Alltså, mellan oss här nu, hur lätt är det att ge en relativt tunnhårig kille en rättvis komplimang för sin nya "frisyr"? Inte så värst, eller hur? Jag behöver faktiskt lite stöd här nu vänner, så jag inte känner mig så satans elak.

Så här gick diskussionen här idag med den nyfriserade snubben, vi kan kalla honom MMMH (mannen med mindre hår).

MMMH: - Jag skall gå och klippa mig nu, Hur tycker du jag skall klippa håret?

Jag: - Hmmmmm....

MMMH: - Hallå?

Jag: - Men inte vet jag! Det är ju liksom inte så att du kan välja på så många varianter. Du kan inte klippa det längre. Eller tjockare. Och tupé verkar ju inte aktuellt. Ännu... Och lugg tror jag kanske inte på.

MMMH: - Men! Ursäkta att jag frågade då!

Jag: - Förlåt! (Fniss, fniss, fniss, fniss.) Jag menar bara att det är lättare för tjejer. Och killar med mer hår.

MMMH: - Nä, nu går jag.

20 minuter senare kommer han tillbaka igen (det är litet här i Åre, det går lika fort att gå och klippa sig som att gå och köpa mjölk. Om man har lite hår...)

MMMH: - Hej....

Jag: -Hej...

MMMH: --------?

Jag: (I ett tappert försök att vara lite snällare) - Men det där blev väl ok!

MMMH: - Ok?

Jag: - Alltså, det blev väl fint...

MMMH: Väl?

Jag: - Det blev bra! Du kan som sagt inte göra så mycket..

MMMH: - Nähä?

Jag: - Det är ju hår..

MMMH: -Öh, ja?!

Jag: - Ditt hår.

MMMH: -Ok.

Jag: - Du är JÄTTE fin. Jag lovar.

MMMH: -Jag tror dig inte!

Jag förstår det. Jag hade inte heller trott mig. Det blev fel helt enkelt. Alltså inte håret, utan själva samtalet om håret. Liksom.

Här står jag och lagar en nyttig och vitaminsprakande nudelsoppa till middag. Och vad händer? Jo då, Rufus upptäckte att nya Kalle Anka låg i brevlådan. Tror ni att dom vill ha buljong med grönsaker, risnudlar och kyckling efter att ha sett pizzan på den eller? Knappast!

Han är inte så nyttig den där Kalle inte!

Just det här tyckte i alla fall jag vi skulle ha till middag...

När ens 5-årings säng vaktas av dessa två, då behövs lasersvärd, hundben och tålamod för att få ordning på situationen. Jag har inget av det.

Nu skall vi se här... Det sägs ju att man lär sig något nytt varje dag, och vad lärde jag mig då igår?

Jo:

• Att jag inte kan stå på händer. Inte ens mot en vägg.
• Att jag inte visste att jag skulle vilja kunna stå på händer
• Att jag inte är värst stark
• Att jag är rent ut sagt pinsamt svag
• Att går man in och läser på bloggar som nomineras till bloggpriser så ser man sina brister TYDLIGT
• Att jag kankse borde avsluta detta amatörbloggande innnan jag gör bort mig.
• Att jag, om jag skall fortsätta med detta bloggande OMEDELBART måste byta bloggportal. NU! Herre gud, jag är ju farmor till alla här.

Det var gårdagens stora insikter. Som du ser är mitt liv inte så händelsfullt just nu, med tanke på hur små livets stora insikter verkar vara. Vakna, väcka barn, tjata på stackars barn, köra barn, jobba kök, servera mat, svara på mail, hämta barn, laga mat, städa efter middag, tjata på barn, gosa med barn, bada barn, leka med barn, lägga barn, hamna i koma. Därför försöker jag fylla på detta med lite träning (skjut mig, vad svag jag är) och med att försöka avancera upp mitt skrivande (skjut mig, vad duktiga alla andra är) för att bryta vardagsmönstret. Men det var ju som sagt inte helt toppen för självförtroendet.

Jösses, det gäller att inte gå utanför den utstakade vägen.