, men det kunde han inte förra året. Och Blanka är, som en vän sa, som en påse nötter på skidorna. Hon bara hänger i mina armar, lealös. Billy är helt bananas. Ingen hejd, inget stopp. Rakt ner bara och stannar där det tar stopp. Helt utan kontroll.

Alltså blev jag och min cirkus lite av en attraktion där i barnområdet förra året. Det slutade oftast med att Rufus blev frustrerad för att jag inte kunde lämna dom små där i vagnen längre och hålla honom i selen i storabacken, och för att han inte kom av eller på bandet själv i den lillla. Billy låg med näsan i en snödriva någonstans och Blanka ville bli buren.  Tre barn med tre olika viljor och behov. På tre olika platser i barnbacken. Alla ledsna. För att jag inte räckte till. Sen skulle man ju gilla korv mitt i detta kaos, eller bränna korv. Det är oftast så det slutar. Kalla inuti och brända utanpå.

Dessa präktiga Åreföräldrar tittade på mig med fasa och förakt i blicken. Fasa för att de tänkte "Hur fan skall det där gå? Hon har ju ingen koll! Hon är ingen skidmorsa, hon är en sopa på att åka skidor själv den där."

Förakt för att mina små barn inte kunde ploga och svänga själva. I Åre skall barnen helst kunna åka lift själva redan i 1 1/2 årsåldern, de skall kunna hoppa, stanna, klara den skärande svängen och helst även raila innna de kan säga mamma. Napp och stoppsväng. Föräldrarna (alltid två) ropar uppmuntrande och med gälla röster - "Braaaaaaaaaaaaa"!" Och så tittar dom sig omkring för att se om om dom andra föräldrarna ser hur mycket bättre just deras barn är än dom andra.

Dom där gångerna jag lyckades ta mig ut med ett barn i taget var underbara. Supermysiga och fylla av skratt och rosiga kinder. Men dessvärre blir det inte så många såna här under säsong. Krögarliv och familjeskidåkning rimmar illa.

Och nu vill alltså Billy åka skidor.
Det är förvisso bara jag och dom små hemma denna helgen, så visst är förutsättningarna lite bättre än vanligt. Men tack och lov har dock Fredrik bilen, så det går inte just denna helg. Synd om Billy förstås. Men skönt för mig. Jag väntar gärna tills det finns fler än en barnbacke i öppen i byn. Och tills jag kan premiäråka för säsongen med ett barn i taget. För att undvika sammanbrott och frustration.

En backe öppen är för lite för alla dessa barn som skall fostras i skidåkandets konst. Framför allt är det för lite för alla föräldrar som skall visa upp sina barn.

Jag väntar. Väntar tills det öppnar mer backar och bilen är tillbaks.
Ger mig själv 0 Årepoäng även idag. Men det är det värt. Känner mig hellre misslyckad hemma än borta.

Och förresten leker Billy och Blanka att dom är på Santorini. Dom är nöjda. Iklädda baddräkt och badbyxor. En lek som jag mer än gärna ansluter till. Hejja medelhavet!

Det är inte utan att jag har varit lite tung i huvudet idag, det kan jag erkänna nu framåt kvällen. Gårdagens spontana After Work med ett gäng sköna vänner blev liksom inte helt vinfritt, så kan man väl sammanfatta det. Inte heller skrattfritt, så det var då i allra högsta grad värt det. Och eftersom jag så sällan får för mig att umgås med någon över 1.40 mer än på jobbet, så var det också lite vuxet för en gång skull. Även om det inte var barnfritt. Jag hade med mig dom små stollarna. Billy var Zombieman på tjack och Blanka stagedivade från bardisken. Alltså en kul kväll även för dom.

Men faktum kvarstår. Jag har huvudvärk. Den typen av huvudvärk som liksom bara går bort om dagen har ett rikligt innehåll av mat, frisk luft och en hel del vätska. Av olika slag. Enligt ett gammalt husmorsknep så skall hufvudvärk botas med Hvitwin. Men nej! Inte idag. Så mycket husmor tänker jag inte vara, jag bestämde mig för något annat som en redig husmor gör. Att baka. Desstuom kan resultatet av en viss typ av bakning bli mat. Och det var ju det jag behövde.

