Den här kakan gjorde jag igår som efterrätt på kräftskivan, jag gillar choklad efter skaldjur. Den är galet god, men mäktig som godis så det är bäst att skära upp den i småbitar, som man i smyg kan ta många av.

Kakan:

200 g smör

5 små ekologiska ägg, eller 4 stora

5 dl strösocker

4 1/2 dl vetemjöl

1,5 dl kakao av god kvalitet (t.e.x valrhona)

1/2 dl kallt kaffe

2 tsk vaniljpulver (alltså inte vaniljsocker, utan det som är mald äkta vaniljstång)

1 krm salt

100 g vitchoklad

Glasyren:

5 dl kokos

1 dl flagad eller grovt hackad mandel
1 dl ljus sirap

75 g smör

1,5 dl vispgrädde

2 dl strösocker

Kaka:

Smält smöret. Lägg ett bakplåtspapper i botten på en fyrkantig form och se till att pappret går upp på kanterna (där har du storleken på formen), pensla med en del av det smälta smör.

Vispa ägg och socker pösigt och tillsätt smöret. Blanda mjöl, kakao, vaniljsocker och salt och sikta ner i äggblandningen. Blanda runt ordentligt med sked, vispa inte!  Häll smeten i formen och grädda i 15 minuter i 200 °C.

Gör under tiden glacyren:

Lägg alla ingredienser i en kastrull och smält ihop på svag värme. Höj till medelvärme och låt småkoka i ca 5 minuter.

Ta ut kakan och bred försiktigt på glacyren. Lättast är att låta kakan vara ute en liten stund så den inte är så lös. Höj ugnen till 225°C. Sätt tillbaka kakan i ugnen och låt stå i 10 minuter eller tills glacyren är gyllene.

Låt kallna helt innan du skär upp den i små bitar.

Jag har ett hängigt gäng här i huset. Inte för gårdagens kräftskivas skull, för den var lugn jämfört med förra året, utan för att det verkar som den vaddetnuärförjävlamagåkomman vi har drabbats av tär ordentligt och outtröttligt på gänget. Blanka den lilla skruttan har inte varit sig själv på över en vecka, så hon och F (som är så där manligt sjuk och lidande) var inte ens med igår kväll. Billy har ont i magen och somnade just om i framför Tom och Jerry i soffan. Ebbe är fortfarande helt befriad från aptit även om han är pigg och glad, jag kunde inte ens locka honom med Kokostoscakakan som jag bakade igår. Det som annars är hans favorit. 

Undrar just vad det är för skit vi har drabbats av, och hoppas innerligt att vi inte har smittat någon annan.

Frågan är också varför det alltid är jag som blir minst sjuk. Eller i alla fall kortast sjuk. Är det för att jag alltid blir sjuk före F, så att jag helt enkelt måste rycka upp mig eftersom män bli så in i vassen supersjuka vid minsta lilla symptom och därmed släpar sig till sängs för att stanna där avstängda för omvärden i tills de drabbas av liggsår? Kanske är det därför.

Jag är i alla fall pigg och redo att ta hand om gänget, och tur är väl det.

Mammagöra.

Nu menar jag inte att allt går att ordna med lite jävlar anamma och en god inställning (samt en dunk Alsolsprit), men visst sjutton hjälper det ibland. Hade det varit mörker och vinter, så hade jag med all sannolikhet gett fullständigt fan i om jag låg kvar sjuk i sängen i en vecka. Men nu vägrar jag!Så på något konstigt vis så vaknade jag och var pigg som en raket imorse. Hade jag inte haft sjuka barn innan så hade jag nästan trott att det var matförgiftning jag hade råkat ut för. Eller en mardröm.

Lite matt och skakig, men inget som inte kunde ordnas med en kraftsmoothie, rejält med sol och ett dopp i havet. Nu är jag, hur jävla konstigt det än låter, redo för kvällens kräftskiva.

"Hon är inte klok" tänker säkert du. Först kräksjuk och sen kräftor, helan går och partaj. Jag håller med. Det låter jätte märkligt.

Men det får nog bli så denna gången. För jag tänker inte slösa bort en enda dag av det som är kvar av sommaren.

Så det så!

