Det måste ju vara vi som har fel och Pippi som har rätt. Hos oss sover 60 % av familjen med fötterna på huvudkudden. Och det är ju en uppenbar majoritet. Alltså är det så man skall sova. Eller?

Det är som Hela Havet Stormar varje natt hemma hos oss. Man kan vara tämligen säker på att man inte vaknar i den säng man somnade i iallafall. Den enda som ligger kvar i sin älskade säng med nallen tryckt mot magen är Billy. Han gillar inte att sova med någon annan än sin nalle och sin napp. Det händer att jag hämtar honom ibland på natten när han är lite pipig eller för att jag helt enkelt vill ha honom nära, men det tar inte många minuter innan han vill tillbaka till sitt lilla sovbo igen. Men resten av barnen trivs bäst i våran säng. Och det hade väl funkat om alla låg på redigt på rad, och om pappan i huset sov i en annan säng. Men så är inte fallet. Dom ligger huller och buller och pappan ligger längst ut på kanten och håller sig krampaktigt fast vid sängkanten.

Inatt vaknade jag av att Blanka hade en fot i mitt öra och Rufus hade nakenrumpan i mitt ansikte. Ebbe sov hos mormor, annars hade väl han legat rakt över sängen med fötterna över Rufus rumpa och mitt redan halvkvävda nylle. Då flyttade jag till Rufus rum, och vaknade med fyra legogubbar, 7 nallar och ett tiotal bilar i sängen. Saker som tydligen var nödvändiga att ha med sig till sängs.

Hade jag inte gillat lite ordning och reda och en viss mängd avskildhet så hade jag madrasserat ett helt rum så alla kunde sova som dom ville. Upp och ner, ner och upp eller helt enkelt i granens topp.

Men nu är det inte så. Och det jag brukar tänka på när jag inte riktigt vet vilken spjälsäng jag skall försöka krypa ner och somna om i på natten, är att om inte allt för länge så kommer ingen vilja sova i min säng längre och då kommer jag sakna varenda fot jag har haft i ansiktet och varenda natt i ett ormbo av små armar och ben.