Med kylen full av den där Intesåvärstcowboyaktiga-Chilin som jag gjorde på begäran av Billy för några dagar sedan så tänkte jag att Piroger kan ju vara bra att göra och lägga i frysen. Redig som fan på baksmällan.

Eftersom Billy och Blanka behövde underhållas och aktiveras efter att ha åkt runt i vagnen medan jag lapade frisk luft, så kändes det som en tämligen bra sysselsättning att involvera dom i projektet. Ända tills det var dags att städa bort mjöl från golv, väggar och tak och försöka sanera Billy som hade använt sitt hår som torkhanduk. Men det var ett senare problem. Själva kavlandet, fyllandet och vikandet gillade dom som bara den. Dom tröttnade inte ens efter 2 minuter, vilket annars brukar vara standard tid på hur länge något är kul.

Resultatet vav dom där pirogerna var kanske inte strålande, de såg mer ut som små överkörda Calzone-pizzor, men va fan. Knöliga och ojämna, med lite skavanker här och var. Men dom åts glatt av dom små, och då få man väl anse resultatet lyckat. Vuxenkvällen var igår, så det fick bli deras typ av kväll idag. Även jag åt, men med det mesta är gott när huvudet är tungt. Så är det ju..

(Kolla in kaklet där bakom. Har ni sett något så vedervärdigt fult? Som om det är beväxt med en läskig svamp. Det är vårt. Hemma hos-repotaget är långt bort... Hur fan tänkte dom på 70-talet?)

Jag har ju någon form av fix idé på att försöka blanda det onyttiga med nyttigt för att det liksom skall kännas bättre när man äter det där som kanske inte är skrivet med fetstil på OK-listan. I detta fall vetemjöl, som kanske är det sämsta man kan stoppa i sig efter socker. Om man bortser från sånt som är rent ut sagt farligt, e-nummer och transfetter och så.

Därför trixade jag lite med degen till dessa piroger och är är receptet på det:

Piroger:

200 g smör

2 dl naturell ekologisk youghurt

3 dl vatten

50 g jäst

1 tsk socker

1 1/2 tsk salt

3 dl rismjöl

2 dl mandelmjöl

1 dl chiafrön

ca 7 dl vetemjöl (tänk på att chiafrön drar åt sig vätska så låt degen vara lite lösare än vanligt.)

+ ca 1-2 dl rismjöl till utbakning

Smält smör och häll youghurt och vatten i kastrullen. Värm till ca 37 grader och blanda med jäst i en degbunke. Häll i socker och samtliga mjölsorter. Ta inte i allt vetemjöl från början. Blanda till en smidig det. Den skall vara smidig men lite dallrig, som en mjuk lite bebisrumpa ungeför... Tillsätt saltet och kör den en stund till. Blir den för lös så tillsätt lite mer vetemjöl.

Låt jäsa i ca 40 minuter. Dela i minst 16 bitar (vi delade den liksom lite hipp som happ, så det blev både för stora och för små piroger). Kavla ut varje bit tunnt och fyll med valfri fyllning. Vi tog som sagt chilin som var över, blandat med keso och parmesan. Men hackat ägg, spenat och rökt lax är också jättegott. Eller blandade sorters ost med lite tryffelsalt eller tryffleolja... Svingott.

Låt jäsa i ca 15 minuter och pensla sen med ägg. Grädda i 225 grader i 12-15 minuter. Ät med sallad eller lägg i frysen och värm på grillen ute när ni är i skidbacken eller vad ni nu gör på helgerna.

Lycka till!

Det är tyst i huset idag. Halva gänget har åkt på Freestyleläger i Vemdalen. Rufus fick följa med för att göra lite storpojksgrejor för en gångs skull. Min stora lillkille. Det blir oftast så att han får hänga på mig och dom små eftersom han är närmare tvillingarna än Ebbe i ålder. Och så gör F och Ebbe grabbgrejor.

