Om någon hade sagt till mig när jag var 20 år, att jag inom ett gäng år skulle bo i Åre med fyra barn så hade jag skrattat dom rätt upp i ansiktet, gett dom fingret och sen travat iväg med fnysning och en aldeles för kort kjol.

Hade de dessutom lagt till att jag skulle gå på barngympa, och att jag tillsammans med ett större antal andra mammor och pappor skulle smyga runt med tasselitass-steg och böjd rygg med en hand bakom örat och lyssna, lyssssna, lysssssssssssna enligt instruktion av en person med uppenbara talfel i musiken. Och att jag kanske dessutom skulle sjunga med tillsammans med dom andra glada föräldrarna, allt för att roa mina små änglar. Att jag till och med skulle skutta lite, då personen med uppenbara talfel i musiken sa att jag skulle skutta. Då hade förklarat för den personen att den var mentalpatient och borde behandlas därefter.

Nä, jag var inte så trevlig när jag var 20 år. Jag kanske inte är så jäkla trevlig nu heller.

Men jag gick på barngympa idag. Så lite bättre har jag nog blivit med åren.

Det kanske inte är en så stor grej, jag har varit på barngympa förr. Men inte visste jag att föräldrarna skulle vara med på den här. Jag har lämnat barn på gympa med en vattenflaska och sen stolt tittat på i smyg och efteråt väntat med uppskattande ord och många pussar. Detta var något helt annat. Jag som trodde barngympa var för barn, trodde tydligen helt fel. Det här byggde på delaktighet.

Va fan, hade jag vetat så hade jag också tagit på mig ballerinadräkt med tyllkjol. Och Hello Kitty-sockiplast.

Eller inte.

Men jag kanske varit lite mer beredd på att se alla dessa vuxna människor som lekte barn. Jag kanske inte hade stått med hängande haka och tittat på stora karlar i snickarbyxor som kröp runt på golvet med sina små lärjungar efter sig, eller som hoppade som grodor eller som hängde i lianer. Eller känt mig som så skräckslagen när det plötsligt var min tur att hoppa på den där studsplattan som dom andra mammorna gjorde för att lära sina små. Helt ärligt, jag har inte sett en plint eller en bock eller en barr eller en tjockmatta sen jag gick på högstadiet. Inte på så nära håll i alla fall.

Jag hade också defintivt varit lite mer laddad för att leka indian. Och mina barn hade inte behövt stå och titta med uppspärrade ögon på mig när jag försökte backa ut ur gymnastiksalen igen i stället för att dansa in i ledet med dom andra superkäcka föräldrarna. Dom hade heller inte behövt skämmas när jag fortsatte sjunga efter dom andra hade slutat, eftersom jag i någon form av chock hakade upp mig. Hade jag varit beredd på att denna barngympa var mamma- pappa- barngympa så hade jag kanske varit beredd på allt det där och försökt lite bättre. Jag är faktiskt inte proffs på gruppaktiviteter.

Men nu vet jag. Nu har jag varit där.

Till nästa gång kommer jag vara förberedd.

Nästa gång skickar jag Pappan.