Här kommer det där receptet som jag lovade igår. På tacos som inte kommer från påse eller burk. Detta är den barnvänliga varianten. När vi är vuxna som äter också brukar jag göra Pico de Gallo och ösa på med mer chili.

4 - 6 pers (beroende på vem som äter).

Du behöver:

600 g Lövbiff eller (helst) tunt utbankad biff i supertunna, inte så breda, strimlor. Tunnaste du kan åstadkomma.
Finfinhackad medelstark chili, efter smak. Prova dig fram. Börja med 1/2 tsk.

1 msk honung.

1 msk torkad timjan

Salt och svartpeppar.

2 msk tomatpuré

1/2 st citron, zest (yttersta gröna skalet) och saft.

1/2 Kycklingbuljongtärning, Kung Markatta

Lägg olja och smör i en het stekpanna. Fräs köttet så det får färg, salta och peppra och tillsätt resterande kryddor utom buljongtärning, tomatpuré och citron. Stek allt några minuter till och häll på en halv deciliter vatten samt resten av ingredienserna. Rör om och koka ihop, smaka av med mer salt, peppar och ev. lite mer citron. Håll varmt.

Quacamole:

Mosa 2-3 avocados grovt och  blanda med 1-2 rivna eller finhackade vitlöksklyftor, 2 st pressade limefrukter, lite sambal eller hackad chili, 2 finhackade tomater (ta ur inkråmet), finhackad koriander och salt och peppar.

Värm Tortilla-bröd eller pitabröd. Strimla isbergssallad, skär gurka fint, strimla morötter, dela coctailtomater i fyra delar och öppna en burk majs (godast är att snabbt smörsteka majsen med lite salt och peppar), skär salladslök i fina ringar och strima paprika.

Rulla in kött och grönsaker i varma bröd med nyriven smakrik ost (ingen äcklig påsost här inte) och gräddfil om så önskas. Låtsas som du inte förstår Svensk-Mexikanska när dom små rackarna frågar efter Nachochips.

Smaklig spis!

Här sitter jag och tomglor som en gammal uggla. Slut i hela kroppen, och även i knoppen.

Borde kanske ta tag i den där tvätthögen som växer så det knakar där i sin låda. Eller kanske diskmaskinen som låter som den har fått något i halsen, eller alla leksaker som ligger överrallt. Men, nej. Jag tror minsann jag går och lägger mig. Klockan är ju trots allt nio och det är mörkt ute, det måste betyda att det är natt. Absolut natt.

Tänk, det trodde jag inte för ett antal år sedan, att jag skulle sitta med en tekopp och flanellpyjamas en fredagskväll utan minsta intresse för att gå ut på galej. Men tro mig, den där partypinglan hon vilar just nu. Och förhoppningsvis vaknar hon inte innan det blir vår igen. Jag trivs bättre här, hemma. I lugnet. Som Ferdinand under sin korkek. Inte ens pistolhot eller löften om evig ungdom skulle kunna få ut mig i natten idag. Kanske, kanske en liten överraskningsresa till Paris eller NY skulle göra susen, men hur stor är sannolikheten att det skulle hända?

Jag trodde jag skulle hinna med mycket idag, men efter en minst sagt hetsig dag på jobbet och många sömnlösa nätter så befinner mig nu tillslut i flanellkoma. Man borde hinna mycket när man flyger upp ur sängen klockan 5 i tron om att man har försovit sig, bara genom att hålla samma tempo som hjärtfrekevensen.

Men så blev det inte. Jag har inte hunnit annat än det nödvändiga. Och dit hör inte fest. Säkert är det!

På morgonen hann jag inte mycket mer än att städa, väcka barn, tvätta en maskin, vika handdukar, välja dagiskläder, välja om dagiskläder, byta ut en t-shirt mot en annan, leta efter svärd, leta efter hårspännen, plocka undan, bädda, packa skolväska, väcka motvillig 9-åring, tjata på samma lilla mini-tonåring, tjata lite till, höra en evighetslång utläggning om iPhone 5´s storhet och nödvändighet, klä på barn, klä av barn, hitta rätt klänning, klä på barn igen. Hitta stövlar, hitta mössor, neka till klackskor, godkänna springskor, tjata lite till.

