Jag blev övertalad. Jag gjorde det. Bloggade alltså. Det här kan väl inte vara några konstigheter, tänkte jag när jag hade kommit över den första mentalaspärren (den som handlar om det där hemska självförtroendet), det här är tydligen bara att skriva. Men det är det visst inte alls. För inte nog med att jag skall komma på vad och hur jag skall skriva (vilket faktiskt är det minsta problemet när väl självfortroendet har stärkts), det skall stavas rätt (var är stavingsprogrammet när man som bäst behöver det och när jag skriver fortare än jag tänker?), bilderna skall hamna åt rätt håll (helst skall man kunna sitta eller stå upprätt och titta, och inte ligga ner med huvudet på skrivbordet eller stå på händer för att se bilderna från rätt vinkel) och det skall funka rent tekniskt (det gör det uppenbarligen inte eftersom bara några få kan kommentera det jag skriver, och utan kommentarer blir det ingen feedback och utan feedback så blir det inte kul). Sen var det som sagt det där med att nå ut lite längre än till Facebook. Plötsligt blev det jättesvårt alltihop. Och när det blir svårt, då försvinner självförtroendet och så är jag tillbaka på ruta ett igen.

Nu står jag och darrar på ruta ett. Darr darr darr.

Jag har slängt, brännt eller packat ner samtliga vinterplagg så det här funkar inte. Det får inte vara kallare än var det var i mars i år, då jag trots plusgrader släpade ut dom små i fleece, vinterstövlar och fodrade overaller.

- Hallå där ute, sätt på elementen. Mina barn har inga kläder att ta på sig! Jag är från Göteborg, jag har inga vinterkläder framme i slutet på maj! Fattar ni det alla Vädergudar?

Jag har alltså 3 alternativ nu.

• Låta dom stanna hemma. VAB pga ont om kläder.
• Klä in dom i fleecefiltar och vira aluminiumfolie runt, därefter kan vi leka robot.
• Lagerpålagerpålagerpålagerpålagerpålagerpålagerpål
  ager. Sen får jag köra dom i skottkärran fram för det kommer bli svårt att gå med alla dessa lager.

Några andra tips?