Jag skrev ett jättelångt, lite för ärligt inlägg här om sociala koder, falskhet, skitsnack och sånt. Om att så fort jag går in på Facebook och Instagram inte kan låta bli att nynna på den där gamla dängan som ibland spelas på P2 och såna där urtidskanaler som man ibland lyckas höra i väntrum och så:

Sånt är livet, sånt är livet
Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar, vinner en annan
Så håll i vännen som du har kär

Om att jag blir lika förvånad varje dag över hur många det är som låtsas. Om hur många det är som inte säger vad dom tycker. Om hur många det är som gör allt för att vara NÅGOT. Och framför allt i en sån här liten håla, där alla vill synas och ingen vill glömmas.

Men så insåg jag att jag kanske gör bäst i att ge fan i att lägga ut det inlägget. Det kan bli så fel liksom.

Så istället tänker jag skriva om att det är så fantastiskt mycker ärligare med barn. Jösses, det är så ärligt så det ibland skär i hjärtat. Det är så självklart det dom säger så man undrar varför saker och ting skall krånglas till så in i helvete i vuxenvärlden.

Jag måste säga att jag är dålig på att vara vuxen. Jösses, vad dålig jag är på det. Jag gillar verkligen inte såna där vuxensaker som mingel, viktiga bankpapper, politiska diskussioner, Aktuellt eller föräldramöten. Jag får gåshud bara av tanken på bordsplaceringar, rabattkuponger och styrelsemöten.

Jag trivs så mycket bättre bland barn eftersom dom gör man vad dom vill när dom vill. Inom rimliga ramar tycker jag detta är så mycker bättre. Dom lever sitt liv till 100 % lyckliga, arga, glada, sura, trötta, hungriga, kärleksfulla, nakna, utklädda, uppriktiga och nyfikna.

Dom säger också vad dom tycker och sen är det bra med det. Det är ärligt, härligt och helt utan baktankar.

Billy berättade idag för mig att han är Jensbomb (det är tydligen superhjältevarianten av James Bond och, tro mig, Barnbok med detta namnet kommer påbörjas snart!) och att han skall beskydda mig från alla arga tanter. Dom skall svärdas jättejättemuckethelatidentillsdomblevsnälla. Detta gjorde han på Konsum vilt fäktandes med en purjolök bland både en och annan arg tant efter att jag hade fått en utskällning av en norsk häxa som inte gillade att jag körde över henns fot med en varuvagn full med barn. "Det är så vi gör i Sverige", sa jag. Det trodde hon inte på. Jävla kärring!

Blanka försökte borsta mitt hår långt idag. Hon kan verkligen inte komma över att jag klippte av det där håret för 10 månader sedan. Hon grät då. Hon grät idag och sa att mammor skall ha långt hår! Mammor är inte fina mammor om dom inte har det. Hon fick mig att lova att aldrig klippa mig igen. Sen fick hon syn på några grå hårstrån. Hon drog och slet, tittade på mig med sin lillgummablick med huvudet på sne och sa -"Stackars mamma.... Är du gammal?" Igen! Va fan, hon ger sig inte. Det är ett jäkla tjat om det här. Men det är i alla fall ärligt. Tänk om jag gjorde så mot en annan vuxen! Jösses, man hade ju fått sig en ovän för livet.

Jag och Rufus hade en väldigt lång fight om mat idag. Jag var den arga tanten och han var den förkrossade sonen. Jag sa att det fick vara nog med tjaffs vid matbordet nu! Jag blev kankse onödigt arg, det kan jag hålla med om så här i efterhand, men många bäckar små som man säger.. Och jävlarihelvetsförbannandeskit vad jag är trött på att tjata vid middagsbordet. "Sitt still", "Ta ner foten från bordet", "Ät upp maten", "Säg inte att det är äckligt", "Säg vad du gillar och inte vad du inte gillar", "Spotta inte ut maten på tallriken", "Sluta retas", "Sluta skrik", "Drick", "Ät", "Gå ner från bordet", "ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄT". Just det där är jag så less på så jag skek och hotade helt sonika mina bångstyriga barn idag. Jag vet att man inte skall göra det! JAG VET! Och jag har bett om ursäkt. Ordentligt!

I alla fall så fick jag ett fu---ing frispel, hotade med att ge dom seg och tjock råggröt till middag varje dag ifortsättningen och skickade bort hela gänget från bordet utan att dom fick den lovade pepparkakan efter maten. Billy och Blanka stack ner i sina rum illa kvickt och jag hörde hur dom pratade med varandra och sa att "-Nu är mamma arg igen. Ful och arg. Kom så leker vi istället. Vi är Jensbomb och vi gillar inte arga mammor!" Den typen av snack. Ebbe låste in sig i sitt rum med sina hörlurar, sin Skype och sin Minecraft. Han tar inte heller sånt där så allvarligt. Hot hjäper inte där längre. Han vet att jag aldrig håller vad jag hotar med. Han vet var pepparkakorna står.

