100 som gillar mig på fejjan. Tack Malin!

Men mycket vill ha mer.

Kom igen. Igen.

Gilla då.

Och dela.

Idag är en sån där dag när jag tigger som en hund.

Visst, jag förstår att jag liksom inte är som blogg-gudarna Blondinbella eller Backman med egna fan clubs. Eller faktiskt inte ens som nån av dom där "Hej, jag heter Amanda och är 15 år och gillar rosa nagellack"-bloggarna som har hur jävla många läsare i minuten som helst. För det verkar onekligen som om det gillas nagellack här ute i bloggosfären.

Och att jag troligen gör bort mig fullständigt med den här länken till min egen sk. blogg. Jag vågar inte ens tänka på vad alla kockar jag känner tänker... Eller mammor med perfekta, konsekventa och superpedagogiska uppfostringsmetoder.

Men skitsamma, nu är jag här. Och tänker stanna.

Jag får vara glad över att att det finns någon syssloslös typ då då som glider in här och kastar ett öga på raderna då och då. Och glad är jag för det. Förstås.

Jag förstår också att det är Juli och att det inte är nån Blogghögsäsong.

Men jag gillar inte att jag står kvar på 99.

Det finns en liten knapp till vänster här på sidan.Det är en Facebook-tumme som betyder gilla på Facebook, och under den står det (just nu) 99.

Ser du den?

Det har det stått i evigheternas evighet. Det känns så att säga att jag har fastnat i utvecklingen. Vilket förvisso inte är långt från sanningen. Det är verkligheten. Men eftersom jag ser den varje dag så känns det så påtagligt.

Har du lust att klicka på den där knappen om du nu inte redan har gjort det så att jag kommer över 100-strecket?

Det krävs så att säga inte så mycket för att höja mitt självförtroende.

Kommer jag över 100 så kommer det kanske till och med kännas som om jag har ett yrke och en karriär. Eller nåt.

Jag är lättlurad som få.

Seså, tryck nu!

My goooooood. Jag är dessutom rätt så pinsam inser jag nu.