Inte lätt att vara mellanbarn alla gånger, jösses vad han får kämpa för att få vara i fred och för att få göra sin röst hörd. Nu är ju kanske inte just Rufus den som inte kan säga ifrån, men ändå. Han har det inte så lätt alla gånger, alla trivs inte lika bra i grupp, så är det bara. Jag om någon kan intyga det...

Billy tycker ju förstås att Rufus är den coolaste killen i världen, lika mycket hjälte som Jensbomb och Zombieman ihop. Så fort Rufus lämnar sitt rum (där är förbjudet område för småtroll) så hakar lilleman på honom. Förföljer honom och frågar 150 frågor i minuten. Härmar allt han gör och skall leka samma lekar. Gulligt förtsås, men kanske inte så kul för Rufus alltid. Ibland har Rufus en ängels tålamod och dom leker hur bra som helst, men så tröttnar han på att den lille vapendragaren inte kan göra något själv och så blir det tårar och katastrof. Stackars lille Rufus, oftast är det förstås han som får skäll eftersom han är störst och "borde veta bättre" än att puttas och skrika. Lille Billy med pingisbollstårarna och pepparkaksögonen kommer undan. Lillebror. Han vill inget hellre än att få ägna varje sekund ihop med Rufus och hans saker. En helg med Rufus odelade uppmärksamhet och mig som assistent och lyssnare är hans dröm. Eller helt enkelt bara få leka superhjälte med bara mig. Han är god förstås, och jag ond.

En drömhelg för Rufus skulle nog vara att bara jag och han byggde lego och tittade på Star Wars i dagarna tre, utan någon matlagning eller någon som störde oss med en enda liten sak. Men det går förstås inte. Det finns ju tre till som vill underhållas och mysas med. Däribland en liten tjej som tror (vet) att hon är Prinsessa i familjen och att alla skall lyda hennes minsta lilla vink. Och om det inte blir så så tar hon som alla tjejer till gråten och gnället. Och när inte det funkar så blir det till att retas och säga mamma konstant. Det är den lilla dockan bra på. Hon vet hur man gör. Kvinnlig list sitter tidigt.

En drömhelg för henne hade varit att göra mammatjejsaker. Laga mat, byta kläder 1 gång i halvtimmen, sätta upp toffsar på dockor, byta toffsar på dockor, dammsuga (den tiden kommer "Bettan", var så lugn bara lugn), bli buren, pärla oändliga mängder halsband och säga mamma en gång i minuten och få lika många svar. Och bestämma. Allt!

Min stora grabb, han vill helst hänga med polare förstås. En helg utan att få sova över med en kompis är en helt misslyckad helg. En katastrof. Polare, datorer och spel är det som gäller där. Jag behövs inte på samma vis, inte mer än till att kompisar rings in och översovningar fixas. Lite mat sitter väl bra också, och gärna en god nybakad kaka. Hjälpa till med lite olika tekniska saker som jag inte kan eller förtsår. Men sen kan jag hålla mig borta. Men nära. Hemma men inte störa. Fixa tryggheten, coh det är förstås en ära. Känns tomt men förståligt att inte vara lika behövd när det kommer till annat längre. När det kommer till att göra saker som att åka skidor eller så, då är det Pappa som gäller. Ibland önskar jag att jag var Pappa istället. Hjälte.

En drömhelg för mig är en helg då alla är nöjda. Ingen lätt uppgift som ni ser, men ibland går det. Jag kan ju liksom inte dela mig själv på fyra helt jämna delar med fyra helt olika fokus. Det är liksom tekniskt omöjligt. Bygga lego, göra toffsar, leka Zombieman och baka kaka samtidigt är omöjligt. Tyvärr.