Där går man i Åre och längtar efter familj, vänner och sommar i månad efter månad, hela långa hösten, mörka vintern och den lömska jävla jämtlandska "våren".

Och så när man väl kom hit så regnade det mesta av tiden bort, det var så kallt så de mesta av sommarkläderna fortfarande hänger orörda och dessutom verkar vindarna ha lekt djävulen med oss mest hela tiden.

Tack och lov för alla goda vänner och min fantasktiska familj som är här och gör allt väldigt, väldigt roligt i alla fall.

Men så nu, två veckor före den redan i våras fruktade återresan (årets värsta dag), vänder det. Det blir superfint, och det ser ut som att det skall hålla i sig denna gången. För första gången på hela jävla sommaren skall solen skina och lite värme komma. Det planeras in middag med bildvisning hos mamma och Ralph, besök av härliga människor samt en stor kräftskiva för att liksom försöka sätta en traditon av förra årets helgalna sådan.
Allt för att vi skall hinna umgås och ha kul så mycket det bara går. Ta tillvara på tiden och komma ihåg denna sommaren som i alla fall nästan så bra som förra. Krama ut så mycket det bara går av familj och vänner.

Och vad händer då?

Jovisst, vi blir magsjuka. Det är för fan inte sant! Magsjuk blir man på vintern, inte på sommaren. Så det så!

Men nu är det tydligen så att man kan få "sommarkräksjuka".

Så här ligger jag , och tittar ut på en vacker kväll. Hör mina vänner umågs i huset bredvid. Och är livrädd för att det inte blir något av kräftskivan imorgon, den enda dag som vi kan få till med så många av Kyrkesundsgänget det bara går.

Jo, jag vet att det låter onödigt tragiskt. Men tänk då på att jag är tjej. Hade det varit en kille som var så här sjuk så hade det inte funnits någon botten i självömkan. Så låt mig gnälla!

Här ligger jag nu och svettas och mår svinilla med tårar i ögonen. Det är fan synd om mig. Jag vill backa tiden och börja om sommaren från början.

Stackars, stackars mig!

Så här mysigt hade vi det imorse med min bästabästabästabästabästasyster Anna uppe på St.Olofs valar på berget ovanför oss. En "före" bild.

Tröstar mig dock med att det kunde varit värre. Jag hade kunnat vara en död mus. En sån som jag och Blanka hittade imorse efter morgondoppet. Vi gjorde en grav, gav den en värdig begravning och dekorerade den lilla, lilla högen med lite blommer.

Om man jämför med den där stackarn så har jag ju faktist det ganska bra. Trots halsbränna, magont, feber och konstant illamående.

Men ändå.

Stackars, stackars mig!

Det är nästan gratis med meloner just nu. Alltså meloner man äter, inte såna som man fyller bh´n med. Men får man inte det ena så är det gott nog med det andra. Dom som finns i butikerna just nu är desstuom supergoda och minst lika vackra som ett par av den andra sortens meloner.

När jag var och handlade i förrgår fanns det 5 - 6 olika sorters spanska meloner och alla kostade 9 kr/kg. Gratis! Jag, fyra barn och en vagn full av meloner sladdade igenom Willy´s glada ihågen och nu har jag kylen fylld.

Och det känns faktiskt som just meloner är det enda jag bör äta nu i flera månader efter denna sommar med dagar fyllda av mat, vin, mat, vin, mjöl, socker, vin, drinkar, mat, vin, socker, kött, mat, vin, mat, vin, mjöl, socker, kött, drinkar, mat och vin.

Melon renar. Och smakar sol.

Till frukost idag gjorde jag en supernyttig och jättegod melonsallad som förlåter de onyttiga veckorna (månaderna).

3-4 dl melontärningar (helst blandade sorter som nät-, galia-, honungs- gantaloupe-, vattenmelon)

1 avockado, skalad och tärnad

1 rejäl bit gurka, skalad och tärnad

1 stor kvist mynta

1 lime, zest och saft

Blanda allt i en skål och strö över;

2 msk gojibär

1 liten näve naturella cashewnötter, hackade

Ät, njut och känn dig som en ny människa!

