Vi hann massor igår, jag och Rufus. Vi rusade runt i Göteborg som två överladdade Duracellkaniner för att göra allt vi tyckte vi skulle göra. Fördelen med att ha med sig en fem-åring är att inget är jättekul i mer än en mycket kort stund, och då går man vidare till nästa mål.
Redan efter två minuter i bilen från Åre till flyget frågade han om vi var framme snart....
- "Öh.. Nej. Vi skall försöka köra om den här plogpilen som kör i 40 km/h och sen har vi 9 mil och två flighter kvar... Sen bilresa från Landvetter till stan. Vi bor nämligen i Sibirien ser du lilla vän".
- "Men Åhhhh! Jag önskar vi hade ett rymdskepp. Anakins skepp! Åhhhhhh!"

Tillslut var vi i alla fall framme i ett underbart höstfint Göteborg. Det satt till och med folk på uteserveringar runt om Kungstorget. Vilken lyx att se lite stadspuls och okända människor! Vilken lyx att få vara lite finklädd en tisdag! Jag älskar stad!

Sen tryckte vi på snabbspolningsknappen och lyckades hinna med följande:
Hysteriskt stark Spice-lunch med finaste Lisa.
BR-leksaker, med manisk blick på lillkillen och en ängels tålamod från min sida. Ut kom vi med Star Wars-pistoler och Star Wars-lego. Tack mormor för pengen, säger Rufus.
Kaffe på Da Matteo. Härliga, härliga kafé!
HM och en påse snabbt ihoprafsade kläder som Rufus fick välja till sina små syskon. Det blev en hel del paljetter, glitter, tyll, neon och superhjältar. Ghaaaaaaa! Barn vet vad barn vill ha. Till sig själv valde han kostymbyxor att ha när han är "Jensbond" och en Super Mario-pyjamas av värsta sort. Jag blundade och betalade.
Hotell Transylvanien på Bio, med 3D-brillor förstås. Kul i 20 minuter, sen ville han gå. Så blev det inte. Jag behövde en paus.
Bokhandeln för att köpa mer papper och pennor (det går åt ca 100 papper om dagen till Rufus-teckningar), Star Wars-bok och 10 pocketböcker till den bokslukande mamman.
Avalon för drickapaus. Hallondrink med färska hallon till Ru och ett glas Champagne till mig. Bara för att vi var värda det! Återigen, härliga stad! En tisdag klockan sex och stället var fullt av livsnjutare. Jag älskar det! Utanför satt folk fortfarande kvar på uteserveringarna med filtar om sig och njöt av en fin höstkväll i lyktskenet.
Därefter gick vi hem en stund för att släppa av alla påsar och kolla in Star Wars-inköpen.
Middag åt vi på Pasquale förstås. Det måste man hinna med också. Italienskt, härligt sorl och supergod musselpasta som vi delade på.
Sen gick vi hem och badade bad med badbomb som Ebbe hade köpt åt oss och lämnat i lägenheten med en artig liten lapp. Gulliga unge! Längtar efter att få pussa honom i eftermiddag!

Vi hann alltså med allt! Allt som en fem-åring vill ha ut av en dag på stan och lite skön stadspuls som jag behövde. Vi är nöjda!

Idag är det skruttväder, begravningsväder. Rufus skall hänga med storkusinen och Ebbe med "morbror" Kalle. Bra dag för dom! Barn skall ha kul, inte gå på begravningar. Så tycker jag i alla fall!

Jag och Rufus skall åka till Göteborg imorgon. "Grattis" tänker du då, "skönt att du får komma ifrån vardag och kyla". "Nu slipper vi höra ditt eviga gnäll om detta några dagar".

Men det är inte så roligt som det låter, ingen nöjestripp direkt om man säger så. Mormor skall begravas, så det är svarta kläder och många näsdukar nerpackade i väskan. Och ett brev som jag skall lägga på kistan, så hon har något att läsa medan hon väntar på att Sankte Per skall öppna Pärleporten. Eller helt enkelt för att jag inte hann säga allt jag ville ha sagt.. Så jag skrev ner det, för att inte sprängas av alla osagda ord.

