Jag har hängt runt i skogen nu på kvällskvisten med en hårig, supersnabb kompis som heter Bulten. En riktigt trevlig prick. Han snackar kanske inte så mycket, men det är så många andra som gör så det spelar liksom ingen roll. Det enda som är jobbigt med den här grabben är att han har en tendens att sticka iväg om man inte har honom i koppel, vilket jag inte hade. Tänk dig själv att vara hund i en skog och vara tvungen att gå i koppel och inte kunna stanna och lukta på varenda litet löv eller varje kotte, det kan ju inte vara ett dugg kul.

Så när det började bli mörkt lämnade jag tillbaka honom för jag hade ingen lust att leta bortspungen jycke i skogen resten av natten och gick hem och gjorde en superdupersmooth smoothie för att liksom sätta pricken över i på en hälsosam kväll.

Här är receptet på den:

1/2 banan, i bitar

1/2 avokado, skalad och i bitar

1 näve frusna hallon

1 1/2 tsk Macapulver

2 dl babyspenatblad

1 persika, skalad och i bitar

1/2 pressad citron

1 dl melon, i bitar

1 msk riven ingeära

Vatten.

Lägg allt i en mixer, häll på ca 2 dl vatten och kör tills allt är blandat. Fyll på med mer vatten till önskad konsistens.

Drick!

Idag började allvaret igen. Måndag. Dagisstart. Skolstart. Jobbstart.

Och höststart.

Dom tre små tappra minimänniskorna här i huset tog med största allvar och utan att jag hann hejda dom på sig jacka, överdragsbyxor, fleece, vantar och mössa och ställde sig vid dörren klockan kvart i åtta för att gå till dagis. Det är så dom är vana vid att det skall vara, och därför gör dom så nu med. Även om det är augusti. När man är i Åre och går på dagis så har man mössa och vantar. Punkt. Nu hade dom ju dessvärre inte helt fel just idag, termometern visade på +5 när jag gick upp i morse. Men mössa? Och vantar? Och fleece?  Och överdragsbyxor? Det är i alla fall inte jag redo för ännu.

Däremot var dom små mer än redo för dagis. Det var hejdåmammavisessen och vinkvink i fönstret, precis som vanligt. Inga tårar, bara full sula framåt med alla kompisar och härliga fröknar på världens bästa dagis.

Det tog inte många dagar innan allt kändes som det brukar här. Rutinerna sitter liksom i väggarna. Leksaker skall plockas undan, mat lagas, tvätt tvättas, barn skjutsas, diskmaskin tömmas, tv-soffan belägras, golv dammsugas och sängar bäddas. Det regnar och är kallt.

Sommaren känns som en dröm. Var det verkligen bara några dagar sedan jag satt i sjöboden med mamma och Ralph, träffade alla härliga vänner där nere, som vi åkte båt och som som vi badade i havet? Det känns som hundra år sedan eller som att det inte ens har hänt. Vi kom hit, packade upp och klev på samma vardagståg som vanligt. Åker bara vidare genom livet ytterligare en höst, vinter och vår innan det är dags för nästa underbara sommar.

Ebbe började dessutom mellanstadiet idag. I ny skola. Han var uppe och sprang säkert 5 gånger inatt och sa att han hade ont i magen. Spänd inför ny skola och nya klasskamrater helt enkelt. Jag förstår honom. Jösses, jag är själv nervös för att åka till den där skolan. Men å andra sidan blundar jag varenda gång jag går förbi en skola, vilken som helst, jag har skol- och lärarskräck kvar sen min egen ganska katastrofala skolperiod.

Konstigast av allt är att han börjar 4:an. Det var ju för sjutton bara några månader sedan jag följde med honom till Åreskola för att börja förskoleklass. Eller? 

Ebbe gick sen iväg med storpojkssteg, nya skinande skor och ryggsäcken på ryggen utan att ge mig en puss. Det är man tydligen för stor för när man skall börja 4:an. Jag är stolt över att ha en storkille och lite sorgsen på samma gång. Jag ville så gärna ha en puss, en sån som jag fick när han var 2 år och jag lämnade honom på dagis. Kanske kan jag sno en av honom ikväll när han skall sova och inte är så stor längre.

Tiden är bra konstig, ogreppbar.

Imorgon är det min tur. Jobbstartsdag betyder ut på byn. Måste slita mig från datorn och möta Folket. Skulle behöva en liten inskolning jag också för att vänja mig vid det sociala Årelivet där alla känner alla och alla vet allt, men så funkar det inte. Det är bara att knyta på sig förklädet och kavla upp ärmarna och säga "Hejhej, kul att ses igen". Autopilot på.

Det kommer säkert bli kul, när jag väl är därute i verkligheten.