Köra till dagis, sjunga för kossorna, köra ifrån kossorna, backa tillbaka till kossorna och säga hejdåhaenbradag, sjunga Idas sommarvisa för samma kor, köra från kossorna, springa kapp till från bilen till dagisdörren, logga in, pussapussapussapussa, vinka uppe från bordet ute på gården, dansa en liten dans på samma bord (jo, det var lite pinsamnt när dom andra föräldrarna började dyka upp, men bara lite. Dom är vana..).

Alltså hann jag inte så mycket innan jag var på jobbert kl. 8. Jag borde åkt till återvinningen också, det behövs. Igen.

Sen var det liksom som så att hela den delen av Norge som föddes i yttre junkfoodrymden, dom som bara äter pizza, korv, hamburgare och pommes, har lyckats hitta till Åre denna vecka. Det är tydligen någon sorts lov där. I norge alltså. Inte i junkfoodrymden.

Och all den sallad, alla dessa nyttigheter som jag fixade med till salladsbuffén fram till vi öppnade för lunch, passade inte riktigt det här gänget i smaken. Det var inte dagens rätter som gick bäst idag om man säger så. Vår stora, härliga afrikan fick jobba hårt med sitt pizzabakande istället. Så resten av dagen har jag sprungit som en jävla iller med pizza till norrmän och försökt förstå norska.

Och det är fan inte det lättaste. Jag blir lika rädd varenda gång dom kommer till slutet av meningen och går upp i crescendo vid slutvokalerna. Helvete! Jag tror ju att det är någon som biter dom, eller trampar dom på tårna. Eller så undrar jag vad jag har gjort som gör att dom tror att jag är halvdöv så dom måste skrika till i slutet. Eller kanske halvdöd, så dom behöver få liv i mig.

Hur som helst så är det inte det mest uppfriskande gäster man kan ha att göra med. Om man säger så. Liksom.

Jag pendlar mellan att vilja uppfostra dom (öh?) och porta dom (no good), för det blir aldrig rätt. Hur man än gör. Trönner (Norrmän från Trøndelag) är inte som vanliga människor. Dom är mer som människor var förr. Under Neandertalarnas tidsera.

Hur som helst fick även detta arbetspass sig ett slut till slut. 2 timmar senare än tänkt. Sen gick jag på nästa pass.

Mitt jobb som fredagsmyyyyyzzzfestfixare.

Det blev inte hemgjorda tacos. Som jag hade lovat. Det blev inte kinapuffar. Som jag hade lovat. Det blev inte popcorn. Som jag hade lovat. Det blev inte kladdkaka. Som jag hade lovat. Det blev inte rockkonsert i soffan. Som jag hade lovat.

Det blev snabbspolning av fredagsmys med takeaway-pizza och tablettask. Sen hade Blanka och Billy spabehandling av mig i badet där dom berättade för mig om alla de ställen på min kropp som såg gammal ut. Typ alla. Mest bekymrade var dom över mina bröst. Jag är villig att hålla med.

Och om min näsa. Tråkigt att höra, den kan jag ju inte gömma så till vida att jag inte börjar med burka. Lilla snusförnuftiga Blanka avslutade med att berätta för mig om hur stor jag hade blivit. Tack, dags att gå och skjuta sig själv!

Därefter orkade jag inte höra mer sanningar så dom fick gå och lägga sig. Efter en saga och 43 sånger.

Och så efter det, var det dags för traditionsenlig Star Wars-timme med Rufus. Försökte lura Ebbe och hans kompis att kolla med honom så jag fick vila öronen lite, men nej. När man är 9-10 så är tydligen inte Star Wars I coolt. Jar Jar Binks är inte roligare än Kalle Anka. Det skall var dom tre första (alltså sista) filmerna. Om man kan slita sig från Minecraft. Så vi kollade på Star Wars, jag och min lille hese kille. Jag översatte. Han frågade frågor.

Och nu gick alltså jag i däck. Just som jag för första gången på hela dagen har tid att göra något som inte är nödvändigt. Jag orkar inte ens bemöda mig med att ta ett glas vin. Jag går och lägger mig och tänker lite på vad den där Party-Lisa hade gjort om hon var här och det fanns en barnvakt. Troligen inget som är mysigare än att krypa ner bredvid världens varmaste, goaste barn i dubbelsängen i alla fall.

God Natt!

Sen i måndags har det längtats här i huset:

- Skall vi ha fredagsmys idag?

Neeeej!!!!!!!

