Billy är less på sitt hår. Han är, som han själv säger, "Skittrött på hår i ansiktet". Och det kan man ju förstå. Det kan inte vara kul att ha en ponnylugg som ridå när man är en 3 årig grabb som bara vill leka, springa och busa med fri sikt. Tur är väl att han inte kopplar ihop den där luggen med ett tillfäller i somras då jag av någon anledning fick för mig att jag kunde klippa hår, och efter en långlunch i solen tog fram saxen och högg in i hans kalufs. Resultatet...En mycket ung och illa klippt Gustav Vasa. Stackars unge. Hade han tänkt på att det är mitt fel att han nu ser ut som ett Gotlandsruss som fastnat med manen i taggtråden, så kanske han varit arg på mig och inte på sitt hår. Och det vill jag ju helst slippa, att det lilla kärlekstrollet går runt och är arg på mig.

Jag vet ingen med så mycket kärlek i sig som Billy. Han älskar alla. Alla i hela världen. Med hoppetihopp steg skuttar han runt och sprutar ur sig en aldrig sinande ström av "Jag älskar...". Man kan ju undra om han kanske är en reinkarnation av en gammal 70-tals hippie. En av gräs och syra kärleksfylld flowerpower-förespråkare som går igen i detta lilla troll och där delar med sig av sin love, peace och understanding. Eller så är han bara en genomgod liten kärleksfigur. One of a kind. Vi var på Mio Möbler i Östersund för ett tag sen. Då sprang han runt och berättade för alla där inne hur mycket han älskade dom, sofforna, sängarna, sin mamma, sin syster, sina brorsor och alla i hela världen. Folk såg ytterst förvånade ut. Inte många log. Människor är konstiga. Men han brydde sig föga om reaktioner utan fortsatte sin loveparade som om det var den självklaraste sak i världen.

Men. När han inte älskar något, då hörs det! Jävlar i min låda vilken pipa han här den grabben. Allt som oftast så önskar jag att jag hade ett par Peltorkåpor att ta till när han sätter fart på röstresurserna. Det skär genom märg och ben. Och idag var det håret han inte älskade. Han har gnällt, skällt och skrikit hela dagen. Jag har lånat Blankas rosa hårsnoddar och hårspännen för att få bort håret ur ögonen på honom men det har inte hjälpt. Det skall klippas, och det NU! Och absolut, det skall det. Men inte av mig. Aldrig mer av mig.

Jag frågade hur han vill ha håret när vi går till frisören, och svaret blev:

" Jag vill se ut som Higos (Hugos) pappa. Han har nästan inget hår alls. Bara små smulor på huvudet!"

Så nu skall vi alltså boka klipptid. Och jag hoppas att frisören kommer förstå den beställningen på klippning eller förstå den rätt så att säga. För det där kan ju bli än värre än en Gustav Vasa-frisyr med Ponnylugg.

Återkommer med rapport om detta och ber er hålla tummarna för att han snart även älskar sitt hår. Tillsammans med hela världen!

Nu har jag en svacka igen. En bloggsvacka.

Anledningen till att jag nästan dagligen sitter här och skriver massa trams som ni då och då lockas att läsa, är att det är mer eller mindre det enda jag gör för mig själv. För min egen skull. Nästan det enda som ingen ber mig att göra eller som jag gör för att jag måste. Måsten som skall göras för att få vardagen att snurra. Jag hinner aldrig träna, jag umgås ytterst sällan med vänner och jag har inga intressen som tar tid förutom att läsa böcker. Jag jobbar med mat och service, och hemma behövs en hel del av just det också. Och jag måste säga att det är ungefär lika krävande ibland med ett hus fullt av barn (och man) som en krog full med gäster.

