Det var Rufus tur att välja middag idag igen. Vi började ju med en ny variant av middagsbestämmelser här förra veckan efter att jag fick höra att jag var en ofattbart dum mamma som bestämde saker och inte lekte istället. Alla har nu en dag i veckan som dom får bestämma mat och (gud hjälpe mig) hjälpa till med maten. Det funkar kanske bara sådär kan jag säga, alla förslag är inte klockrena. Lax med bajs som var Billys val är kanske inte helt 100 til exempel. Inte heller Blankas val av Fredagsmys en torsdag funkar, eftersom Fredagsmys inte finns utan bara är en myt. Själva lagandet orsakar total kaos, och  tack och lov så tröttnar dom ofta ganska snart.

Men Rufus tar i alla fall detta med största allvar och hade idag önskat sig Wokad kyckling med soja och ris.

Så det fick det bli. Sen att han bara åt ris med Sweet Chili, det får vi lite grann strunta i eftersom det blir ett så tråkigt recept utav just den rätten.

Här är i alla fall receptet på Rufus Wokade kyckling:

4 pers.

3 kycklingfiléer, i tunna skivor

Nymald vitpeppar

2 msk rapsolja

1 rejäl bit ingefära, finhackad

2 vitlöksklyftor, finhackade

1/3 bit färsk röd chili (mer eller mindre), finhackad

1 knapp msk potatismjöl

1/2 citron, pressad

1 1/2 dl Tamarisoja eller Kikkomansoja

2 msk kinesisk svart vinäger eller balsamicovinäger

1/2 dl  Sweet Chili

1/2 dl vatten

1 tsk sesamolja

2 stora morötter, i slantar (helst skurna på snedden)

1 paket sockerärtor

4 salladslökar eller en bit purjolök, i tunna skivor

1 röd paprika, i bitar

1 dl små broccolibuketter

2 dl rostade caschewnötter (rosta gärna själv i en stekpanna med lite olja och salt. Det blir godare och nyttigare)

Koka ris enligt anvisning, jag föredrar Basmati framför Jasminris, men det är ju en smaksak.

Blanda kycklingbitarna med potatismjölet och låt stå i ca 10 minuter medan du skär alla grönsaker och hackar ingefära, chili och vitlök. Hetta upp olja i en wok eller stekpanna med höga kanter. Lägg i de hackade kryddorna och låt det fräsa i någon minut utan att de tar färg, lägg i kyckling, peppra och fräs den runt om. Lägg i morot, lök och broccoli. Fräs i någon minut och häll sen på soja, vatten, vinäger, sweet chili, sesamolja och citronsaft. Koka upp och sjud i max 2 minuter. Lägg i nötterna och vänd ner paprika och sockerärtor. Låt bara grönsakerna bli varma och ta bort pannan från värmen.

Servera med riset, hackad koriander om det önskas och extra soja och Sweet Chili.

En helt vanlig svennebananwok, men ack så gott ibland.

Vi har ingen tvättstuga för tillfället eftersom vi som sagt håller på att renovera, och förmodligen kommer fortsätta med det till den dagen det uppfinns självtvättande kläder. Troligen kommer det bli så att precis när jag har inrett detta rum klart med den minibar och kristallkrona som jag kräver för att jag skall ha lite trevligt på den plats jag spenderar det mesta av min tid, så kommer rummet inte behövas tack vare dessa självtvättande kläder. Men det är ett senare problem, för just nu måste det tvättas utav bara helvete och för tillfället står vår tvättmaskin och torktumlare bredvid toaletten mitt i badrummet. Utan minibar och kristallkula.

Därifrån hördes i kväll ett jävla illvrål.

- MAAAAAAAAAAMAAAAAAAAAA! KOOOOOOOOOOOOM NUUUUUUUUUUUUUUUUU!

(Oj jävlar vad här hänt nu!)

-WOOOOOOOOOOÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Min NALLE!

- Billy, BILLY???? Vad har hänt?

- Snyft, snyft, hick, hick, snyft..

