Jag sitter här och lyssnar på mina tvillingar i badet. Dom är faktiskt sjukt roliga....

- När får jag en snopp?

- Det får du inte, du är tjej.

- Jag vill ha en snopp. Man skall samsas.

- Ok.

- Ge mig den då!

- Men jag kan inte.

- Nähä. Ge mig tvålen då istället då.

- Nej! Det är min tvål.

- Man skall samsas.

Logiskt!

Vi bor ju i en skidort, så jag är van att släpa runt på barn och packning i omöjliga situationer (läs barnskidområden). Detta gav mig nog modet att packa ihop mina tre små barn och åka iväg på semester med dom på egen hand. Inget kan nämligen vara rörigare än att själv försöka lära tre små barn, i olika stadier av skidvana, att åka skidor. Att jaga samma barn bland galna grekiska moppeförare eller få dom att sitta still bland romantiska par i fullmånens sken på små tavernor är jämförelsevis en lätt match.

Jag packade så lite jag kunde, inga handdukar, inga leksaker och så lite kläder jag bara kunde tänka mig att vi skulle behöva, allt för att ha så lite väskor som möjlig. Dom fick helt enkelt stå ut med lite glassfläckar (det gjorde dom inte) på tröjorna. En extra peng i beredskap för eventuella nödköp istället (ja, den gick åt).

Vi åkte mitt i natten. Tre förvirrade små barn kläddes på och bars ut genom snöfallet till bilen. Inte en chans att dom somnade om, de satt i baksätet med stora runda ögon som hölls uppe till klockan 20.00 på kvällen. Resan gick så bra man kan förvänta sig med tanke på norrmän som hällde sig rödvin och cognac klockan 06.00 på morgonen och 4 1/2 timme med bajsäckligt käk och minimalt med utrymme i ett gammalt rasslande SAS-plan. Stärkte mig med en Bloody vid 10 tiden, det fick ändå räknas som coctailhour med tanke på tidpunkten jag klev upp ur sängen. Resterande 11 (!) drinkar som jag hade att plocka ut på våra "Charter plus" platser delade jag ut till de medresänärer som skräckslaget såg på när jag klev på planet själv med tre barn. Vi serverades och passades upp av en jättebebis till bögflygvärdinna som krampaktigt log medans han delade ut leksaker till oss och bar på spypåsar från dom där rödvinsdrickande norrmännen lägre bak i planet. Han försökte också sälja på oss lite Irländsk whisky så vi kunde blanda oss en "dejlig Irish coffee" på rummet. Kanske inte riktigt det jag var sugen på i den 28 gradig värme som väntade oss.

Glatt överraskade av standarden på hotellet skuttade vi ner till poolen som vaktades av en rabiat grek. Det var liksom inte läge att hoppa, skutta, springa eller plaska. Skit samma. Vi var glada ändå. Så glada så vi klarade oss utan sömn hela dagen lång, fyllde bara på med god mat och massa sol. Och vin till en jävligt nöjd mamma. Vi däckade kollektivt klockan åtta, med en fullmåne så stor att den fyllde hela balkongdörren som vakade över oss. Äntligen semester! Äntligen underbara Santorini!

Här där vi bor, i vinterland, är våren obefintlig i mina ögon. Den är nyckfull och lömsk. Det är vinter, vinter, vinter och vinter. Sen blir det några dagar med chockerande solsken och därefter kan det snöa igen. Även i maj. Detta kommer jag aldrig lära mig leva med. Det går inte. Vinter är ok, om man vet att det därefter kommer riktigt hoppfull vår och sen sommar.

I år hade vi under vintern bestämt att det inte skulle bli någon behövlig resa till solen efter säsongen tog slut, pengarna räckte inte till och med tanke på att vi spenderar somrarna på västkusten så skulle vi vara nöjda med det beslutet. Det var jag också. Fram till i maj. Sen brast det beslutet som alla andra kloka beslut jag fattar, jag har karaktär som ett sämre gatluder och alla såna där "detdärärdetbästaförmig"-beslut går ständigt åt helvete. Jag blev manisk på restresor, satt som en porrsurfare med saliven rinnande och letade resor. Varje ledig minut. Mina stackars barn försökte prata med mig, försökte få mig att leka med dom och gnällde efter vatten och mat, slogs och gnällde, men jag bara surfade efter resor (nu överdrev jag kanske lite, men bara lite). Dygnet runt. Och ju jävligare vädret var utanför desto mer letade jag förstås. Besatt av alla alternativ. Trygga varianter som All inclusive och semi inclusive. Skönare alternativ som egen lägenhet eller små beachhotell, barnpool eller ingen pool, Kreta, Rhodos, Santorini, Gran Canaria, en sjärna, fem stjärnor... ja, alla alternativ kändes näst intill perfekta. Med fyra barn över två år, blir det dock skitdyrt att resa. Dom där små minimänniskorna kostar lika mycket som det gör för vuxna, om man inte hittar bra rabatter eller erbjudanden. Dom där superklippen försvinner dock så fort så man tror bara dom varit där som lockbete, att dom inte finns på riktigt. Dessutom visade det sig att min största kille, som går i skolan, inte kunde vara ledig och deras pappa hade andra, jobbrelaterade, resplaner (jag skall bli man i mitt nästa liv). Så där stod jag, mina treåriga tvillingar och deras femåringa storebror med passet i hand och ett ressug utan dess like medan snön virvlade utanför fönstret i början av maj. Vad gör man, reser förstås! Det fick bära eller brista. Bokade resa till Santorini, en vecka i lägenhet. Ingen all inclusive. Inget resort. Ingen barnklubb. Bara strand, sol och hav. Det bästa jag gjort på länge! Även om det alltid är en kalldusch att komma hem igen till verkligheten.

Många jag träffade tyckte jag var galen som åkte själv med dom tre små. Jag måste säga att jag tycker det är fan så mycket galnare att gå upp vintermorgon efter vintermorgon i mörker och kyla, för att klä på frusna små barn alla dessa lager med kläder, jackor, mössor, tjockskor och sen lämna av dom på dagis och skola. Hur resan gick? Det tar jag in nästa inlägg.....