Nu har det gått ytterligare några dagar av bloggande och jag har fortfarande inte blivit rik, fortfarande inte fått gå på en gala och fått bloggpris, jag är bara på 88:e plats på ploggplatsens mest besökta lista och jag har varken Audi, Chanel, Mark Jacobs, Apple eller Rolex i hasorna för att dom vill anonsera på min blogg.

Tråkigt! Jag är otålig. Hur gör jag nu? Tänkte mig minst 35 000 besökare i timmen vid det här laget. Trodde att det här skulle vara lätt, så jäkla många kan det väl inte vara som skriver söta saker om sina barn och lägger ut bilder på mat och leksaker. Inte mer än fem eller åtta eller tre eller nio stycken. Max! Eller? Alla därute måste ju tycka det är skitkul att läsa om mina felparkeringar och nytvättade legogubbar.

Inte?

Nähä...

Ok.

Rufus: Hahahhahhahhahahahahahiihhihihihihihihihihi hahahaha

Jag: Hahaha? Vad skrattar du åt gullunge?

Rufus: Dom sjunger "dansabajsadansabajsa" på radio. Viken bra låt!

Jag kommer inte säga till honom att dom sjunger "Dansa Pausa". Lillgrabbens version är mycket bättre än orginalet!

Jag veeeeeet att jag inte kan fickparkera. Efter sjuhundratrettiofyra försök så blir det inte bättre än så här. Och kommer du inte förbi på utsidan med din breda, bränsleslukande biljävel så får du väl ta en annan väg! Fördelen med denna parkering är att någon kan parkera sin moppe på insidan.

Och så var det där med killar och träning. Lika jävla sjuka som dom blir när dom är lite förkylda, lika jävla stenhårt har dom tydligen tränat så fort dom har rört på sig lite grann. Jösses! En annan tränar, kommer hem, duschar och så är det bra med det. Jo ok då, nästan i alla fall.

Men när en man jag känner (inga namn nämnda) tränar så funkar det inte alls så. Jag hör flåset innan ens dörren öppnas. Sen står han där i hallen, djupandas och väntar på att få spela ut hela registret. Oftast brukar jag ignorera honom. Går bara visslande förbi när han börjar sucka och pusta med händerna på knäna, och titta på mig med uppspärrade ögon för att fiska efter lite beröm. Jag håller bara tyst och tittar bara lite frågande på honom. Nästa steg är att Iphonen åker fram, och det tittas i träningsappen medan olika "Hmmm", "mmmmm", "ahhahaaa", "ok" utbrists. När inte heller det hjälper för att få uppmärksamhet är det dags för lite teatralisk strech eller kanske i bästa fall lite armhävningar för att få mig att reagera.

Oftast tröttnar han ungefär där. Går och duchar och kommer sen ut med stela ben och siktet inställt på kyl, soffa, fjärrkontroll i den ordningen. Sen ligger han där och är så ortroligt nytränad som bara en man kan bli. Nästa dag kan han inte träna, för han tränade så in i helvete dagen innan så han måste "återhämta sig". 5 timmar i soffan innan 8 timmar i sängen är väl återhämtning? Eller?

Ibland när jag är sugen på lite drama så spelar jag med en stund. Låter den där chockskadade blicken möter min och frågar om det var jobbigt. Och jävlar i min låda vad jobbigt det var! Och var långt han sprang/cyklade/simmade/gick! Och vad hungrig han är nu! Och ser jag resultat? Inte? Och tror jag att han kan ställa upp i Iron Man nästa år? Inte? Vad taskig jag är! Jag vet!

En sak är säker, jag kommer inte göra karriär som coach i alla fall.

Hörde en liten, liten röst när jag borstade tänderna precis. "Hjälp"sa den, "Hjälp mig" "Hallå, här är jag" "... Det tog en stund, men tillslut såg jag honom där han låg och vinkade. Är glad att jag hittade honom innan Rufus gjorde det. Han hade inte använt den lilla rösten om man säger så. Han hade tagit i från tårna, för alla vet väl att Tvättmaskiner äter Legogubbar!?  

Varför jag borstar tänderna i tvätttstugan? Därför att vattenskadad undervåning har komprimerat vårt hus till legohusstorlek, därför. Och för att det är oerhört effektivt. Borsta vika borsta vika borsta vika.