Herre jösses, vart man än vänder sig pratar alla om Åre. Visst, det må vara ett starkt varumärke och allt det där, men va fan. Nån måtta måste det väl ändå vara på eländet. Årehit och Åredit. BlablaÅreblablaÅreblablaÅre. Jag hör inget annat. Jag ser inget annat än olika Årebudskap. Alla företag heter saker som Åre tjofadderittan eller Åre präktigsomfan. Alla affärer heter Årekläder, Åreskor, Årekök, Åremat, Årekaffe, Årefärg osv. Oavsett om det ligger 5 mil utanför byn. När fan öppnar Åre horor och luder?

Det är Årepolitik och Årediskussioner dag ut och dag in. I evigheten.

Till och med när vi var på Kyrkogården i söndags (Rufus gillar som sagt att hänga där, han hittar på sjörövar- och riddarhistorier om de som råkat hamna på denna ÅRE-viloplats.) stod det Åre överallt. "Denna man förde Åre framåt", "En Åreälskare", "För Åre i tiden". Med risk för att trampa någon på tårna här, men kan man inte ens få vila i frid från Åre och man lyckas kasta in handuken i Åre? Va?

Och visst det är en fantastisk plats att bo på om man gillar vacker natur, skidåkning, cykling, vandring, trygghet, turism, att leva i en ministad i byformat, snö och mössa. Och om man gillar att prata om Åre.

Men man måste också trivas med att se samma människor varje dag, vad man än gör. Att inte ha något privatliv förrutom (om man har tur) inanför sina egna väggar, att alla vet allt om allt, att alla (som sagt) pratar om Åre, att klä på sig fleece, Gore-Tex och lager på lager 10 månader om året, att alla gör samma saker, tränar samma saker och har i princip samma intressen. Att alla vet vad man handlar på Ica och om man äter kolhydrater eller inte till lunch. Alla vet också vad man tränar, hur man tränar och vilka som har råd att ha samma PT.

Har man varit packad på krogen så är det förstås också info som alla har rätt att ta del av. Det är förstås också allmänt känt vilka barn som är "problembarn" innan dom ens har hunnit ur barnvagnen och vilka kids som är coolt att ens små skyddslingar umgås med eftersom dom kunde göra backflip redan som spädbarn. Det finns förstås även grupperningar för dom vuxna, och det är viktigt som fan att hamna i rätt gäng vare sig man gillar dom som är med eller inte. "Rätt" är ledordet när det gäller det mesta.

Och nu, nu är det Kiviks Marknad i Åre, även kallad Åre Höstmarknad. Eftesom den utspelar sig i, ja just det, ÅRE. Vackert är det här nu, absolut. Hösten är ju fantastisk i sin färgskrud. Och lägger man till berg och sjö, självklart blir det häpnandsväckande fint. Så jag förstår att folk vill åka hit, titta och njuta av allt det vackra, handla massa skit, trängas, frysa, tappa bort varandra, slåss om billiga mössor, fynda på rea och äta jämtländska delikatesser på papptallrik. Absolut.

Alla går dit, i byenlig masshysteri. Men inte bara Årebor och Åres närmsta grannar utan även hela nordnorge och ett större gäng stugägare som passar på att komma upp och visa upp sig och pussa varandra på kinden.

Det är trafikkaos och upprustning i veckor innan.

Jag var där en liten sväng i fredags när jag gick från jobbet, och jo.. det var mysigt. Då. Innan det var 50 pers per kvadratmeter. Då sken solen och det luktade björkvedsbrasa över hela torget. Så skulle det dofta varje höstfredag i Åre. Det hade fått alla att vilja stanna kvar på torget och ta ett glas vin någonstans innan det var dags att ge sig hem till myyyyys och helg. Men sen var det full kallabalik med bilar överallt och flockvis med människor med reatecken i ögonen och bestämda steg. Idag var det mindre folk, men kallt som fan och ambitonerna hade liksom dalat, försäljarna såg sömnig ut och elden hade slocknat.

Nu är det över för denna gång. Nästa stora Årehelg med kindpussar, hejhejhej och uppvisning av olika slag är Luciahelgen. Då är det dags att gömma sig igen.

Nu skall jag försöka samla ihop min lilla cirkus för att gå och äta söndagsmiddag med goda vänner. Det är sånt som jag gillar. Och ett förbjudet samtalsämne blir... ÅRE!

Utan tvekan var MIssoni by Lindex gårdagens stora Instagram/Facebook/Twiter-happening bland alla shoppingsugna vänner jag har på dessa forum.

