Okej, det var inte så smart det som hände på jobbet igår. Det var kanske inte alls speciellt begåvat, jag kan hålla med min superartigaochtrevligaman om det. Men va fan, jag kanske inte ville prata med den där bruden. Inte för att jag kommer ihåg varför eller så, men på något sätt kändes det inte rätt. Ett litet minne och en inre röst som sa att "Nej, henne kan du skita i". Och eftersom jag har någon sorts medfödd, och uppenbart ärftlig, oföråga att vara trevlig mot folk jag inte gillar (eller tror att jag inte gillar) så.... blev det bara så.

Rätt eller fel, det beror på om man är en trevlig person eller en ärlig person. Jag föredrar att kalla mig ärlig, men många kanske hade nog sagt otrevlig. Det kan jag inte sticka under stol med. Det finns nog folk i min släkt som hade skrivit under på det där sista. Men det får stå för hen. Man kan inte tänka på allt, och ibland är just vett och etikett det jag inte tänker på. Inte heller var det kanske särskilt moget, men ingen har någonsin heller beskyllt mig för det.

Igår alltså.....

Det kom som sagt in en gäst på restaurangen. Som servicepersonal förväntas man förstås att hälsa trevligt, och ja.. det gjorde jag. Det gör jag faktiskt alltid. Men sen var det något som högg till riktigt illa däruppe i minnesbanken och jag bestämde mig för att lämna över omhändertagandet av just denna gäst till min kollega. Därefter jobbade jag sidledes för att "Tjejen jag känner igen men nog inte gillar", vi kan kalla henne Tjing, inte skulle se mitt ansikte. Nu i efterhand kan jag ju se att det nog såg lite udda ut med en servitris som tar sig igenom en tom restaurang som om hon trängdes mellan två trädstammar. Konstant. Just då kändes det dock helt rätt.

Men det var för sent. Hon hade liksom redan fått fäste och hur jag än vände mig så såg jag att hon liksom försökte få ögonkontakt. Den stackarn vred nästan halsen ur led. Tillslut reste hon sig från sin plats och förföljde mig genom restarangen tills jag inte kom undan längre. Hon haffade mig mitt i samtalet med en annan gäst, som av en händelse började prata med mig om gamla gemesamma vänner från samma plats som jag anar att Tjing känner mig ifrån. En ö. Ja, ni som vet ni vet. Somliga straffar Gud omedelbart, eller vad är det man säger?  Ibland är i allafall världen inte större än en pingisboll. Tyvärr.

Hon liksom kastade sig runt halsen på mig som en livboj och meddelade med ett glatt HEEEEEEEEEJ LISA att hon i allra högsta grad visste vem jag var! Men, jag fick fortfarande inte riktigt till minnena, men känslan av att det kanske inte var min bästa vän en gång i tiden fanns kvar, så utan att helt och hållet planera det hela så sa jag bara att "Jag heter inte Lisa!"

Och det blev ju inte så bra. Varken för henne eller för mig.

Och ja, jag vet! Jag VET! Man gör inte så. Min superartigaochtrevligaman har sagt det. Många gånger. Så du behöver inte säga ett ord till. Och eftersom samma man är min chef, så kanske jag inte skall göra om det om man säger så. Om jag vill ha jobbet kvar. (Vill jag det?)

Så det är bara att hoppas på att hon inte kommer in idag igen. Eller att hon kommer in efter jag har gått hem, vi vill ju förstås inte förlora gäster....

Men för er som bor i Åre och läser det här, så kan ni gärna kalla mig något annat om ni kommer till mig och äter lunch idag. Ni får välja själva. Jag lovar att vara trevlig oavsett vad ni väljer och vem ni än är.

Annars kanske jag blir arbetslös. Och otrevlig och arbetslös är fan inga bra förutsättningar för ett Fredagsmys.