När man liksom inte tror att det kan bli mer andan i halsen, stress och press på prestation, och går på Ica och liksom känner ett att något är jävligt fel och att pressen liksom bara ökar och ökar och ökar ju längre in i butiken du kommer, då kan man ge sig fan på att det snart är jul.

Det som är fel, det är att vart man än tittar så tittar en tomtejävel tillbaka på en. På varenda hylla står det något med en satanistiskt positivt leende snubbe med röd, spetsig luva på huvudet. På kaffepaket, servetter, mjölk, godis, bröd, bullpåsar, nötter, russin, ta mig fan om dom inte snart gör tamponger med röd jävla luva längs ut, bara så man verkligen skall bli påmind om att då du tror att det inte kan bli värre, då blir det även jul! Och det är för fan inte ens mitten av November ännu? Hur länge skall det "firas" jul? 2 månader?

Det som ökar pressen är, att man i någon form av obehaglig aha-upplevelse inser att "ja visst jävlar, det är snart dags igen att, förrutom få vardagen att fungera relativt smärtfritt och trevligt för alla, ta tag i följande små uppgifter för snart är det jingelbell och jul i vårt hus för hela jävla slanten" (bokstavligt):

• Bestämma var julen skall firas! (Är det svärföräldrarnas tur, igen, eller är det dom egna föräldrarnas tur att få fira jul med Cirkusen. Skall vi åka 90 mil till "dit jag trivs bäst" i jultrafik för att fira en högtid som ingen mer än barnen gillar och som dom ändå trots allt helst vill fira hemma med sina grejor? Skall jag vända ut och in på mig själv i år igen för att alla skall vara nöjda och glada, och därmed försöka sparka in en kalkon lika stor som en satans dino i ugnen för att försöka imponera på svärmor och svärfar?  Som kanske i alla fall hade tyckt det var bättre med traditionellt julbord med 57 olika rätter så längre svärfar får göra skarpsåsen själv. Eller skall jag bara ge fan i alltihop och sätta mig med en flaska glögg i ett hörn och säga HOHOHOHOHOHOHOHO tills någon spärrar in mig?)
• Köpa lite julklappar. (Nu skall vi se..... 4 barn. Lillejulafton, strumpa på morgonen och så själva tomten och granen och den biten. Det är minst 12 julklappar. Men får dom bara en julklapp på kvällen så blir det väl inte så glatt. Dom har ju torts allt sett både Madicken och Kalle Anka och där är det så mycket klappar i hög så Mount Everest framstår som en liten komocka. Alltså måste vi lägga till några klappar... Så det blir, låt oss säga 18 julklappar. Minst! Sen är det lite släkt, vånner, kusiner, fadderbarn, gudbarn och så som skall ha sitt också. Vi lägger till en nolla så blir det nog bra. 180 julklappar. Och så vill ju barnen köpa till varandra. Det blir alltså 12 stycken till. 192 styck. Det fixar man ju lätt på en eftermiddag i Åre. Absolut. Och så skall det vara rättvist också. Alla skall få lika mycket och alla skall bli lika glada. Inga problem! GHHHHHHHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Ge mig tillåtelse att råna en bank. Snälla! Jag kan göra det snabbt mellan avslutat lunchpass och hämtning av barnen. Lovar att bara använda vattenpistol!)
• Se till att man tänkt rätt när det kommer till dessa julklappar. (Skräckexempel till fyra barn: 1 legoset med typ 1400 bitar, 1 nytt dataspel där alla instruktioner står på industityska, en barbiedocka med 20 par olika skor som inte sitter fast på dom där små invalidfötterna som barbiedockan är försedd med samt en radkostyrd bil som med milimeterprecision kör/inte kör/stegrar/backar/svänger/voltar/tjuter/tutar/vrålar/stannar och med andra ord inte gör som barnet i fråga vill. Dessa fyra paket bör inte öppnas samtidigt efter papporna har fått i sig sin 10:e nubbe och börjat prata affärer och politik samt då all mat skall plockas in igen (av tanterna). Och detta måste fan planeras ordentligt. Det är A och O för en lyckad julafton. Skillnaden mellan glädje och sammanbrott.)
• Ha julpyssel med barnen 1:a, 2:a, 3:e och även 4:e advent. Helst även helgen innan 1:a advent. I förebyggande syfte. (Då skall det samsar runt lussekattsbak, pyntande, julkortstillverkning, korvstoppning, knäckkok, storstäd, patétillverkning, köttbullsrullning, smällkaramellstillverkning, ljusstöpning och lite annat smått och gott. Detta givetvis tillsammans med glada, lugna, tacksamma barn som samsas och nynnar på "En fröjdefull jul". Allt måste läggas upp på Instagram, Facebook, Twitter och helst även på den där storbildsskärmen på torget.)
• Låtsas inför barnen att jag gillar julen och ser fram emot julafton lika mycket som dom gör. (För inte ens jag är så dum och bitter så jag inte låter dom små ha sin jul så perfekt och underbar som dom vill. Tro mig!)