Självklart är umgänge och omvårdnad av mina barn inget som jag känner mig tvingad till, jag gör det så gärna och jag älskar att vara hemma med min familj då jag inte är på jobbet. Och jag tycker förstås att det är kul att jobba också, för det mesta. Däremot gillar jag inte vardagens brist på tid. Stressen att hinna med allt gör att livet går för fort och att det inte finns en chans att stanna upp och bara vara. Leva. Känna. Njuta. Jag försöker se det som en utmaning att föröka få ekorrhjulet vara någotsånär trivsamt och inte bara en transportsträcka.

Men. Det händer förstås att jag också skulle vilja bli lite uppskattad. Eller att jag fick tid att tänka klart en enda tanke utan att bli avbruten av  ett "jag vill ha". Eller att jag skulle kunna få känna att jag liksom var bra på något annat än att passa upp på folk. Att jag har en i alla fall lite kreativ hjärna gömd däruppe bakom vardagsautopiloten.

Därför skriver jag här. Därför har jag denna amatörblogg. För att få vara en tänkande människa och inte bara en servicemaskin. För att kunna få tid och möjlighet att se det roliga och härliga i vardagen. Och därför låter jag okända och kända människor ta del av mig och mitt liv. För det är mycket roligare att skriva om någon läser.

Och där kom vi till själva syftet med just det här inlägget. Att försöka få någon sorts ordning på denna blogg. Jag kollade statistiken igår och insåg att det liksom går åt helvete titt som tätt med läsarna. Och visst, det förstår jag. Alla kan ju inte läsa min blogg. Alla kan ju verkligen inte tycka att mitt tämligen ointressanta liv är särskilt kul att läsa om varje dag.  Alla kan inte tycka att det är ok att jag har så bråttom att skriva så det stavas fel i mer eller mindre varenda mening.

Men eftersom jag faktiskt till min stora förvåning då och då får höra att det är bra det jag skriver, att folk faktiskt följer min blogg och gillar det dom läser, så känner jag att jag vill fortsätta. För jag behöver det här. Det får mig att må bra att skriva här. För det mesta i alla fall. Men utan ett visst antal läsare tänker jag inte fortsätta. Då kan jag lika väl börja skriva med kulspetspenna i ett kollegieblock.

Ett stort problem tror jag är att jag hade för bråttom med att starta upp det här och kastade mig över första bästa bloggprotal i stället för att ta mig tiden att göra en egen blogg. Nu tampas jag i kriget om statistiken med tonåringars alla tänkbara problem, för det verkar vara 99% såna på bloggplatsen.se.

Grabbar, tonårsgraviditeter, nagellack, lösnaglar, senaste nytt från Gina Tricot och kändissug lockar liksom mer än barn, ironi (man måste vara född tidigare än 80 för att förstå den ironiska-generationen) familj och hemmkockskäk för de som jag når ut till via portalen. Det finns en liten tjej här på bloggportalen som har läskigt många läsare, och hon skriver om "hälsosam" mat tillagad i micro, mode (!)tips samt träning och lägger ut konstiga bilder på micromuffins. Visst, det är säkert jättebra. För dom under 18. Resten av mina läsare är uteslutande mina Facebookvänner och ett fåtal till som har lyckats hitta hit.

Så vad jag behöver från dig är hjälp. Hjälp att nå ut till fler läsare. Om du klickar på Facebook-ikonen här till vänster på bloggen och delar det du gillar att läsa om här på din Facebooksida så kanske någon mer läser, gillar och delar.... och så vidare. Om du nu gillar det du läser...

Och när jag har mer än 300 läsare per dag, lite upp och lite ner, då tänker jag ta mig tid att lära mig att göra en egen blogg. En som heter www.baravaralisa.se och som inte ligger på bloggplatsen ihop med resten av alla tonåringar. För jag behöver det här skrivandet. Jättemycket!

Och som sagt, det är ju roligare med lite uppskattning.

Så kom igen nu. Hjälp mig! Och kom gärna med lite tips på hur fan jag skall göra det här bättre!

Ps. Tänk, nu gjorde jag det igen. Tiggde om uppskattning och uppmarksamhet. Pinsamma människa! Jag kanske platsar på den här tonårsportalen när allt kommer omkring....