Rufus skall följa med för att han behöver en liten paus, måsten och stress är inget för honom. Eller för någon förmodligen, men han är extra känslig. Förra året vid den här tiden så bestämde han sig för att bli vegan i protest mot tristess, i år blev det total matvägran på dagis. Ingen höjdare för humöret, milt uttryckt. En liten kritvit krutdunk med svarta ringar under ögonen. Min stackars lilla arga Ru. Inga pussar hjälpte, bara lite kvällsmat i myshörnan i hans rum ville han ha. Men nu, efter att han fått i löfte om att åka till Göteborg och gå på universeum med storkusinen medan jag är på begravning, så äter han som en häst igen och är glad som en lärka. Jag förstår honom, jag hade också velat strejka på något sätt. Jag gillar inte heller ekorrhjulet.För mig är det toppen att han följer med, så får jag sällskap och någon att krama på natten. Att sova själv är inte min grej längre, det går knappt. Jag behöver ha minst ett barn i sängen på natten för att kunna sova gott. Oftast vaknar jag längst ut på sängramen som i ett mycket udda cirkustrick, men det är det värt.

Ebbe är redan nere på Västkusten, han åkte i fredags. Så honom får jag också pussa på när jag kommer ner till Sveriges framsida. Mot hans vilja dock, han tycker mest att det är tjatigt att jag kommer efter honom. Tioåringar är läskigt lika tonåringar.

Nog om det. Jag skall alltså åka bort i 3 dagar. 2 nätter och 2 mornar. Ingen långresa direkt. Väldigt, väldigt kort faktiskt. Men eftersom jag aldrig är borta från mina små mer än 8 timmar då jag jobbar, så har jag redan en kollosal separationsångest. Jösses, jag tror jag varit inne och klappat på dom små sovande sötisarna minst 10 gånger redan. Och inatt kommer jag hämta dom till min säng, så jag inte får Billy och Blanka-abstinens när jag är borta. Kalla mig hönsmamma, med bokstavskombination.

Och ja, jag curlar pappan. Har lagt fram små högar med barnkläder för varje dag och satt dom små vinterkängorna nära deras jackor så det skall bli lätt att se vilka skor som hör till vilket barn (sånt som annars är en olöslig gåta för morgontrött man), fyllt kylen och fruktfatet och berättat l å n g s a m t var vantar, mössor och tjocktröjor ligger. Jag har också pedagogiskt upplyst om vilken nalle som heter Vovvis och vilken docka som heter Bella. Var toffsar och hårspännen ligger, och var spindelmannenmasken och svärdet finns. Sånt där som är livsviktigt en 3-åring. Sånt som jag tydligen tror att bara jag kan lösa.

Idiot! Alltså inte han, utan jag.

Förhoppningsvis hinner jag med något mer än bara begravningen, misstänker att det blir barnbio och leksaksaffären. Inte mer glamouröst än så dessvärre, det får bli nästa gång. Har jag tur så hinner jag träffa lite familj och vänner en stund också, för dom saknar jag dagligen så mycket så det finns ingen hejd på det.

På återseende.

Det är liksom inte bara att gå ut genom dörren en morgon som den här. -12,5 grader kallt och ett och annat plagg som skall med till dagis. Och så dockor, nallar och filtar. Och Härskarringen förstås. Fast runt halsen på min son Hobitten Frodo. Det tog 2 timmar av förberedelser. Nu är allt på plats. Dags att åka till jobbet.
Är det sommar snart?

Jag har slarvat i helgen, jag vet. Här har varit tomt på text, trots att jag lovade mig själv (och en vän) att skriva minst ett inlägg om dagen. Eller två om jag skall vara helt ärligt. Ett recept och ett annat, med undantag för att jag inte skulle har upplevt en enda sak värd att skriva om. Men det är osannolikt att det skulle hända, det händer saker hela tiden då man har huset fullt med barn.

Men. Det var innan Lego gjorde Sagan om Ringen i legovariant.