Det är inte lätt att räcka till. Frusterande och skitjobbigt när det inte funkar. Fantasktisk när det klaffar. Är nu Ebbe och Rufus glada där i Vemdalen och jag lyckas fördela mig själv jämnt på Piff och Puff här hemma så är det nära. Synd bara att jag inte kan vara på två platser samtidigt, jag längtar efter Ebbe och Rufus. Jag vill vara med och göra dom nöjda också.

Nu blir det promenad i vinterland, en fördel med att vara själv med Billy och Blanka är att jag kan stoppa dom i vagnen och gå långpromenad.

Ha en bra lördag, din drömlördag.

Okej, det var inte så smart det som hände på jobbet igår. Det var kanske inte alls speciellt begåvat, jag kan hålla med min superartigaochtrevligaman om det. Men va fan, jag kanske inte ville prata med den där bruden. Inte för att jag kommer ihåg varför eller så, men på något sätt kändes det inte rätt. Ett litet minne och en inre röst som sa att "Nej, henne kan du skita i". Och eftersom jag har någon sorts medfödd, och uppenbart ärftlig, oföråga att vara trevlig mot folk jag inte gillar (eller tror att jag inte gillar) så.... blev det bara så.

Rätt eller fel, det beror på om man är en trevlig person eller en ärlig person. Jag föredrar att kalla mig ärlig, men många kanske hade nog sagt otrevlig. Det kan jag inte sticka under stol med. Det finns nog folk i min släkt som hade skrivit under på det där sista. Men det får stå för hen. Man kan inte tänka på allt, och ibland är just vett och etikett det jag inte tänker på. Inte heller var det kanske särskilt moget, men ingen har någonsin heller beskyllt mig för det.

Igår alltså.....

Det kom som sagt in en gäst på restaurangen. Som servicepersonal förväntas man förstås att hälsa trevligt, och ja.. det gjorde jag. Det gör jag faktiskt alltid. Men sen var det något som högg till riktigt illa däruppe i minnesbanken och jag bestämde mig för att lämna över omhändertagandet av just denna gäst till min kollega. Därefter jobbade jag sidledes för att "Tjejen jag känner igen men nog inte gillar", vi kan kalla henne Tjing, inte skulle se mitt ansikte. Nu i efterhand kan jag ju se att det nog såg lite udda ut med en servitris som tar sig igenom en tom restaurang som om hon trängdes mellan två trädstammar. Konstant. Just då kändes det dock helt rätt.

Men det var för sent. Hon hade liksom redan fått fäste och hur jag än vände mig så såg jag att hon liksom försökte få ögonkontakt. Den stackarn vred nästan halsen ur led. Tillslut reste hon sig från sin plats och förföljde mig genom restarangen tills jag inte kom undan längre. Hon haffade mig mitt i samtalet med en annan gäst, som av en händelse började prata med mig om gamla gemesamma vänner från samma plats som jag anar att Tjing känner mig ifrån. En ö. Ja, ni som vet ni vet. Somliga straffar Gud omedelbart, eller vad är det man säger?  Ibland är i allafall världen inte större än en pingisboll. Tyvärr.

Hon liksom kastade sig runt halsen på mig som en livboj och meddelade med ett glatt HEEEEEEEEEJ LISA att hon i allra högsta grad visste vem jag var! Men, jag fick fortfarande inte riktigt till minnena, men känslan av att det kanske inte var min bästa vän en gång i tiden fanns kvar, så utan att helt och hållet planera det hela så sa jag bara att "Jag heter inte Lisa!"

Och det blev ju inte så bra. Varken för henne eller för mig.

Och ja, jag vet! Jag VET! Man gör inte så. Min superartigaochtrevligaman har sagt det. Många gånger. Så du behöver inte säga ett ord till. Och eftersom samma man är min chef, så kanske jag inte skall göra om det om man säger så. Om jag vill ha jobbet kvar. (Vill jag det?)

Så det är bara att hoppas på att hon inte kommer in idag igen. Eller att hon kommer in efter jag har gått hem, vi vill ju förstås inte förlora gäster....