Jag såg en helt jävla vansinnig App idag som räknar ner dagarna till Jul. Den vill jag inte ha. Jag vill ha den Appen som räknar ner dagarna till julhelvetet är över.

Det är faktiskt inte särskilt mysigt det där med julstress. Det måste ni hålla med om? Det går säkert att fira jul utan stress, men jag har än så länge inte träffat någon som vet hur man gör. Vet du?

Visst, jag tycker också att det kan vara lite mysigt med första glöggen, lite pyssel och så. Det lugna, stearinbelysta myset innan själva julafton. Det kan jag gilla. Men bara det. En dag eller två. Sen kan det räcka.

Nu är det trots allt 47 dagar kvar, så jag kan släppa detta för ett tag. Låt oss säga i alla fall i tre veckor. Men sen.... The saga will continue. Som man säger på Star Warska.... VIlket blir det jag skall göra nu, släppa julstressen för denna gång och kolla Star Wars med Rufus. En trivsammare traditon än jul.

Det borde stått något här igår.  Men först så strulade bloggandet till sig och det vara bara en liten den av inläggen som kom in, resten försvann. Efter att dett hänt två gånger så gav jag upp för en stund och ägnade mig att att försöka vara en pedagogisk supermorsa med full förståelse för syskonbråk och torts. Det funkade sisådär om jag skall vara ärlig. Jag kände inte igen mig själv i den rollen. Och det kan ju förklara varför kidsen tittade på mig med rynkade pannor, gapande munnar och lätt chockad blick. Dom gillar mig bättre när jag är som jag brukar. Lite som en Maria Skäringer på speed.

Sen satte jag mig vid datorn igen för att skriva om snart 10-åring "tonårs"grabbar. Om Ebbe som är så där lillstor och storliten hela tiden. Hur "uppe i det blå" och slarviga grabbar i den ålderna kan vara. Hur kaxiga coh stora dom försöker vara, fast det igentligen inte funkar för dom är bara små fortfarande. Nalle i ena handen och datorn i andra. Men mamma! varvat med kramar och gos. Om hur mycket han längtar efter sin födelsedag och hur extremt stort det är för honom att fylla 10 år på söndag! Hur hela värden kretsar runt honom nu.Förväntningarna är gigantiska på denna födelsedag! Större än alla julaftnar tillsammans, större än allt annat hittils.

Men då fick jag också syn på inläggen om den saknade flickan i Göteborg. En liten tjej som också skall fylla 10 om några dagar. Som förmodligen är lika spänd på detta hon också. Som är lillstor.

Som är borta! Det är en sån mardröm så det går inte ens att föreställa sig. Jag kunder inte sluta tänka på det. Jag kan inte sluta kolla nyheter och uppdateringar. Jag håller tummarna så de vitnar och tänker på hennes familj där allt annat nu är så fullstängigt oviktigt. Hon måste bara hittas!

Sånt här får inte hända!

Med andra ord så blev det inget inlägg. Det blev så banalt och fel att sitta och skriva om sin egna lilla kille som låg här tryggt i sin säng medan det där fruktansvärda hände där.

Jag hämtade i stället varenda unge här i huset och la dom i min säng. Stängde dörren och lovade mig själv att aldrig någonsin göra annat än gosa, mysa och förstå dessa små värdefulla troll. Aldrig mer bli arg och så.. Inte släppa dom ur sikte en sekund. Sånt man tänker i såna lägen. Egotankar.

Och precis nu såg jag att dom har hittat henne! Jag är så glad! Med alla sannolikhet har hon varit med om saker som hon kommer komma ihåg resten av livet, men hon är hemma igen!

Vilken oändlig tur!

Men jag tänker i alla fall köra Ebbe till skolan.