Nästan varje dag går jag förbi världens gladaste pizzabagare. Han blir så hejdlöst glad varje gång jag går förbi, så jag undrar ibland om han kanske driver med mig. Oavsett hur det ligger till med den saken så slår det aldrig fel; När jag går förbi så rusar han antingen ut ur sin lilla restaurang för att ropa ett "Heeeeeeejsan Lina" (jag har inte hjärta att rätta till honom efter 6 år) eller så knackar som en galning på fönstret, och har han för mycket att göra så vinkar han så mjölet yr. V A R J E   G Å N G ! Och då menar jag inte bara en gång om dagen, utan varenda gång. Oavsett hur många gånger om dagen jag går förbi. Går jag till Konsum för att handla och går förbi honom så blir han så glad så glad så glad, och lika glad blir han när jag går förbi på hemvägen. Och har jag sen glömt något och måste gå förbi igen, så blir han glad då också. Även när jag går hem igen.

Jag gillar det. De dagar som känns så där bedrövliga och man liksom tappar tron på hela sig själv, och alla sina vänner och alla som man känner... då kan jag ta en extra tur förbi bara för att få uppleva hur hejdlöst glad han blir av att se mig. Jag skulle t.o.m kunna tänka mig att marchera fram och till baka en hel förmiddag då och då om jag bara hade haft tiden. Tänk vad självförtroendet hade växt av det!

Gladast blir han när jag har med mig samtliga barn, och gladast blir nog barnen (eller kanske inte Ebbe då, han blir gladast då han får gå in och beställa Kebabrulle). Jag menar, han är ju glad som en jävla lärka jämfört med vad jag är ibland när vi går där förbi efter att ha varit i affären och sett snubben med Fredagsmys-hooden, och det ser dom som någon form av tröst kan jag tro. Och eftersom han är från Irak så bryter han lite, och det gillar dom två minsta. Dom tycker att han har samma problem med ck, sk, y och dd och så som dom har (det har han inte). Dom ser honom som en like.

Men igår blev det total "lost in translation":

 - "Heeeeeeeeej Liiiiiiina! Länge sen vi sågs!

(Ja jo, ca 22 timmar sedan)

- "Heeeeej alla barnen. Men. Var är stora killen?"

- "Här är jag. Jag är här!" BIlly 99 cm lång bröstar upp sig.

- "Han är i hjulet där på havet" svarar Blanka som liksom har tagit på sitt ansvar att håll ordning på alla.

(Han åkte i någon sorts rund plastgrej bakom en båt på Åresjön)

- Jaha....?

- Ebbe gilar fittar (fiskar). Det gör han. Dom finns där, i havet. Men nu fittar han inte. Han hjular.

- Va?

(Och där tröttnade Blanka på att prata om Ebbe. Hon ville prata om sig själv).

- Jag har en liten dotta i min fitta. Titta! I min rosa jacka! Jag har en toffs där också. Titta då!

- Öhhhh nej! Eller va? Vad?

Där ryckte jag faktiskt in. Och översatte. Fittar till fiskar, fittar till att fiska, dotta till docka, fitta till ficka, toffs till gummisnodd. Hjular brydde jag mig inte om, det kändes inte lika akut.

Det hade varit roligare för er om jag inte hade gjort det. Jag vet. Men ibland känns det inte lika roligt att skratta åt någon utan att kunna skratta med någon. Om ni fattar. Och en sak är säker. Den glade pizzababaren såg inte särskilt glad ut just då. Han var snarare den förbryllade pizzabagaren. Jag vet inte om dhan kopplade min (barnsligt fnissiga) översättning, men jag hoppas det.

Jag vill ju att han skall bli lika glad över att se oss imorgon igen.