För det är som så att Lego styr smågrabbars intressen. Är det inte Star Wars så är det alltså nu Sagan om Ringen. Men det är ju inte direkt den typen av film som man liksom bara stopar in i dvd´n, placerar barnen i soffan och sen går därifrån  och sätter sig själv framför datorn. Så tillvida man inte vill skrämma skiten ur kidsen. Och det vill man ju för det mesta inte.

Så jag har ägnat helgen åt att googla Hobbitar, Orcher, Arwen, Legolas, Aragorn, tillverkat Frodos halsband med ring och allt, letat Hobbitkläder, fixat pilar och svärd och försökt övertyga Blanka om att hon har lika långt hår som en alv (det har hon inte!).

Ja, det var väl det om helgen skulle jag tro. Fast förresten, vi var på Jamtli iu Östersund också. Där åt vi bullar... och lekte Sagan om ringen.

Kanske lite sent, vi har haft sedvanlig fredagskaos här och därav fördröjningen, men här är ett middagstips. Det kommer ju en dag imorgon också.

Chevréfyllda Viltfärsbiffar med rödbetor, havtornssky och gräddkokt spetskål.

6 pers.

Viltfärsbiffar och rödbetor

3 skivor vitt bröd, kanterna borttagna

1 dl mineralvatten, typ club soda + 1 dl grädde

1 stor gul lök, finhackad+

3 kvistar färsk rosmarin, mycket finhackad

3 äggulor

1 kg viltfärs

salt och vitpeppar

1 nypa kryddpeppar

Smör och olja att steka i.

200 g chevré

6- 8 rödbetor

Lägg brödskivorna i en bunke och häll över grädde och mineralvatten, dra i ca 30 min.  Koka rödbetorna, skala och håll varma.

Fräs lök och rosmarin snabbt i lite smör. Blanda med färs, brödblandning, ägg och kryddor. Forma till biffar med en liten bit chevré i mitten på varje. Stek på medelhög värme tills de är helt genomstekta. Håll varma i ugnen på 100 °C.

Havtornssky

3 dl frysta havtornsbär
6 dl äppelmust
3 msk cognac eller mörk rom
3 msk rumsvarmt smör

3 msk kycklingfond

½ tsk grönchili, finhackad

Koka ihop havtorn med äpplemust, chili, fond och cognac i ca 10 minuter på svag värme. Mixa med stavmixer och klicka i smöret, mixa igen. Salta och peppra, håll varmt.

Gräddkokt spetskål

Ca 1,2 liter spetskål, i tunna skivor

3 dl grädde

1 nypa socker

1 nypa malen muskotnöt

salt och peppar.

Lägg spetskål, grädde och kryddor i en kastrull. Koka upp och sänk värmen. Låt koka i ca 10 min tills savoykålen är mjuk och grädden kokat ihop.

Skär rödbetorna i skivor och lägg upp i mitten på en varm tallrik. Lägg på viltfärsbiffen och ringla över havtornssky. Lägg upp spetskål runt om och dekorera gärna med lite hackad bladpersilja. Servera med kokta småpotatisar om så önskas.

Detta receptet har jag gjort åt härliga Ica Servett i Lerum, det kom som annons i Lerums tidning i går. Nu är det även hos dig.

Det snöar. Och snöar. Och snöar. Det är svinkallt. Det är oktober!

Barnen är jätte glada, och det är förstås jag också. För deras skull! I övrigt kan det kvitta, minst sagt. Jag är ingen vintertjej, och med andra ord bor jag så fel jag bara kan bo. Som en pingvinjävel på en charterstrand, fast tvärt om.

Visst sjutton gillar jag dom där superkalla, gnistrande dagarna med en meter snö och bjällerklang ringande i öronen. För att dom dagarna behövs också. Runt jul och så. Men nu?! Nu skall det vara mjuk och friskt höst. Nu vill jag gå i fina stövlar med halvhög klack, gosiga tjocktröjor och en härlig sjal runt axlarna.Äta rostade kastanjer i strut under röda och gula löv. I Paris.