Själv bröt jag ihop på en stol i köket. Då kom Rufus farande som ett litet jävla bi. Så arg så tårarna sprutade och svetten lackade. Han hade stövlar och jacka på sig och mössan i handen. Han skulle rymma! Och det nu! Han skulle "hitta en annan familj, med en annan mamma och andra syskon och andra papper, annat lego och andra pennor. Han skulle ha ett annat rum och gå på ett annat dagis och så var det med det! Han skulle ha en mamma som frågade vad barnen ville ha till middag! Där barnen fick vara med och bestämma så det inte blev massa bråk! Där mamman lekte mer och lagade mindre mat." Sen gick han till dörren. Öppnade den lite. Stängde den igen. Skrek att "Nu minsann skulle han gå!" Jag tog det med ro, just rymningen, för ute var det becksvart och snön yrde. Han är tack och lov för feg för att rymma. Men däremot tänkte jag på vad han hade sagt. Klart som sjutton att dom vill vara med och bestämma mer. Visst, jag måste få lägga mig i för att få dit andra grönsker än gurka, coctailtomater och broccoli. Men visst sjutton kan det hjälpa om dom får bestämma. Och kanske, kanske skall jag dra ner på ambitionerna ibland så inte maten tar så lång tid. Det är ju inte deras fel att jag ägnar massor av tid åt att försöka sätta näringsriktig och vällagad mat på bordet. Dom kan ju inte hjälpa att jag blir frusterad över hur mycket tid och pengar det går åt till alla mat som oftast åker i papperskorgen. Det kan ju inte dom hjälpa. Och vilken tur att han berättade det för mig! Som sagt, vad härligt det är med ärlighet! Vi blev sams tillslut. Han tog av sig sin jacka och sina små stövlar igen. Kröp ihop i min famn och lovade att inte flytta. Jag sa förlåt och torkade tårar. Mina och hans.

Och ja, dom fick pepparkakor tillslut och imorgon blir det tydligen hamburgare till middag.

Nu skall jag kolla Facebook, Instagram och Twitter. Få lite skvaller. Nynna lite på Så mycket falskhet bor det här.

God kväll!

Ha! Nu vet jag hur jag skall få mina mot tandborstning motvilliga små rackarungar att glatt öppna munnen! Hur jag skall slippa bråk och tjat två gånger om dagen, eller 6 gånger om dagen om jag skall vara korrekt. (Storgrabben borstar ju något sånär självmant nu för tiden, även om han bara liksom gnuggar frenetiskt på en tand.)

Alla medel har använts i desperata försök att få de små trollen att låta mig borsta tänderna på dom, så att vi sen liksom kan gå vidare med livet för den dagen:

• Jag har djupandats och med pedagogisk sammetsröst (ett på gränsen till frireligöst röstläge) förklarat allt det där med karies och baktus på ett lugnt och sansat sätt. (Dom tittar på mig som jag är en idiot. Ok visst, jag låter inte superbegåvad när jag pratar så där.)
• Jag har tiggt och bett på mina bara knän. (Det gillar dom. Dom låter mig fortsätta i evigheten.)
• Jag har tålmodigt väntat ut dom. Stått med tandborsten redo för attackborsta när den lilla munnen tillslut öppnas. För alla vet ju att  "tysta leken" inte funkar så länge. (Dom har nu lärt sig att prata ur mungipan. Som en äkta cowboy.)
• Jag har hotat med att tandtrolllen kommer och gnager i sig de där små mjölktänderna så att dom aldrig mer kan äta lördagsgodis (jo jag vet, det där med skrämsel och lögner är inte helt okej rent pedagogiskt. Och inte fan tror dom på det längre heller.)
• Jag har sagt att polisen kommer och tar dom om dom inte borstar tänderna NU! (Nu pratar vi inte mer om den metoden, tack!)

Men nej! Dom bara sitter där med hårt ihopknipna munnar och trotsig blick.

Men det gäller så att säga att ta vara på sina resurser i förhandlingslägen som dessa! Och i mitt fall är det ett skrattretande nylle. Jag ser ju för fan inte klok ut på morgonen. Så genom att platta till håret i pottfrisyr, skrynkla ihop mitt slitna, osminkade gamla ansikte, skela så gott det går (måste ju se de små tänderna samtidigt) och dra in överläppen långt över bävertänderna får jag till en min som gör att dom små sköningarna skrattar så dom gråter. Och då passar jag på att borsta! Det är då tur att vi kvinnor kan göra två saker samtidigt!

Jag ger mig själv en klapp på axeln för denna metod  i tandborstkriget och er något att fasa över:  Ett bildbevis!

Jo jag vet att det är en suddig bild. Jag håller nämligen ljuset dämpat här på morgonkvisten för att inte chocka mig sjäv varje gång jag går förbi en spegel.

Ha en bra dag!