Ibland behöver man börja om från A, och ibland vill man helst åka till en Ö. Just nu känner jag att det är bokstaven X som figurerar i det mesta jag vill ha.

Detox

Amex

Botox

Spex

Lyx

Flax

Växel

(Jo, jag vet vad du tycker det borde stå här. Men jag lämnar den biten utanför mitt bloggande.)

Efter sommarens happy life med smörgåsfrukostar, goda middagar, vinluncher, och drinkar är det nog det där översta som känns mest akutellt. Helst skulle jag vilja vränga kroppen ut och in och spola allt onyttigt jag har stoppat i mig med en högtrycksspruta och därefter smörja den ren med antioxidanter och nyttiga fettter. Men så enkelt är det ju dessvärre inte. Det lät ju dessutom kanske inte så mysigt när jag tänker efter.

Men med en vardag full av jobb, aktiviteter, hämtningar, lämningar, hungriga barn, stress och för lite timmar på dygnet så är det dessvärre svårt att få till en 100 procentig sådan utan alkohol, socker, mjöl, koffein, mejerivaror, komjölk, transfetter och kemikalier. Det får bli en variant. Lättast är att plocka bort alkohol, det ger sig liksom av sig självt när det är slut på lata dagar med full fokus på kvällens middag med goda vänner och vin i solen. Svårast är faktiskt mjölk, mjöl och kaffe. Kaffe känns ju som rena rama skräcken att sluta med när klockan ringer 06.00

Men jag ger det ett litet försök, om inte annat för att det kan vara något att se fram emot under hösten; att känna sig fräsch som en Nyponros.

Dags för Detox a la Vardagsstress.

Blanka ägnade det mesta av gårdagens evighetlånga bilresa åt att be om vatten, meddela att hon var "kississnödig" och att ge min iPhone en grundlig genomgång.
Inte mycket är som det skall i den där luren nu, det vill jag lova.
Det är raderat, omändrat och mycket är försvunnet. Jag har också ca 150 nya, suddiga kort på henne själv och resten av bilen och dess passagerare och inventarier.
Sen försökte hon sig tydligen på en sökning på Wikipedia, undrar vad det var hon ville ta reda på....

Vi släppte ut en tröttmössa och tre minimonster ur bilen igår kl halv elva tillsammans med 10 påsar mat och en hel del bagage.
Efter att ha suttit still och spelat och tittat på film (tack Apple) i extremt många timmar fanns det så att säga en hel del energi att göra slut .Och tydligen görs det bäst med svärd och snabbgående dockvagnar. I krigsform. Andfådda, svettiga och med falsettröst rusade de från låda till låda, rum till rum.
Därefter skulle alla leksaker återupptäckas. Samtliga.
Med tanke på att vi bor i ett renoveringskaos där inget har en naturlig plats utan leksakslådor står bakom soffan och garderober vinglar i badrummet, förvandlades huset ganska omgående till ett inferno av mat, barn, leksaker, väskor occh prylar.

Mitt i detta två hålögda föräldrar med klar insyn i att det kan bli lite att ta tag i fram igenom med hus, jobb och intensiv vardag. Minst sagt. Ingen mjuk övergång från manjana-liv till verklighet här inte.

Efter två timmar däckade dom, lyckligt förvisade att när dom vaknar är det dags att börja röja igen.

Nu rymmer jag till skogs ett tag. Sen är det dags för lite ordning och reda!

När vi har åkt bil i ca 1 minut hörs en liten, otålig röst:
"Är vi framme snart?"

Öh.... Nej. Vi har ca 90 mil kvar.

Efter ytterligare 1 minut frågar nästa lilla röst samma sak och sen kommer en till:
"Hur länge skall vi åka egentligen?"

Och så är det igång:

"Är vi framme snart?"
"Nu är vi väl framme?"
"Jag skall leka med mina leksaker när vi kommer fram. Snart!"
"Nu då? Är vi framme nu?"
"Jag vill inte åååååååååka meeeeer!!!"
" Nu är det väl inte länge kvar mamma? Mamma? Hallåååå? Mamma?
"Jag är kissinödig"
"Får jag gå på dagis idag? Jag vill gå på dagis idag!!!! Jag vill till dagis NUUUUU!"
"Är vi på restaurangen snart? Där vi skall äta lunch? Jag är hungrig!!!"
"Är det kväll nu?"
"Nu har vi åkt jättelänge. Jättejättejätte länge. Mamma?"