- Nej vännen, det är inte fredag. Det är måndag. Det är 1,2,3,4,5 dagar kvar.

- Varför?

För att fredgsmys är överskattat och funkar skitdåligt. Alltid!

- För at det är så. Mamma måste jobba måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag.. Sen är det fredagsmys.

- Varför?

- Jaa du, jag vet inte. Det är så bara.

För att det skall vara jättemånga, jättelånga arbetsdagar fram tills dess, så att ni är övertrötta och överladdade, så hela jävla myset går åt skogen varje gång. För att hela samhället är gjort som så att alla är trötta på fredagskvällar.  Därför!

- Buuuääääääää! Jag vill har fredagsmys idag. Jag vill!

- Men lille vän. Vi kan ha annat mys, vardagsmys. Måndagsmys! Det kan vi ha i kväll om du vill!

- Jaaaa!!!! Får jag godis då?

- Öh, nej Billy. Du kan få kramar. Massor av kramar. Och fruktsallad.

- NEEEEEJ! Jag vill ha fredagsmys.

- Ok, vi fixar något. Pannkakor? Film?

- Snyft, snyft, ja, snyft.

Det var den ena dagen det. Sen kommer nästa.

- Mamma! Mamma! Mamma! Mamma!

- Ja!

- Mamma!

- Ja!

- Mammamammamma!

- Jajajaja!

- Är det fredag idag?

- Nej gumman, det är tisdag!

- Varför?

För att det går runt runt runt runt och sen har året liksom bara gått, igen.

- Ja du, det är så. Efter måndag kommer tisdag.

- Inte fredag?

Nä, för då hade du inte varit så pigg och glad.

- Nej.

- Men jag vill ju ha fredagsklänning på mig! Mamma!

- Men ha det då!
- Men jag vill ju äta popcorn i soffan med den klänningen på mig ju. Mamma!

Popcorn borde vara förbjudet för barn under 10 år med tanke på hur ni stökar ner.

- Men det får du inte idag. Du kan äta mat vid bordet i den klänningen om du vill. Och sen gosa i soffan och titta på Bolibompa med klänningen på dig.

- Muuuäääääääää!

- Sluta nu gumman, det ordnar sig. Jag lovar!
- Jag vill HA den klänningen. Mamma!

- Men ta den då! Du får det.

- Och popcorn?

- Nej!

- Okej då. Då vill jag har Onepiece på mig istället.

Åh gud nej!

Sen blir det som bekant onsdag....

- Mamma!

- Japp!

- Får jag äta lyxiddag och ha fredagsmys i soffan idag.

Lyxmiddag är att äta Tacos i soffan. Inte anklever vid bordet, det hade jag gillat mer om man säger så.

- Nej...

- Varför?

- För att det är onsdag älskling och jag gillar att äta mat ihop med er här vid bordet. Det kan du få göra när du hyr en film på fredag..

Som ni inte kommer titta på eftersom ni har fullt upp med att slå varandra med svärd, och köra stagedives från soffbordet.

- Dumma dig!

- Så säger man inte, då blir det inget fredagsmys alls.

- Ok mamma, förlåt! Du är inte dum.

- Det är lugnt vännen. Puss!

- Om jag inte säger så mer, får jag ett Star Wars-Lego då?

- Nej!

- Ååååhhhhhhhhhhhhhh!

- Men vi kan titta på Star Wars II på fredag om du vill. När dom små har somnat.

- Ok. Spolar du då? När det är läskigt?

- Självklart.

- Och så tacos?

Bläääääääääää!

- Visst...

Dan före dan...

- Mamma?!

- Ja.

- Får jag sova över hos någon på fredag?

Är det ok om jag följer med, jag skulle också behöva ett litet break just på fredag mellan 16.30 och 20.00?

- Absolut. Men det är härligt om du är hemma...

- Men åååhh.

- Det är ok. Inget dåligt samvete nu. Klart du kan göra det. Vi ringer en kompis imorgon.

Om jag får följa med...

- Det är kul att sova över.

- Ring en kompis så ordnar det sig säkert vännen.

Och nu är det alltså dags.

Äntligen! Fredagsmyskaoset är nära. Jag har en hel dag på mig att planera detta spektakel för att klara det utan missöden. Eftersom det stående förstavalet är Tacos (Den galningen på Santa Maria som kom på denna skit bör straffas med att få snorta Tacokrydda resten av livet) så får det bli det. Men på mitt sätt! Utan Santa Maria. Ingen kommer vara 100 %-igt nöjd utan e-nummer och kryddblandning, men jag kommer kunna vara hemma utan gasmask.