Eller så vill jag gå i flipflops på en sensäsongsöde strand vid medelhavet. Sitta i sanden med bara ben och njuta av livet. Jag vill inte, inte, inte gå runt i fodrade vinterstövlar, mössjävel och dunjacka och frysa som en jävla hund. Blek, ful och sur. Från september till april. Förstår ni hur länge det är? September, oktober, november, december, januari, februari, mars, april... Va? 8 månader! Nästan en hel graviditet. Mer än ett halvt år. Mer än halva livet i mössa? Ghaaaaaaaaaaaa!

Nu är det dock så att man inte riktigt får prata om sånt här i den här byn. Om att man inte gillar snö, eller mössa. Just snö och mössa är det som de flesta här gillar mest. Folk är alldeles till sig på Fejjan och Instagram, det är snöbilder överallt. Glada barn (i mössa), snöfall och en och annan skidbild. Först med skidbild vinner! Ta´da!

(Innan någon blir arg på riktigt nu så vill jag förtydliga mig lite här: De som älskar skidåkning över allt annat, och liksom lever för sina lagg...dom SKALL lägga upp skidbilder. Alltid. Hela året runt. Absolut. Det är som när en annan lägger upp bilder på sina barn. Kärlek!)

Det finns vissa oskrivna regler på hur man får vara här i byn, och vad man skall gilla och inte gilla. Om man vill vara med och leka med dom andra "Åreborna" vill säga. Nu är det väl så att just jag inte så ofta är med och leker (av massa olika anledningar, tidsbrist å så) så jag ger fan i reglerna eller att dom är oskrivna. Här kommer dom, nerskrivna. Läs och lär, så klarar du dig längre här i byn som solguden glömde.

Åres egna SJU DÖDSSYNDER:

Du skall icke prata skit om snö.

(Le, bara le när snön faller. Le när du skottar, pulsar, skrapar och skidar. Oavsett hur du känner, bara le. Även då det snöar i maj)

Du skall icke ta av din mössa

(Låt den sitta på. När du fikar, lunchar, handlar, åker skidor, diskar eller festar. Helst även när du älskar (eller vad det nu kallas som säsongare sysslar med efter Bygget på tisdagar).)

Du skall icke åka pistad backe.

(Erkänn ALDRIG att du inte åkt baksidan, skogsskidåkning eller östra ravin. Håll bara med när du hör någon berätta om hur fantastiskt det var på dessa platser. Även om du inte vet om baksidan ligger på framsidan eller ravinen i dalen.)

Glöm ej att missbruka Åres namn.

(Kalla dig för XXX-Åre på Twitter och Instagram, lägg till Åre i företagsnamn och i grupper. Döp allt du gör till Årexxx. Även om exakt samma sak finns någon annans stans och då heter xxx rät och slätt. Ät Åre-mål på Max och drick kaffe från Åre kafferosteri. Kör på bara. Ju mer Åre, ju bättre.)

Du skall icke umgås med fel personer.

(Detta är ytterst viktigt. Hur illa du än tycker om någon som anses "rätt", håll ut. Känner du inte rätt människor kan du lika väl ta vändande tåg/plan/bil/skoter/hundspann/pulka/stjärtlapp hem igen. Du har inte en chans om det blir fel. Gå på alla fester och alla middagar du bara kan, för det kan vara bypolitiskt rätt. Vare sig du vill eller inte.)

Du skall icke gilla anonymitet.

(Gilla att inte ha något privatliv. Trivs med att alla vet allt du gör. Älska närgångna frågor om inkomst och kärleksliv. Håll bara med vad alla än sägar om dig, och bre på bäst sjutton du kan. Låt alla veta allt!)

Du skall icke vilka skilja dig från mängden.

(Bestäm dig för vilken grupp du vill tillhöra. Och köp uniformen i den butik som är avsedd för just den gruppen. Enkelt.)

Så det var det. Nu har jag säkert gjort mig ganska opopulär, men det är smällar man får ta.

Ute fortsätter det snöa. Jag är förstås glad. För barnens skull.