Nu har vi 89 mil kvar. Det här kan bli en lång resa!

Men kolla vad mamma har dragit upp!

Alldeles jordiga, hemodlade och helt underbara. Några bortglömda King Edwards som trycktes ner i jorden i våras och så vipps, upp kom världens godaste potatisar! Och inte blir det sämre av att dom har fått växa i lugn och ro vid havet, och extra bra känns det när Ebbe har varit med att dra upp dom.
Man behöver egentligen inget mer än dom där knölarna, lite smör, salt och havsutsikt. Men eftersom vi lyxar till det såhär sista veckan så lägger vi till ett rejält gäng med havskräftor och stark kryddost.

Som sagt, det är inte så synd om oss inte!

Tiden räcker inte till för datorer och blogg nu heller. Jag har fullt upp med att ha sensommar till 100%. Den här sista sommarveckan är allt bra knepig. Varje år är det likadant, lika vemodigt och lika påtagligt över. Alla skall träffas och allt skall göras.

Jag borde egentligen bara vara glad, glad över att jag haft ytterligare en superlång härlig sommar med familj och vänner. Men istället håller jag på att sväljer klumpen i halsen och blinkar bort tårar i tid och otid. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom allt präglas av "sommarens sista....." och "tack för i sommar, vi ses när vi ses" inför resan 90 mil bort från alla härliga människor och denna sida av Sverige som alltid kommer kännas som mitt hemma.

Huset skall städas och stängas, trädgården som fortfarande står i full blom skall överges och tusen saker packas ihop. Det är stressigt, vemodigt och tråkigt.

Men jag måste skärpa mig. Jag borde inte sörja sommarens slut utan vara glad som en lärka över allt roligt vi har gjort och för alla fantastiska människor jag har runt mig och som finns här, bara ett telefonsamtal bort.

Nu har jag fyra dagar kvar att njuta, bada och umgås (och städa). Och det skall jag vara glad över. Det är ju inte så att jag skall in i fängelse. Jag skall till Åre. Långt bort som fan, men inte jordens ände.
Slutsurat nu!

Snart är det sommar igen. Och då kommer jag få hänga med familjen och dom som skrev detta igen.
Tack och lov!

...och stoppa ner den i en liten ask som jag kan plocka fram regniga, mörka och stressiga vintermornar.
Tänk att bara få en sån här PW/löprunda/rensahjärnantur under den där perioden då man går på autopilot och bara är. Här och nu, i sol och stilla värme, då lever jag på riktigt.
Andas, tänker och trivs.
Ingen stress, minimalt med kläder och massor med havsluft.
Den känslan i en liten ask, det vill jag ha med mig härifrån.

Det där med att packa picnic och handdukar och badkläder och extra kläder och skitpapper och sittunderlag och plåster och leksaker och vattenflaskor och tallrikar och muggar och kaffe och fika och bestick och solhattar och solcreme och ungar och man för att åka ut på en ö, det är en hel vetenskap. Men tros allt lättare än att ta sig ut i skidbacken på vintern. Det är därför jag älskar sommaren, det är enkelt. Förhållandevis enkelt.

Jag började mentalt packa dagens ö-utflykt redan igår. Och hela natten la jag upp strategi. Planerade menyn och sorterade kläder och handdukar. Kom på att jag inte hade bröd till de italienska köttbullar i tomatsås som skulle tryckas ner i mat-thermosen för att sen håvas upp med grillpincetten (som alltså inte fick glömmas). Gick upp i grisottan idag. Cyklade 3 mil till närmsta bageri, cyklade hem och packade, packade, packade, kokade, lagade, packade och kokade kaffe.
Vad händer då?
Jodå, soljäveln försvann.
Men skam den som ger sig! Vi åkte ut och hade en grymt mysig dag i ömsom moln, ömsom sol.
20 timmars förberedelser för 3 timmars underbart, halvkyligt öliv.

Det var det värt!

Men man undrar ju vem som är tröttast nu, jag eller barnen?