Måste kolla det där med blogg via telefonen. Verkar festligt. Inte vidare avkopplande dock. Facebook, sms, mms, blogg, twitter.. Mycket nu.... Men då får jag avreagera mig på min kompis Mr Lejon.

Det är fredag idag. Även om det var söndag igår. Fredag betyder dessvärre fredagsmys. Något som ytterst sällan blir mys utan istället kaos. Den jäveln som kom på fredagsmys borde straffas. Straffas med att äta grillchips och pizza i evigheternas evighet. Jag har gärna "mys", men inte på befallning. Inte som rutin. Och absolut inte med chips och pizza.

Men dagens barn tror att det där är mys, och var fan dom har fått det ifrån det vet jag inte. Ebbe sa "Fredagsmus" när han var liten, det tycker jag verkar mycket roligare.

Idag blev det enligt önskemål pizza. Jag gillar inte ens pizza, framförallt inte hemma. Ok, bra pizza vid rätt tillfälle på lokal, ja. Men pizza i kartong, nej.

Men trots att jag inte gillar det, så äter jag kanterna. Jag tänker "Skit nu i kanterna Lisa, du gillar dom inte ens!. Ät nåt annat sen istället, som du gillar". Men nej, jag äter. Kanter. Alla kanterna på alla barnens pizzor. Nu vill jag kräkas.

Blä.

Fördelen med den här bilden är att den i alla fall hamnar rätt hur fel det än blir tillskillnad från de andra bilderna jag försöker få in.

Varför i helvete blir det så här? Det är väl inte meningen att man skall ligga ner och titta på mina bilder jag vill lägga upp här i min egoblogg. Eller? Varför finns det inget tekniskt som lyder mig? VARFÖR?

I alla fall ser du här hur härligt vi hade det för en vecka sen. Har du superkrafter kan du ställa dig vågrätt på en arm och kolla, annars kan du bara försöka böja huvudet i 90 grader.  

Funkar det? Annars kan du helt enkelt låtsas som min lilla kille har förmågan att sitta fast som ien insekt på ett berg medans vattnet rinner längst kanten. Eller nåt.

Det händer något med mig när jag springer med hörlurar. Alltså något mer än den där extra energikicken man får av skön musik. Klart att det går fortare att springa med dunkande house i lurarna eller att det blir ett sömningare tempo om man hamnar på fel spellista och låter Michael Mc Donald stöna en i örat. Det som händer mig när jag lyssnar på tillräckligt bra musik är ett tillstånd av fullständigt okontrollerad kroppskontroll. Som att hörlurarna, förrutom musik, skickar in signaler till min hjärna som får min kropp att fullständigt gå bananas.

Som nu när jag var ute och sprang, mitt på tråkigaste raksträcka, ser jag plötsligt mina händer och armar flaxa framför mitt ansikte i ett spasmiskt trumsolo. Jag har aldrig hållit i ett par trumpinnar eller spelat något annat instrument heller för den delen. Jag kan inte spela trummor. Jag fick inte ens spela blockflöjt i skolan för att jag ansågs för omusikalisk för att ens försöka. Jag och min lillebror försökte blåsa tuggummi genom hans blockflöjt en gång för att få till många bubblor på en gång, det är så nära jag har kommit att spela ett instrument. Punkt. Men plötsligt, med hjälp av ett par hörlurar, tyckte jag tydligen att jag kunde det. Mitt i joggingsteget. Och det sjukaste av allt är att det kändes helt rätt! Som att jag spelat trummor i hela mitt liv. Ända tills jag märkte att människor tittade på mig med fasa. Under en liten stund lät jag dom titta, det kändes ju som sagt så rätt. Men sen reagerade den enda delen av min hjärna som tydligen inte tagits tillfånga av ett par hörlurar, och mina armar tvingades ner i ett mer lodrätt tillstånd. Dom där människorna måste trott att jag var sinnesjuk med vanförseställningar, att jag trodde jag befann mig i slagsmål med jättemyggor eller försökte snickra på en icke befintligt vägg.

Så under några minuter sprang jag som en vanlig Lisa med lite halvtaskig kondition och lätt generad min. Men sen var det dags igen. Nu var det den nedre halvan av min besatta kropp som körde sin egen grej. Nya spontana danssteg uppfanns liksom av sig själva. Och tro mig, jag är inte nån dansant person. Än mindre samtidigt som jag försöker hålla ordning på springsteget. Reslutatet gav ett berusat intryck, men inte fan brydde jag mig om det. Även nu kändes det så fullständigt fantastiskt rätt, som om alla som är nära 40 skuttar fram genom ösregnet med vickande rumpa och små knäböj. Bara en buss full med stirrande skolbarn kunde få mig att sluta. Jag vill ju inte att Ebbe skall få höra på skolan att hans mamma dansar runt på fyllan på byn mitt på ljusa dagen.

Måste sluta med hörlurar.

Jag önskar att jag var en sån där som skiter i vädret. Att jag tittade ut genom fönstret och såg bortom grå himmel, +4 och iskallt duggregn. Att jag bara tittade ut och tänkte "tack för att jag får en ny dag i mitt liv, det här blir kul". Men jag är inte sån. Jag känner att jag missar dagar. Som att jag bara spolar ner den här nya skitdagen i toaletten med all annan skit som skall ner där eftersom den inte går att göra nåt med. På hösten är det helt ok med dåligt väder. Men på våren, då skall det vara vår. Idag är det höst. Så jag får väl helt enkelt leva mig in i hösten och se denna dagen som en vanligt höstdag istället för en skitvårdag.

Så nu gör jag det. Tänker höst. Får panik. Jag har missat sommaren. Helvete. Det funkar inte.

Provar annat; drar på mig springkläderna, och försöker springa ifrån skitvädret.

Nån sa till mig
 -"Kan inte du börja blogga?"
- "Nej", svarar jag "för jag har liksom inte så mycket att berätta. Jag har bara kommentarer och små saker att berätta som måste ut. NU! Därför passar Facebook bra. Dessutom får man respons där. En kommunikation med vuxna. Vilket jag saknar efterom jag så sällan träffar någon över 135 cm. Och dessutom en kommunikation med familj och vänner jag har 90 mil bort."

- "Men du är ju så rolig!"

- "Tack du, det var snällt sagt. Men så jävla rolig är jag ju inte. Jag är mest arg. Och retfull. Negativ. Många retar ihjäl sig."

- "Du kan ju skriva!"

- "Det kan väl alla som kan stava. Det är ju bara att skriva ner det man har i huvudet".

Men nu sitter jag här. Och har gjort mig en blogg. Jag är förmodligen galen. Jag kommer ångra mig. Och skämmas. Och undra varför i helvete någon skall gå in på denna sidan och läsa vad jag skriver. Men nu är den här. Bara för att jag är så sjukt rastlös och i ett sånt enormt behov att försöka använda min stackars skrumpnande hjärna till något annat än att fundera på vad vi skall äta till middag, eller nya sätt att tjata på barnen utan att tjata.

Det är bara ett jätte problem, alla bilder hamnar liksom på sniskan. Man får lägga huvudet på skrivbordet och titta på datorn från sidan för att få rätsida på dom. Och så skall det väl inte vara?

Hjälp mig!

Ja just det ja, det är ju en blogg.

Ingen vet att den finns.

Ingen kan hjälpa mig.

Bloggandet är ensamt.

Jag saknar Facebook.

Vad gör jag nu?