Nu är det ju inte så att jag skall gnälla. Absolut inte. Jag är medveten om, och är oerhört tacksam över, att jag är lyckligt lottad som får ha en så här lång ledig sommar med mina barn. Och 99,9% av tiden älskar jag det. Men. Det tar fan på krafterna att göra alla nöjda dag ut och dag in.

Vissa dagar spelar det faktiskt inte någon som helst roll hur man bär sig åt. Som idag. Inte under en enda gång på dagen var alla nöjda samtidigt. Det pendlade dessutom mellan missnöje och extraskitjobbighet. För det måste man faktistk få tycka ibland, att ens barn är odrägligt påfrestande. Oftast brukar dock just det tillståndet övergå till något motsatt mysigt, men just då det bara känns överjävligt så hjälper inte tanken på en bättre morgondag.

Och nu, efter 9 veckors ledighet med tveksamt väder (läs mestadels skitväder), slut på lekidéer (eftersom det är ute på havet man skall vara på sommaren och inte inne) och uttömt tålamod känner jag att jag skulle behöva extraresurser iform av ett tyngre artelleri än återbesök på hönsgården och utnyttjande av välvilliga krabbor i sundet.

Och idag hittade jag just det jag behöver när vi var på en barnfestival i Skärhamn. Det var en sorts hoppanordning där man spände fast sitt skuttiga barn i en sele och sen kunde dom hoppa upp och ner som sinnesrubbade kängurur på en studsmatta tills någon släppte loss dom igen. Det enda felet idag var att dom blev lösgjorda för fort.

Så synd att jag inte är rik som ett troll, för den där studsmattemojjängen hade plats för fyra och är precis vad jag behöver för att kunna njuta till fullo av de sista sommarveckorna om vädret inte mot alla odds vänder och alla barn bestämmer sig för att vara sams, nöjda och lydiga fram till det är dags för dagis och skola. Jag skulle verkligen, verkligen, verkligen behöva den där stora härliga prylen här hemma. Verkligen.

Den skulle platsa perfekt på vändplanen nere vid färjan.

Bra grej att ha hemma!