Satt just och surfade runt lite på nätet istället för att jobba. Alltså inget jag behöver hålla tyst om, det är väl så dom flesta gör som "arbetar" med datorer? Eller? Det måste vara som att få ta ett litet snack med kossorna när man jobbar på bondgård eller prata lite extra med någon då man jobbar i kassan i närbutiken. Alla datorbundnas fulla rätt, en liten surfpaus.

Nu är det inte ens så att jag har ett arbete som styrs av en dator, inte alls. Jag har ju faktiskt inget jobb. Då och då får jag dock små uppdrag, och dom skall ofta genomföras vid en dator. Men eftersom det är så sällan detta händer så är min arbetsmoral likvärdig med ett sämre gatluders allmänna kjollängdsmoral. Typ. Men nu är det inte just det där med moral och arbete som är själva poängen här.

Problemet är att jag lyckades snesurfa in på en sida med bilder på Anine Bing. Det borde jag inte gjort. Absolut inte, det var som att ge självförtroendet en rak jävla höger!

Först kollade jag snabbt. Och tänkte, det var fan vad grym hon måste vara på att jonglera. Sen kollade jag igen och såg att det inte var två bollar hon hade under hakan utan två klotrunda tuttar. Hmmm. Då kollade jag ner i min egen blygsamma uringning och insåg att det där som vilar där nere inte ens borde kallas vid samma namn som det hon hade placerat i ett genomskinligt linne. Det är som två olika kroppsdelar. Dom ena (inte mina då alltså), spräcker liksom naturlagarna och fyller på något konstigt sätt en funktion. Om inte annat rent visuellt. Dom andra, dom bara... är. Helt meningslösa.

Jag försöker komma på en snabb lösning på problemet och det som ligger närmst till hands är såna där klippkort man får på Q8 nu, där man får en boll om man tankar 10 gånger. Om jag står där och lånar ut mitt klippkort till alla som tankar borde jag innan kvällen är slut få en boll. Eller två borde ju faktiskt var det bästa. Eller två är helt nödvändigt för att jag skall lura mig själv till att få tillbaka det där förlorade självfortroendet.

Mot Q8!

Vi har vissa meningsskiljaktigheter angående middagen här;

Jag: Ät din mat Billy!
Billy: Nej!
Jag: Jo!
Billy: Nej! Jag skall svärda.
Jag: NEJ! Du skall äta.
Billy: JAG SKALL SVÄÄÄÄÄÄRDA!
Jag: Neeeeeeej! Du skall äta. NUUUUUU!

Billy: (sjungandes) Jag tänker inte äta. Jag tänker inte äta. Jag täääääänker inteeeeee ätaaaaa.

Jag:Nu sätter du dig och äter och tar bort svärdet. Du får inte svärda mer nu. Först äta. Sen svärda.

Billy: Om du inte är snäll så svärdar jag dig.

Jag: Lägg av nu! Ät!
Billy: YIIIIIIIHHAAAAAA! Du är svärdad! Du skall vara tyst!
Jag: ---------
Billy: HA! Jag vann!

Kommentarer på det?

Ps. Förresten. Ser ni Gustav Vasa-frisyren? Inte konstigt att han har tagit till svärdet!

Det ekar i Kyrkesund. Tomt i alla hus, inga bilar och inte en kotte så långt ögat når. Jo, där. Där sitter visst fiskegubbarna och tittar ut över havet. Undrar just om dom är lika besvikna på vädret denna sommar som vi sommargäster är eller om dom finner tröst i att dom kommer få sitta på sin bänk hela hösten, vintern och våren och titta ut över havet.
Själv måste jag säga att sommaren är åt helvete för kort. Och i år värre än vanligt. Minst 6 månader av värme och sol behöver vi. Det hade gjort oss svenska tråkmånsar till bättre, roligare och lyckligare människor.
Konstigast att allt är det redan är tomt här. Alla har återvänt till sin vardag som det verkar. Stackars dom! Det är trots allt fortfarande en sommarmånad om än en ganska bedrövlig sommardag just idag.
Jag sitter i alla fall här på min bänk på balkongen och klamrar mig fast vid min kaffekopp och min sommarkänsla.
Jag tänker suga sista droppen ur denna sommar oavsett väder.
Lyckost mig som 2 1/2 vecka kvar vid havet!