Men kolla vad mamma har dragit upp!

Alldeles jordiga, hemodlade och helt underbara. Några bortglömda King Edwards som trycktes ner i jorden i våras och så vipps, upp kom världens godaste potatisar! Och inte blir det sämre av att dom har fått växa i lugn och ro vid havet, och extra bra känns det när Ebbe har varit med att dra upp dom.
Man behöver egentligen inget mer än dom där knölarna, lite smör, salt och havsutsikt. Men eftersom vi lyxar till det såhär sista veckan så lägger vi till ett rejält gäng med havskräftor och stark kryddost.

Som sagt, det är inte så synd om oss inte!

Tiden räcker inte till för datorer och blogg nu heller. Jag har fullt upp med att ha sensommar till 100%. Den här sista sommarveckan är allt bra knepig. Varje år är det likadant, lika vemodigt och lika påtagligt över. Alla skall träffas och allt skall göras.

Jag borde egentligen bara vara glad, glad över att jag haft ytterligare en superlång härlig sommar med familj och vänner. Men istället håller jag på att sväljer klumpen i halsen och blinkar bort tårar i tid och otid. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom allt präglas av "sommarens sista....." och "tack för i sommar, vi ses när vi ses" inför resan 90 mil bort från alla härliga människor och denna sida av Sverige som alltid kommer kännas som mitt hemma.

Huset skall städas och stängas, trädgården som fortfarande står i full blom skall överges och tusen saker packas ihop. Det är stressigt, vemodigt och tråkigt.

Men jag måste skärpa mig. Jag borde inte sörja sommarens slut utan vara glad som en lärka över allt roligt vi har gjort och för alla fantastiska människor jag har runt mig och som finns här, bara ett telefonsamtal bort.

Nu har jag fyra dagar kvar att njuta, bada och umgås (och städa). Och det skall jag vara glad över. Det är ju inte så att jag skall in i fängelse. Jag skall till Åre. Långt bort som fan, men inte jordens ände.
Slutsurat nu!

Snart är det sommar igen. Och då kommer jag få hänga med familjen och dom som skrev detta igen.
Tack och lov!