... det tog tre timmar.

Först skulle ingen klä på sig, jag tvingade dom med hot och övertalning, sen skulle dom klä av sig i affären, sen skulle dom klä på sig igen och sen skulle det bajsas och bytas blöja på Icas toalett. Utan kläder. Sen skulle dom hem. Utan vantar. Sen skulle dom leka på lekplatasen. Med vantar. Och när jag kom hem upptäckte jag att jag glömt köpa salt. Skall jag klä på dom små  igen, eller skall jag bara skita i att laga mat?

Hade jag bott i ett varmt, ytterklädsfritt land, så hade jag kunnat ta dom i handen och gå över gatan för att köpa salt. Det hade tagit 10 minuter. Nu kommer det ta minst 1 timme från första vanten tills vi är hemma igen. Jag har inte tid med sånt. Jag villl leva också. Det blir middag utan salt idag. Jag ger fan upp.

Nu siter jag här och googlar på Svenska skolan utomlands och dricker Vin Chaud. Jag fryser. Jag vill inte bo här längre.

Så det så.

04.27 i morse:

- Mamma?

- Zzzzzzzzzzzzzzz?

- MAMMMMMMMMA!

- JA, Billy?

- Jag vill åsså åka skidor idag. Som Rufus gör.

- (FAN!) Ok vännen, vi sover färdigt först så löser vi det sen.

- Mamma?

- Ja?

- Jag vill åsså åka skidor, mamma?

- Jag vet vännen... Jag skall se vad vi kan göra åt det när vi vaknar. Sov nu.

- Fort skall jag åka. Jätte fort. Och så skall jag ha med mig ett svärd!

- Det blir jätte bra det... God natt.

Jag har ägnat åtskilliga helger i barnbackar. Förstås. Det är sånt man gör när man bor på en skidort. Det är en av de stora fördelarna med att bo här. Som att bo på en jättestor lekplats, massor av saker att göra. Åka skidor, åka pulka, åka längd, kasta snöboll och bygga snögubbar. I massor av månader. En jävla massa månader.

Enkelt. Bara att gå ut och ha kul när vädret är som det skall. Först skall man bara klä på sig lite....

Underställ, tjockstrumor, fleecetröja, extra kläder vid extra kyla, overall eller tvådelade ytterkläder, mössa eller hjälm, vantar (Tummen! Tummen är inte i! Mamma! Tummen!!! Wiiiiiiaaaaaaoooooooooo! Tummen!). Gånger 4. Det är många som skall kläs på. Eller gånger 3 nu, Ebbe klarar sig själv när det kommer till kläderna. Men det är i alla fall för det mesta 3 barn som skall kläs på. 6 tummar som skall i. Pjäxor skall spännas eller skor skall på rätt fot. Sen ut...

- Mamma, jag är kissenödig.

- Ok. Då går vi in igen.

Oftast. Eller:

- Mamma, jag har bajsat.

-Ok. Då går vi in igen.

När man väl är i backen är det oftast mysigt. En stund. När Billy och Blanka var små kunde dom sitta i vagnen medan jag i fällknivsposition övade plogar med Rufus. Men förra året var det liksom över med det där vagnsittandet. Dom små ville också åka skidor. Förstås. Men då blev det liksom lite krångligare alltihop. Jag är ju oftast själv på helgerna. Och dom var tre som behövde hjälp. Nu kan Rufus åka utan sele, men det kunde han inte förra året. Och Blanka är, som en vän sa, som en påse nötter på skidorna. Hon bara hänger i mina armar, lealös. Billy är helt bananas. Ingen hejd, inget stopp. Rakt ner bara och stannar där det tar stopp. Helt utan kontroll.

Alltså blev jag och min cirkus lite av en attraktion där i barnområdet förra året. Det slutade oftast med att Rufus blev frustrerad för att jag inte kunde lämna dom små där i vagnen längre och hålla honom i selen i storabacken, och för att han inte kom av eller på bandet själv i den lillla. Billy låg med näsan i en snödriva någonstans och Blanka ville bli buren.  Tre barn med tre olika viljor och behov. På tre olika platser i barnbacken. Alla ledsna. För att jag inte räckte till. Sen skulle man ju gilla korv mitt i detta kaos, eller bränna korv. Det är oftast så det slutar. Kalla inuti och brända utanpå.

Dessa präktiga Åreföräldrar tittade på mig med fasa och förakt i blicken. Fasa för att de tänkte "Hur fan skall det där gå? Hon har ju ingen koll! Hon är ingen skidmorsa, hon är en sopa på att åka skidor själv den där."

Förakt för att mina små barn inte kunde ploga och svänga själva. I Åre skall barnen helst kunna åka lift själva redan i 1 1/2 årsåldern, de skall kunna hoppa, stanna, klara den skärande svängen och helst även raila innna de kan säga mamma. Napp och stoppsväng. Föräldrarna (alltid två) ropar uppmuntrande och med gälla röster - "Braaaaaaaaaaaaa"!" Och så tittar dom sig omkring för att se om om dom andra föräldrarna ser hur mycket bättre just deras barn är än dom andra.

Dom där gångerna jag lyckades ta mig ut med ett barn i taget var underbara. Supermysiga och fylla av skratt och rosiga kinder. Men dessvärre blir det inte så många såna här under säsong. Krögarliv och familjeskidåkning rimmar illa.

Och nu vill alltså Billy åka skidor.
Det är förvisso bara jag och dom små hemma denna helgen, så visst är förutsättningarna lite bättre än vanligt. Men tack och lov har dock Fredrik bilen, så det går inte just denna helg. Synd om Billy förstås. Men skönt för mig. Jag väntar gärna tills det finns fler än en barnbacke i öppen i byn. Och tills jag kan premiäråka för säsongen med ett barn i taget. För att undvika sammanbrott och frustration.

En backe öppen är för lite för alla dessa barn som skall fostras i skidåkandets konst. Framför allt är det för lite för alla föräldrar som skall visa upp sina barn.

Jag väntar. Väntar tills det öppnar mer backar och bilen är tillbaks.
Ger mig själv 0 Årepoäng även idag. Men det är det värt. Känner mig hellre misslyckad hemma än borta.

Och förresten leker Billy och Blanka att dom är på Santorini. Dom är nöjda. Iklädda baddräkt och badbyxor. En lek som jag mer än gärna ansluter till. Hejja medelhavet!