Kul för er.

Det där med coola kläder och viktigta släpp av got to have-kläder, det gäller inte mig höst- och vintertid. Eller vi säger så här, hade dom haft en flanellpyjamas i sortimentet så kanske jag hade stått där i kön i Östersund (ett shoppingmecka? Hahahahahahha!) med manisk blick och nyslipade naglar. Men nu hade dom inte det. Dom hade bara en massa andra jävligt fina kläder som någon mer socialtyp och välklädd brud kan få slå klorna i.

Min klädväljarvardag ser ut ungefär så här:

06.00 Upp med skrynkliga undulatögon och röd feecemorgonrock

06.30 Val i blindo och mörker i garderoben till någon form av jeans och tröja, kan bli hur som helst. (viktigt att inte väcka sovande man).

08.00 Byte till kockkläder

11.30 Byte till servitriskläder

15.30 Tillbaks till dom där jeansen och tröjan

16.30 Hemma igen och ner i illasittande mysbrallor och gammal t-shirt.

20.00 Omsorgsfullt val av flanellpyjamas.

Som ni ser.. Ingen plats för Missoni. Tyvärr.

Helgerna?

Flanellpyjamas och praktiska utekläder anpassade för barnaktivitet.

Men åhhhh, vad jag hade velat ha vartenda plagg i det där sortimentet, det erkänner jag....

Om någon hade sagt till mig när jag var 20 år, att jag inom ett gäng år skulle bo i Åre med fyra barn så hade jag skrattat dom rätt upp i ansiktet, gett dom fingret och sen travat iväg med fnysning och en aldeles för kort kjol.

Hade de dessutom lagt till att jag skulle gå på barngympa, och att jag tillsammans med ett större antal andra mammor och pappor skulle smyga runt med tasselitass-steg och böjd rygg med en hand bakom örat och lyssna, lyssssna, lysssssssssssna enligt instruktion av en person med uppenbara talfel i musiken. Och att jag kanske dessutom skulle sjunga med tillsammans med dom andra glada föräldrarna, allt för att roa mina små änglar. Att jag till och med skulle skutta lite, då personen med uppenbara talfel i musiken sa att jag skulle skutta. Då hade förklarat för den personen att den var mentalpatient och borde behandlas därefter.

Nä, jag var inte så trevlig när jag var 20 år. Jag kanske inte är så jäkla trevlig nu heller.

Men jag gick på barngympa idag. Så lite bättre har jag nog blivit med åren.

Det kanske inte är en så stor grej, jag har varit på barngympa förr. Men inte visste jag att föräldrarna skulle vara med på den här. Jag har lämnat barn på gympa med en vattenflaska och sen stolt tittat på i smyg och efteråt väntat med uppskattande ord och många pussar. Detta var något helt annat. Jag som trodde barngympa var för barn, trodde tydligen helt fel. Det här byggde på delaktighet.

Va fan, hade jag vetat så hade jag också tagit på mig ballerinadräkt med tyllkjol. Och Hello Kitty-sockiplast.

Eller inte.

Men jag kanske varit lite mer beredd på att se alla dessa vuxna människor som lekte barn. Jag kanske inte hade stått med hängande haka och tittat på stora karlar i snickarbyxor som kröp runt på golvet med sina små lärjungar efter sig, eller som hoppade som grodor eller som hängde i lianer. Eller känt mig som så skräckslagen när det plötsligt var min tur att hoppa på den där studsplattan som dom andra mammorna gjorde för att lära sina små. Helt ärligt, jag har inte sett en plint eller en bock eller en barr eller en tjockmatta sen jag gick på högstadiet. Inte på så nära håll i alla fall.

Jag hade också defintivt varit lite mer laddad för att leka indian. Och mina barn hade inte behövt stå och titta med uppspärrade ögon på mig när jag försökte backa ut ur gymnastiksalen igen i stället för att dansa in i ledet med dom andra superkäcka föräldrarna. Dom hade heller inte behövt skämmas när jag fortsatte sjunga efter dom andra hade slutat, eftersom jag i någon form av chock hakade upp mig. Hade jag varit beredd på att denna barngympa var mamma- pappa- barngympa så hade jag kanske varit beredd på allt det där och försökt lite bättre. Jag är faktiskt inte proffs på gruppaktiviteter.

Men nu vet jag. Nu har jag varit där.

Till nästa gång kommer jag vara förberedd.

Nästa gång skickar jag Pappan.