(Tårar stora som persikor rullar ner för lillgrabbens kinder. Jag fattar inte ett smack!)

- Min..hick...nalle...hick...är...där!

(Han pekar med det lilla, knubbiga fingret mot tvättmaskinen. Jag ser bara vita handukar, vita t-shirts och några stackars omaka strumpor som rullar runt där inne.)

- Var?

- DÄÄÄÄÄR!

(Och så, ett öra! Ett litet svart öra som for förbi, löddrigt och blött. Och så nästa varv kom en nos och sen såg vi svansen efter en stunds ytterligare tvättmaskinstittande.)

- Oj då.... Hur hamnade han där?

- Han sov på handdukarna!

(Tydligen hade Billy alltså lagt den lille hundnallen till ro bland handdukarna som jag lagt framför tvättmaskinen, i väntan på att bli tvättade. Sen har jag väl knölat ihop hela högen och stoppat in det i maskinen utan att titta ordentligt. Och det blev ju då inte så bra. Kan man säga. När Billy kom för att väcka sin lille kompis så såg han alltså till sin förskäckelse att den åkte vattentombola utan chans att ta sig ut. Katastrofläge är en underdrift.)

- Vi får nog låta honom åka klart där inne gubben. Han har kul....

- NEEEEJ! Han dör! Han drunker där inne.

- Nej då, han drunknar inte. Han kan andas under vatten. Det är en vattenhund. Vi sitter här och tittar så blir han glad.

Jag vred dock fram programmet så att vi inte skulle behöva hålla nallen sällskap där framför toaletten hela kvällen. Sen fick han åka torktumlare med lite blandade plagg som låg och väntade på honom där i. Men det fick han göra utan sällskap av oss dock, för där fanns ju luft och jag kan hålla med Billy om att det ser fan så mycket tryggare och roligare ut att åka torktumlare än tvättmaskin. Lite mindre klaustrofobiskt liksom. Inte så blött. Och nu är han torr och fin igen. Och lite fluffig. Billy fick somna med en reservnalle, den funkade bra det med. Grabben var helt yr i hatten efter att ha kollat efter jycken där i säkert 20 minuter.

Ebbe har också en nalle nu. Men av ett helt annat slag. En iPhone som han fick i födelsedagspresent av oss och hela tjocka släkten i söndags. Den hålls också väldigt kär skulle jag vilja säga. Herre gud, man skulle vara en iPhone. Vad ömhet och uppmärksamhet skulle få. Vad stolt han skulle vara över mig. Hade jag varit en iPhone så kanske jag till och med skulle få en kram eller en puss när jag vinkar av honom bland kompisarna på busshållplatsen. Det får jag inte nu. Inte ens nära. 10-åriga killar pussar tydligen inte sina mammor när dom har kompisar i närheten.

Det var det ingen som sa till mig när det kom en liten bebis för 10 år sedan, att man plötsligt står där en morgon och inte får en puss. Knappt en blick. Hade jag vetat det så hade jag pussat honom om möjligt ännu mer.

Fast jag måste ge honom att han allt är gullig mot mig i alla fall där bland polarna, tots att jag bara är en pinsam gammal mamma. Ebbe är snäll som en nalle hela han.

Jag tror aldrig jag har sett någon bli så glad för något som han blev för den där telefonen. Jösses! Han hoppade i sängen, vibrerade och stammade. Så där glad som bara barn blir. För nallar av olika slag.

Sen höll han i den där luren hela dagen. Han höll i den när vi sjöng, när han åt tårta, när han öppnade mer kuvert som kommit på posten, när han öppnade paket och när han åt födelsedagsmiddag.

Tydligen hade han även hållt i den när han och hans kompis var och bowlade och spelade flipper på eftermiddagen. Det är då inte illa. Inte alla som kan bowla med en iPhone i handen. Det skulle i så fall vara hans pappa. Det kanske är ett släktdrag...

Det är nalle jag skall bli i mitt nästa liv. Eller man. Det verkar också uppskattat.