Vi försöker reda ut begreppen här hemma just nu, och det är minsann inte det lättaste kan jag säga. Efter att min mormor gick bort för lite mer än en vecka sen så har dom två små frågat mycket om det där med döden och begravningar, och om hur det är att hänga runt där uppe bland molnen när man inte är kvar här nere längre. Inte för att jag tror så värst mycket på himlen, men det är bra att kunna ha något att säga när dom frågar om vart min mormor och deras morfar har tagit vägen. Och det känns på något sätt trösterikt att kunna peka åt något annat håll än ner i marken när barn frågar vart man tar vägen när man har dött. Så jag pekar uppåt. Upp bland molnen.

För en lycklig treårig pojke är död inget annat än "Pangpang, du är död" eller "Nu skall jag svärda dig så du är död", och (dessvärre) vardagsmat i leksammanhang, men inget allvarligare än så. Hade jag fått bestämma så skulle dom inte ens fått leka såna lekar, men jag bestämmar inte allt, och barn leker såna lekar. Det är liksom inte så mycket man kan styra över. Tyvärr. Så har det alltid varit. Är det inte gammal hederlig "Indian och cowboy"  dom leker så är det pirater eller ninjor, eller så spelar dom spel av olika slag på iPhones och surfplattor där figurerna "dör". Så är det bara. Och jag kan inte göra så mycket åt det, om jag inte är med och lägger mig i alla deras lekar både hemma och på dagis. Och det har jag liksom inte rätt att göra.

Men när det blir allvar det där så är det ytterst förvirrande och hopplöst att förstå. Jag håller med, jag förstår inte heller.

Idag berättade jag i alla fall för dom små att jag skall åka på begravning nästa vecka, och att dom skall vara hemma och ta hand om pappa under tiden. Billy tänkte och tänkte, och tänkte lite till. Sen gick han och svärdade med nallarna en stund, och sen kom han glad i hågen tillbaka:

- Pappa!

- Ja...

- Mamma skall åka och begravas nästa vecka, så sen är det bara du och jag.

Alltså, NEEEJ! Så är det inte. NEJ NEJ NEJ! Poletten hade så att säga inte ramlat ner där helt och hållet.  Vi sa åt honom att jag visst kommer tillbaka och att det är "mammas mormor", Huckla, som skall begravas. Ingen annan.

- Skall hon åka till himlen då?

- Njae, eller jo. Jo då, det skall hon.

- Vad bra! Då kommer hon träffa morfar!

Tänk vad skönt att kunna se saker och ting på ett barns vis. Vad enkelt. Det får mig att förstå varför folk går och blir religösa. Men jag måste säga att det lättaste sättet, det är nog att försöka skratta åt eländet då och då. Och det är lätt gjort när man har ärliga, härliga barn att ta hjälp av.

Humor är det bästa vapnet mot sammanbrott. Så är det bara.

Den senaste veckan har varit tämligen humorbefriad, det måste jag säga. När jag har gått förbi och sett mig själv i en spegel så har jag tänkt att: "Den där jävla bruden, hon kan inte ha värst roligt. Vilken jävla surfi----a!" Och därefter har det någonstans ringt en klocka och jag har insett att: "Fan, det är ju jag! Skjut mig! Det kan inte vara lagligt att gå runt och se så där apatisk ut!"

Men sorg är sån, man blir ful och extremt tråkig av att vara ledsen. Det är bara på film det finns vackra sorgklädda människor. Det har varit en berg- och dalbana utan dess like här.

Först kom chocken, oavsett hur väntat beskedet än var. Och med det någon sorts stumhet, förmodligen för att risken för hulkningar och tårfloder ökade bara jag funderade på att börja prata. Sen kom den tunga ledsamheten, den som bara river och sliter inifrån och ut, som om man skall sprängas i bitar. Därefter kom ilskan, jag har varit arg som ett jävla bi. Arg på döden och hela livet, på hur jävla orättvist och onödigt det är alltihop. Hur dumt det är att jag inte hann ner för att säga vad jag ville ha sagt. Hur förbannat självisk jag var som inte åkte dit och hälsade på minst tre gånger i veckan i somras. Arg på döden för att hon inte finns mer. Arg på livet för att det inte är rättvist alla gånger.