När man gör mandelmjölk blir det ju över massa mojs som kallas för Mandelpulpa. Ett i min värld rätt läskigt ord, jag vill för allt i världen inte äta något som kallas pulpa. Absolut inte! Ni hör ju vad det låter som... Eller? Vulva! Typ...

Hur som helst. Det är gott att ha i mat och bak, mojset alltså.

För att liksom dämpa min präktiga nyttighet som jag försöker ge sken av så bakar jag just nu Vitchokladkaka. Som skall ätas till efterrätt (med hjorton som jag har fått av Tess) efter Älggrytan. Söndagsmiddag i sann fjällanda.

Supernyttigt! För valkarna.

I smeten la jag det där mojset och det blev hur jäkla gott som helst.

Här är receptet:

1 nypa salt

2 dl mandelmojs

Smält smör och vitchoklad ihop försiktigt. Vispa ägg och socker. Blanda sen samman alla ingredienser. Häll i bröad form med avtagbar kant. Grädda i 25 - 30 minuter i 175 grader.Servera med bär och grädde!

Och för er som undrar hur man gör mandelmjölk...

Lägg ca 2 dl mandel i blöt (med eller utan skal) i minst 5 timmar. Mixa med 5 dl vatten länge och på högsta fart tills allt är finfördelat. Sila i silduk, finmaskig sil eller i en nylonstrumpa. Använd mjölken till smoothies, på gröt eller iskall som supergod dryck. Håller några dagar i kylen.

Jag tänkte ju att jag skulle sadla om och bli supermorsa. Med ett konstant leende skall jag leka, sylta, träna, safta, coacha, jobba, tvätta, koka, närvaro, inte svära, skjutsa, baka, prata, lära, blogga, gosa och uppfostra utan avbrott och, framförallt, utan misstag. Bli en sån där mamma man bara läser om. En kombination av 50-talets hemmafru och 80-talets kärriärskvinna. En sån som bjuder barnen på nybakade, varma surdegsfrallor med hela korn på morgonen innan skola och arbete. Som har älggrytan klar på spisen när dom kommer hem. Däremellan skall jag förstås jobbat flitigt under ett 9 timmars arbetspass. För oss supermorsor gäller inte vanliga klockor, dygnet har många mer timmar för oss.

Mina barn skall komma till dagis och skola i nystrukna märkeskläder inköpta på Blocket (för miljöns skull), tacka nej till socker och sluta upp med att kalla fröken för Hönshjärna (alltså skall dom inte se Robin Hood utan bara pedagogiska program på UR). På måndagar skall de berätta om tältningar, upptäcktsfärder och idrottsprestationer och nya uppfinningar som gjorts under helgen.

Över är tiden med Polarkaka och Yoggi till frukost och innedagar på helgerna. Restaurangbesök sparas till vuxnas födelsedagar. Krogmiljö är inget för barn. Barnen äter sin gröt med mandelmjölk utan gnäll och ser fram emot råkosten till middag. Kontot på HM Online säger jag upp. Vi skall springa en mil ihop innan frukost, med dom små barnen på ryggen. Tabata kör vi förstås så fort vi har 5 minuter över.
Näring, näring, näring, medvetenhet, medvetenhet, medvetenhet och hälsa, hälsa, hälsa, kunskap, kunskap, kunskap är modellen.

Självklart skall huset vara välstadat, kläder ligga färgsorterade i garderoberna och leksaker ligga i perfekt ordning i hyllorna. Jag skall ha nymålade naglar och perfekt hår. Inga problem.

Det är mycket som skall tas tag i för att få ihop det där. Den stora frågan är det där med karriären... Kallskänk och lunchservitris räknas nog inte dit. Maten kan jag lösa, det är bara att sluta sova så står frallorna där på morgonen. Utomhuslivet är ett annat problem eftersom vi bor där vi bor. Vi måste först lära oss gilla att frysa. Eller köpa funktionskläder för en årslön. Och hur blir man en idrottsmamma? Ja jösses, det är mycket som måste som finputsas på.

Jag börjar med att baka bröd, göra rörörda lingon med stevia, koka syrad Bovetegröt och mixa mandelmjölk.
Sen får vi se....

Det blev visst lite suddigt här... Inte lätt att ta kort och göra benböj samtidigt.

Kolla vad sur den är min surdeg!