Satte klockan på 05.15 imorse för att jag saknar mina morgonpromenader så. Tänkte att jag skulle trotsa tröttheten och plocka fram mitt hurtiga jag, det som vaknar på sommaren och som är ute och springer i grisottan, och gå en promenad innan det är dags att hugga tag i en ny dag. La till och med fram kläder, reflex (Hittade bara Rufus knallgula Flexbert-väst, men va fan! Ingen ser mig innan 6 på morgonen!) och skor. Laddade min Spotify med en morgonkäck lista att bli glad och hurtig av. Mentalt var jag redan där, ute i friska luften med raska steg. Men nej, här sitter jag nu i min röda fluffmorgonrock och tittar ut i mörket och kylan. Inte fan vill jag ut där nu. Det är ju mitt i natten! Jag är ju inte klok, glöm det!

Jag har fått för mig att det är bristen på dom där promenaderna och annan träning som gör att jag konstant känner mig lite lätt SÅINIHELVEJÄVLAARGSÅJAGVILLSPARKAPÅALLTJAGSER just nu. Och så vill man ju liksom inte gå runt och känna sig. Argrynkan är snart så djup så det ser ut som jag har röven i pannan.

Det enda som gör mig jätteglad just nu är när jag får leka med och pussa min barn i lugn och ro. Vilket i princip aldrig händer. För just det där med tid, lugn och ro, är en bristvara. Alltid är det något som skall göras, någon som väntar eller tider som skall passas. Och är det så att det finns en liten stund över och man sätter sig ner i 2 sekunder med något av trollen och tar en paus, ökar någon annan antingen tempot eller volymen. Det slår aldrig fel!

Är det inte en jätteliten legokikare som skall hittas NUUUUUUUU någonstans i huset så är bråk i rummet bredvid eller en springtävling som måste sättas igång omedelbart, direkt. Och alla dessa lekar är mer än ok för mig, jag älskar det, men dessvärre är inte alltid syskonen lika sugna på samma lekar. Och då blir det liksom osämja i ledet. Och eftersom det är så sällan jag får tid att leka en längre stund och ge dom odelad uppmärksamhet blir det liksom ett jävla liv när det blir avbrutet. Och just ett jävla liv är ju inte lika mysigt som lugn och ro.

Är det så att man någon (kors i taket) gång får till en aktivitet som alla gillar (klart att alla inte kan gilla samma sak) och lugnet lägger sig, då är det plötsligt mat som skall lagas eller tvätt om skall tvättas eller klockan som tickar för sänggång eller avfärd. Måsten.

Jag förstår förstås att just min motion inte påverkar barnens krav på mig, vardagens måsten eller tidens gång, men det kanske kan få mig att inte känna mig så att säga explosiv. Som en lilla My med gråa hårstrån. Stampestampe steg och muttermuttermutter hela långa dagen. En jävla surkärring helt enkelt.

Men gå och träna på gym då om det är för tidigt, mörkt och trist för att springa och gå säger du säkert. Jo visst, men när? Och framför allt VAR?

Det finns ett gym och en "Källare" här i byn där det tränas. Och nästan alla tränar. Ja, du fattar. ALLA är där. Och då blir det ju det där hejhejhej hemskt mycket hej igen. Jag vill vara anonym när jag tränar. Själv eller okänd. Och det är ju stört omöjligt när man bor i en liten håla där alla känner alla.

Nä, jag får sitta här med min fluffmorgonrock och mjukna fysiskt och hårdna mentalt tills det kommer snö nog så det är dax att kunna åka längd. Det är ju faktiskt en sak med vintern som är bra. Längd är som yoga på tvären, och inte heller behöver man passa tider eller prata med en enda människa om man inte vill det. Förra året svor jag på att jag skulle åka längd minst 2 ggr i veckan. Jag åkte en gång på hela vintern i -27. Så kan det gå när tiden inte räcker till. Men skönt var det.

Det skall får det bli ändring på i år. Hoppas jag.

Nä, nu är det dags att sätta igång. Upp och hoppa mina små gullungar, en ny dag väntar!