Och av att vara så där arg kommer förstås tröttheten, den förlamande tröttheten som känns som självaste döden självt.

Och så börjar det liksom om. Chockad, ledsen, arg... osv. osv. Och så kommer det säkert hålla på. Om och om igen, tills det blir lättare och lättare att uthärda det som man först trodde att man aldrig skulle kunna klara av att ens tänka på. Men undertiden så ser man kanske inte så värst tjolahopptjolahej ut. Så är det bara.

Jag kommer sörja min mormor resten av mitt liv, det vet jag. Men jag vet också att jag om ett år eller så kommer kunna se henne framför mig när hon för sista gången vinkade på trappan i sitt hus utan att jag tårarna kommer, det kan jag inte nu. Det går inte.

Däremot måste jag kunna skratta under tiden. Det pågår ju faktiskt en vardag här. Jag har inte tid att vara ledsen hela tiden. En vardag med jobb och hem och en ständig ström med händelser som man måste kunna har roligt åt. En vardag med ett barn som skall sluta med blöja och ett som vägrar äta. En liten tjej som skall göra ALLT själv, och en storebror som är stor fast liten på samma gång.

Det händer saker man måste skratta åt.

Som när man dukar fram mat till hela familjen en liten grabb utan blöja och byxor plötsligt bajsar på stolen mitt under middagen. Sån skit måste man skratta åt. Som när en superhungrig, men enveten, liten grabb plötsligt börjar äta, och inte kan få nog av mat, för att han skall få åka med till Göteborg och träffa storkusinen medan jag är på begravning. Som när en liten tjej klipper av sin docka allt hår för att se om det växer ut igen (hon lär få vänta). Som när den större grabben drömmer om en iPhone både dag och natt så det till och med pratas om den i sömnen. Det går ju faktiskt inte att hålla sig för skratt då.

Men visst, det är inte bara barn som försöker reda ut begreppen. För det är då inte lätt att förstå det där med liv och död, vardag och sorg alla gånger.

Men, jag gör så gott jag kan i alla fall.

....men eftersom någon fantasilös och urbota tråkig filur har programmerat om Autopiloten på mig, så gör det inte det. Denna autopilot är inställd på följande:

Försöker få upp de små undulatögonen

Titta skräckslaget på mig själv i spegel

Dricka kaffe, frenetiskt

Duscha

Klä på mig, det jag hittar i mörkret

Väcka mjuka, varma barn (tack och lov med pussar och kramar)

Klä på barn

Bråka med dotter om allt från val av trosor till val av väska

Servera olika saker till trötta barn

Klä på hundra olika ytterkläder

Köra barn till dagis

Lämna barn på dagis i mörker (med klump i magen)

Vinka till barn, på tre olika vis

Köra till jobbet

Jobba kök

Jobba servis

Städa restaurang

Handla mat

Hämta barn

Laga mat

Plocka undan disk

Bada barn

Städa leksaker

Läsa saga

Pussa barn godnatt

Tvätta
Pussa nästa barn godnatt

Tjata om läxor

Pussa motvillig storgrabb godnatt

Läsa mail

Kliva in i flanellkoma

Tomglo på dator eller tv

Hasa till sängs

Sova

Vakna av ett "mammmmaaaaaa"

Sova

Vakna av ett annat "mammmmaaaa"

Sova

Vakna av ett "mamma, kom och stoppa om mig"

Sova

Vakna av "Mamma!!!! Välling!!!"

Sova

Drömma

Vakna av ett jävla snarkande

Sova

Vakna av ett "Mammaaaaa"

Sova

Vakna av en väckarklockshelvetet.

Alltså har programmeraren glömt den där delen som handlar om att blogga. Kanske medvetet, kanske omedvetet. Vad vet jag. Men så är det.

Jag återkommer när jag hittat inställningarna. Då skall jag äver försöka få in "Kvalitetstid med barn" och "Lek med barn" och "Träning" i den dagliga ordningen.