Alltså visst, kvinnlig list må vara rävaktigt knivslug . Men dessvärre är vi inte så smarta som vi tror, och framförallt inte så inpiskade att listen inte överträffas av det kvinnliga ha-begäret. Vi brudar är faktiskt rätt lättköpta, minst sagt. Det är där den manliga listen kommer in i bilden, som den eviga vinnaren. Dom är inte dummare gubbarna att dom vet att om man liksom bearbetar en kvinna med lite "Meeeen wooooooooow-gåvor", då kan man göra vad fan man vill sen.

Vi är helt enkelt inte så jäkla listiga som det sägs.

Lyssna på det här nu, jag menar...hur fan gick det till att jag stod i duggregn med tre gnälliga barn på en fotbollsplan i Duved imorse medan F satt på ett plan över medelhavet? Och att det nu blev ännu en helg som ensamstående frybarnsmorsa medan pappan i huset denna gång lekte jetsetare på rivieran.

Kan det ha att göra med en oförskämt bra namnsdagspresent i torsdags? Kan planerna på denna resa börjat redan där? Han kanske gick runt där med ågren över hur han skulle säga att "Hörru, jag vet att jag inte varit hemma på tre helger och att jag var i Stockholm och bodde på finhotell och åt fin mat förrförra helgen och så var jag på fest hela förra helgen och snart skall jag säkert åka på vinresa någonstans och så har jag planer på att åka till Biaritz och surfa, men nu är det så att jag tror att jag tänker åka till Nice i helgen. Och ja, jag veeeeet att jag har åkt på ungefär 130 nöjesresor dom senaste 13 åren, men nu vill jag åka igen. OK?"

Kanske gick det där och gnagde ihonom, när jag kom fram och sa som den brunetta bimbo jag är att "Åhhhhh, jag har hittat ett par så jäva coola kängor. Dom skulle typ rädda mitt liv dom där kängorna. Alla måste ju ha ett par svindyra kängor med nitar på. Måste!" Kanske kom den där kommentarer som ett brev på posten, och kanske var det väldigt passande att det där hände på min superviktga Lisa-namnsdag. Kanske.

För på kvällen så stod dom där på bordet, inslagda i grönt papper med snöre runt. Till mig! Mina måste-kängor med nitar på. Och hoppeti hopp vad glad jag blev. Puss och tack och glass och ballonger. Jösses vilket killle jag har, oh my gooood. I´m so lucky.

Din lättlurade lilla diot!

För igår. Då gick mannen i fråga omkring med bekymmersrynka mellan ögonen och lätt kutig rygg. Mycket fundersam. Mycket.

"Vad är det" frågar förstås jag men mjuk röst, som den nyablivna ägaren av ett par supercoola dojjor är jag plötsligt väldigt kärleksfull. Förstås.

"Nä, inget."

(Och här lägger den pånyttfödda, snälla flickvännen huvudet på sne och ser god ut på ett Moder Teresa aktigt vis.....)

"Nähä...

"Eller jo.. Det kostar bara 1800 kr att flyga till Nice imrgon kl 07.00 och XXX (en vinförsäljare) är där med en annan kund och han undrar om jag vill komma dit och det är gratis och så när jag väl är där och sen skall dom till Milano och kolla på en fotbollsmatch/racerbilstävling/brudar/hundkapplöpning/tomatkastarfestival/fotomodeller/vingård.....

(jag minns inte vad)

"Jaha... Men sa du inte att du inte skulle åka med dit? Att du inte har varit hemma på länge, och inte kommer vara hemma på länge? Och att du ändå inte ville åka, att det inte var värt det? Eller det kansek inte är den resan? Eller?"

"Jo... Men alltså, det är så billigt.

"Jaha...

(Och så åkte jag hem, och kände mig elak. Såg dom där supercoola kängorna i hallen. Hällde upp ett glas vin. Drack det där vinet. Och lyfte på luren.)

"Hej, det är jag! Klart att du skall åka! Det är du värd! Det är ju världens chans att komma härifrån en sväng!

(Alltså, nu är det så att det är han som har bestämt sig för att det här är världens bästa plats att bo på. Inte jag.)

"Ja, jo. Jag vet inte riktigt... Jag får se."

"Ok. Puss!" (?)

Och så, två minuter senare... ett sms:

"BOKAT. FAN".

Fan kan du vara själv. Nu sitter jag här, frusen in i märgen efter att ha stått på en fotbollsplan hela morgonen och tittat på Ebbe som spelat fotboll medan hans små sura syskon bara ville åka hem. Huset är nu fullt av rastlösa barn som undrar varför pappa jobbar i Frankrike denna helgen (dom brukar heta jobb dom där resorna). Jag är tveksam på om dom kommer fatta kopplingen med ett par jävligt coola kängor med nitar på..

