Den här tyckte jag var passande som födelsedagspresent...

Så, det var det det. Födelsedagsmorgon avklarad, det gick till ungefär så här...

Jag: Kom nu så skall vi sjunga för Pappa...

Billy: Jag vill också ha paket!

Jag: Det är Pappas födelsedag, kom och rita en teckning som vi kan rama in.

Billy: JAG VILL HA PAKET!!!!! WOOOOOAAAAAAAAAAA! VILL HA PAKET!

Jag: Nej.

Blanka: Jag tänker väcka min pappa nu! Var är min pappa?

Jag: Vänta nu, vi skall sjunga snart. Billy skall bara rita klart.

Billy: Jagvillhapaketjagvillhapaketjagvillhapaket

Rufus: Mitt paket är störst. Pappa skall öppna det först.

Blanka. Jag tänker väcka pappa nu. Med mitt paket. Först.

Rufus:. Var är Ebbe?

Jag: Han sover hos en kompis.

Rufus: Hämta honom!

Blanka: Varför får pappa Kärleksmums till frukost? Var är tårtan?

Jag: Det går inte,Ebbe kommer sen. Det blir ingen tårta!

Rufus: Dumma dig!

Blanka: Dumma dig!

Blanka: Jag väcker honom NU! Jag mormor leva, jag mormor leva, jag mormor leva (hon tror den går så), så det så! Nu går jag!

Jag: NEJ! Vänta!

Billy: Nu har jag öppnat paketet!

Jag: Men Billy, det var ju Pappas paket!

Billy: Nu är det mitt!

Rufus: Jag vill spela på din telefon!

Jag: Nej, nu sjunger vi!

Billy, Blanka, Lisa, Rufus: Ja må han leva, ja må han leva, jag mormor leva, HURRA, HURRA, HURRA!

Skam den som ger sig, jag kör väl det här bloggandet en dag till då. Det är F´s födelsedag idag, så jag borde inte sitta här och knappra på datorn. Jag borde baka tårta, öva på sångrösten och göra vackra paket. Men F gillar inte tårta. Och jag har ingen sångröst att öva på. Och paketinslagningen gjordes så fint i affären. Det bästa karln kan få i födelsedagspreset är trots allt sovmorgon, så jag låter klockan ticka. Hade idag varit för länge sen kanske jag hade krupit ner under täcket och pussat honom vaken så där som man gör när man är nykär och tror att man själv är bästa presenten. Men så är det inte!  Sömn är nu bästa presenten. Sånt som händer när man varit ihop i mångamångamångamånga år och har mångmångamångamånga barn.

Kanske dock skall slå till med Eggs Benedectine, det gillar han nog bättre än att jag försöker krypa ner i sängen som en pantertant.

Då var det det där med tålamod. Jag har inget, är född utan den egenskapen. Så jag är därför redan less på det här bloggandet. Det ger ju ingenting. Jag har inte ens blivit rik ännu. För några dagar sen gick jag med på att börja blogga. Det var kul i en halv dag ungefär, när jag såg att jag fick 91 besökare på en eftermiddag. WOW, tänkte jag. Jag kommer bli berömd. Som Kenza eller va fan hon nu heter. Såg framför mig hur jag och hon satt där på nån blogg-gala och blängde på varandra i väntan på att få höra vem som vann Årets bloggare. Självklart vann jag.

Men så är jag inne på andra bloggar och känner hur mitt självförtroende dalar, nej föresten det dalar inte, det störtdyker. Folk har ju sisådär en 13459375438365960437353284686 besökare på sina bloggar. I timmen. Jag hade 23 idag, förmodligen familjen (vi är ju rätt många). Dom flesta har bloggat i 104 år och har egen superdesignad blogg. Jag har bloggat i 3 dagar och lyckats hamna på en bloggportal där det bara finns 12 åringar som skiver om vilken färg dom skall välja på nagellacket. Hur fan tänte jag?  Det är långt kvar till toppen om man säger så. Och ont om självförtroende.

Skall jag ge upp?

Varför frågar jag?

Ingen läser!

Hallå?

Är ni där?

Är jag ensam kvar på jorden?

Hallå?????????

Jag känner mig ensam..

Drar till Facebook, där känner jag mig hemma. Men tjatig.

Vem vet, jag kanske kommer tillbaka.

Förmodligen.

Vi ses sen (låtsas som någon läser).

Min mormor är en rikgit kämpe. Idag fyller hon 90 år. Man tycker att nån som är 90 år skall sitta på en stol med grått hår och darrig röst, men sån är inte min mormor. Hon färgar håret och styr och ställer med sin omgivning utarn pardon. Hon bor kvar i sitt hus, med hjälp av hemtjänst förvisso, och håller det så fint hon bara kan. Hon är duktig min mormor. Bestämd är hon också, där är det då ingen tvekan om vad hon vill ha. Det är då inte helt lätt att göra henne nöjd, men man har då fan rätt att ställa vissa krav när man är 90 bast.

Hon börjar verkligen bli gammal. Jätte gammal. Hon har varit sjuk till och från, åkt in och ut på sjukhus. Men hon verkar alltid hämta sig igen. Som tur är. Vissa dagar är hon ledsen och rädd för att vara gammal, andra dagar är hon hon pigg och lika bestämd igen. Det är sorgligt det där att bli gammal. Ensamt.

Idag blir hon firad av alla utom mig och min cirkus. Jag kunde inte åka nu, vi kommer ju ändå åka ner om två veckor.  Det känns bedrövligt att inte vara där, hon borde uppvaktas av oss alla idag.

Jag bodde där jätte mycket när jag var liten, och jag kan tänka mig att det inte var någon lek alla gånger, misstänker att jag var en riktig jävla skitunge. Men hon har alltid ställt upp för mig min mormor, i vått och torrt. Jag minns en gång när hon skulle bo hos mig och min åtta år yngre lillebror när mina föräldrar skulle iväg och jag skulle på studentfest. Mamma hade sagt att jag skulle vara hemma klockan 12, senast. Jag var yngre än dom andra på festen. Men så fort mamma hade åkt smet hon ner och lämnade en lapp till vakterna på festen som dom gav till mig. Där stod det "Du kan komma hem när du vill. Ha så roligt. Mormor" Det kallar jag en riktig mormor det!

Snart kommer jag ner till västkusten, och då skall hon minsann firas och kramas av mig och alla barn.

Rastlösa i pissvädret. Bestämde oss för att störa Pappa på jobbet och öva på barhänget.

Min lille kille är alltid utklädd, alltid något eller någon annan. Idag är han Någon Superfarlig.  Jag funderar på att hänga på.

Japp, 8 nya km avklarade. Jag känner mig sjukt vältränad. Musklerna spelar under huden och jag skuttar fram på spänstiga ben, med sexpacket blottat på magen.

Tänk vad bara två dagar med springskor på fötterna kan göra. Vilka underverk! Borta är hängröv, putbuk och gäddhäng. Här går det undan!

Tar en croissant till. Den är jag värd!