Men för er som bor i Åre och läser det här, så kan ni gärna kalla mig något annat om ni kommer till mig och äter lunch idag. Ni får välja själva. Jag lovar att vara trevlig oavsett vad ni väljer och vem ni än är.

Annars kanske jag blir arbetslös. Och otrevlig och arbetslös är fan inga bra förutsättningar för ett Fredagsmys.

Jaha, då var det Billys tur att välja mat idag och det har inte varit helt problemfritt. Minst sagt. Hans kulinariska kunskap är förhoppningsvis inte helt färdigutvecklad och inte heller hans vokabulär, vilket gjorde att det igår krävdes gissninglekar, levande charader och ett flertal gemensamma sammabrott för att efter många timmar och en rad misstag enas om vad han förmodligen var sugen på till middag idag.

De rätter som skulle kunnat kunnat hamnat på bordet om det hade varit så att mitt tålamod hade gått den väg det brukar är (ger mig en klapp på axeln för det):

• Såna där bönder med kött och ris (Mums!)
• Ris med makaroner (Han jobbar inte med GI)
• Ris med vitsås och makaroner (Som sagt, ingen GI)
• Ris med broccolaj och sånvitkallsås (What?)
• Ris med ris (Min son, Kinesen)
• Kött med bönder i vitsås (Nä, det vill vi inte ha....heller)
• Glass med chokladsås. (Det var nära att det blev just det, jättenära)

Men eftersom Ebbe är det barn (mig inräknat) här i huset som är mest vuxet i sin problemlösning, så löste han tillslut gåtan med bönderna och den vita såsen och kom fram till att lillgrabben ville ha kött med bönor (chili con carne?) och turkisk youghurt, med ris och broccoli. Och så fick det bli.

Nu är det dock inte så att jag har tid med långkok här på eftermiddagarna när vi som alla andra kommer hem från jobb, skola och dagis med ytterkläder, kisskläder, skolväskor, läxor, trötta barn och matkassar. Man har ju knappt tid med kok. Så det fick bli en sån där variant med köttfärs som vilken cowboy som helst hade fnyst åt och ersatt med en stadig Jack Daniels, hur utsvulten han än var där ute på prärien. Men va fan, tiden räcker inte till perfektionism alla gånger. Så är det bara. Jag hade också gärna ersatt maten med en rejäl drink idag, men det kanske inte hade varit helt perfekt. Packad mamma och hungriga barn är lite för mycket Norén för min smak.

Så det var bara att laga Billys Chili con Carne. Jag kan dock inte låta bli att undra när jag får börja välja mat igen, jag längtar efter min mat. Jag börjar bli trött på ris. Inte bara att äta utan även att städa. Barn under 10 borde inte få äta ris med tanke hur fan det ser ut runt bordet, i kläder, i håret och på bordet efteråt.

Recept? Inget jag är stolt över.... Men prova att göra ungefär så här:

800 g köttfärs, ekologisk

1 stor gullök, finhackad

2 vitlöksklyftor

1 burk krossade tomater, Mutti eller Kung Markatta

1 burk passerade tomater, ekologiska

1 tsk socker

Chiliflakes efter tycke och smak

Salt och peppar

8 - 10 bitar 70% mörk choklad, i småbitar

2 burkar blandade bönor

2 tsk timjan

4 lagerblad

1 citron, zest och saft

1 msk vinäger

Fräs köttfärs i lite olja och smör. Tillsätt lök och vitlök och låt allt fräsa i några minuter till. Tillsätt resten av ingredienserna förrutom bönorna och koka upp. Häll på lite vatten om grytan blir för tjock. Sänk värmen och sjuk i ca 30 minuter, tillsätt bönorna och koka i 5 minuter till.

Smaka av. Behövs mer salt, peppar, syra, sötma?

Servera med ris samt skålar med skuren avokado, tomatskivor, Turkisk eller Rysk Youghurt och crispsallad. Och om du vill, så som Billy, även Broccoli.

Kanske inte en paradrätt, men det var det det blev till middag idag....