Kanske kan det vara så att jag är lurad. Kanske.

Jo visst, jag här hört att det i ett visst skede i livet händer att ens dotter tar över rollen som ens mamma. Det låter väl som att det är ett troligt scenario när man är nära 100 och liksom inte greppar läget längre. Men jag trodde faktiskt inte jag hade hunnit dit ännu, även om jag tycker det känns så då och då när jag stundtals attackeras av ålderskris så här relativt nära min stundande 40-års dag. Men. Jag har långt till 100. Och Blanka, hon är faktiskt bara 3 år.

Men här jobbar den lilla flicktanten hårt med att hålla ordning, fylla i meningar, tjata om ditten och datten, upplysa om bråk och oreda, tala om för mig och resten av familjen vad vi skall och inte skall göra. Och så rättar hon felsägningar, på sitt eget lilla vis. Hon kan ju själv inte säga ck eller g utan byter ut det mot tt eller t, vilket roar mig och många andra (ja, du kan ju själv försöka säga tex. ficka där du byter ut ck mot tt och se vad som händer, det blir väldigt kul i vissa lägen…)

Hon har dessutom fullt upp med att hålla ordning på min väska. Det försvinner saker därifrån som hon inte tycker är passande och nya prylar läggs ner. Ett cerat från Apoteket byts ut mot ett glittrande Hello Kitty lipgloss med hallonsmak och i min plånbok hittar jag papperslappar som jag misstänker är en liten mors sätt att fylla igen hålen där (vilket behövs).

Hon axlar också rollen att ta hand som sina bröder, vilket är ett tungt göra för en så liten människa. Det är då inte lätt att fixa fram nappar och leta efter borttappade vantar, trösta och uppmuntra när man har fullt upp med att vara liten själv.

Jag brukar plocka fram kläder till barnen på kvällarna för att undvika sammanbrott och evighetslånga klädbyten på morgonen. Hon brukar då göra samma sak för mig. Till mig har hon idag tagit fram svarta högklackade lackskor, en gammal paljettkjol från hennes utklädningslåda och ett spetslinne avsett för underklädsbruk (hon når inte högre upp än så i min garderob). Detta är toppat detta med en av hennes plasttiaror.

Ordet Fredagsfin har helt klart fått en ny innebörd. Och Åre har äntligen fått sig ett gatluder!

Ha en bra fredag, vi ses där ute på horstråket mellan Bubblan och Handelsbanken.

Vi har läst en bok om djur nu igen. Av någon anledning slutar alltid det med missförstånd av olika slag. I det här fallet handlade det om ett "Kräset Pungdjur med krympt hjärna". Är det någon mer än jag som liksom inte kan låta bli att tänka "Aha, en stekare!" Framförallt när det är en skissbild på en man bredvid texten. Förvisso bredvid en liten björn, men den är lätt att missa för den sitter liksom uppflugen på en gren.

Och nallar och stekare hör ju faktiskt ihop.

Och när vi ändå är inne på nallar så har jag lyckat att återigen klippa min lille Billy själv med en tämligen slö sax. Igen. Att jag inte lär mig... Min lille nallekille ser nu ut som Gustaf Wasa. Och imorgon är det fotografering på dagis... Härligt. "Här lille vän är du som ettåring, som tvååring, som Gustaf Wasa och som fyraåring". Skjut mig.

Inte för att jag egentligen behöver dom där korten, jag har tar ju så att säga en del kort själv. Många kort. Och väldigt många av dom är bra mycket roligare än dom som tas på dagis.

Men det är något visst med dom där dagiskorten, det händer något när man ger dom till farmor och mormor och alla kusiner och mostrar. Hur bedrövliga dom än är då och då.

Apropå kort så har jag lagat varma drycker till en fotografering till Magasin Åre idag.

Här är receptet på en av dom:

Kryddig ”mandelmjölk”

3 dl varm, skummad mjölk

1 nypa Muskotnöt, riven

1 nypa Kanel, malen

1 nypa Kardemumma, malen

1 knivsudd vaniljpulver

Maple syrup efter smak

1 näve skalad mandel (gärna blötlagda i några timmar, men det är inget måste)

(Cognac)

Värm mjölken med kryddorna i en mjölkskummare, eller på spisen. Häll över i en mixer och lägg i mandeln. Kör på högsta fart tills mandeln är finfördelad. Häll upp i glas och tillsätt gärna en skvätt cognac. Ringla över Maple Syrup och pudra över lite extra kanel.

Svingott en kall kväll! Som nu!