Receptet kommer snart....

Ha en bra fredag! Survive the Fredagsmyyyyyyzzzz!

Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg här om en toalettstol som står utanför vårt garage. Tänk dig ett tema byggt på uttycket "Bajsa där du bor" med inslag av fulla norrmän och sura sopgubbar. Där har du det, i extrem korthet. Det hade säkert kunnat bli lite småkul, om man har den sortens humor vill säga. Sån humor som jag och Billy har. Han skrattar så han kiknar varje dag när han ser den där toaletten som står där, och jag säger att "tänk om någon har bajsat i den i natt". Lika kul varje gång. Ännu roligare tycker han det är när jag säger att jag har bajsbruna ögon. Oj oj oj, vad han skrattar den lille skrutten.

Men nog om det.

För nu blir det inte så. Jag är inte på humör för några skämtsammma inlägg idag.

Idag ringde min mamma från mitt "hemma" där långlånglångt borta på Västkusten och sa att min mormor har åkt in på sjukhus. Mormor har varit sjuk ett tag, men inte så här sjuk. Inte näradödensjuk. Hon har bott på ett vårdhem till och från ett tag, men har hela tiden trott (eller velat tro) att hon skall få komma hem till sitt hus igen.

Men nu kommer hon inte få det. Aldrig mer.

MIn mormor fyllde 90 år i somras och har bott och klarat sig mer eller mindre  själv i det där huset sen morfar dog för 12 år sedan, innan dess bodde dom där ihop. Morfar byggde det där huset på egen hand.

Hon är en minst sagt bestämd kvinna min mormor, hon vet vad hon vill och hon säger vad hon vill. Jag har 100 olika roliga historier att berätta om henne och saker som hon har sagt och gjort.

Men som sagt, jag är inte på skojhumör idag. Det kanske kommer sen, när jag kan skratta igen.

Just nu är jag mer inne på alla fina saker min mormor har gjort för mig.

Jag var hos mormor mycket när jag var liten. Hon tog hand om mig varje gång min mamma var tvungen att jobba sent eller resa bort, och jag gick dit varje dag efter skolan så att jag slapp gå på fritids eller vara själv hemma på eftermiddagarna. Vi bodde nära varandra, och hon cyklade hem till oss så fort hon kände för det. Vilket var ofta. Det borde vara krav på att man får bo nära sina mor- och farföräldrar när man är liten.

Hon gjorde allt för mig min mormor, trots att jag var en sån trumpen liten skitunge fick all den kärlek hon hade.

Hon såg till att jag varje gång jag kom dit klev in i ett hem som doftade av hemlagad mat omsorgsfullt lagad åt mig, även då jag fick för mig att jag var vegetarian eller bara ville äta vaniljsås till middag. Hon bakade bullar, bröd och kakor till mig. Allt jag bad om. Hon köpte Kalaspuffar som jag fick äta hur många jag ville av, direkt ur paketet. Allt för att göra mig glad och nöjd.

Hon ägnade åtskilliga eftermiddagar med mig gömd bakom en sten i skogen bakom hennes hus, då jag ville kolla in Skogsmullegruppen som höll till där. Jag fick inte vara med eftersom jag inte tillhörde det området på något vis, jag minns inte riktigt. Men jag kommer ihåg att vi satt där med saft och bullar i picnic-väskan och kollade in dom andra barnen som hade skogsmulle. Sen gick vi hem, och jag tyckte att det kändes som om jag hade varit med. Tyckte aldig att det var på någotsätt orättvist eller konstigt att jag inte fick vara en "riktig skogsmulle". Jag vara mest glad för att jag fick saft och dom fick bara vatten ur bäcken.

Jag minns doften i den där bäddsoffan jag sov i när jag sov över där som liten, jag minns hur det var att ligga där och lyssna när dom tittade på Rapport och käkade mackor med prästost på. Tryggheten. Jag har till och med fått den där osthyveln av min mormor som dom använde då. En orange. Helt värdelös på att skära ost, men så full av minnnen så det går inte att slägan den.

Jag kommer ihåg när vi gick och tittade på blåsipporna på våren, min lilla hand i hennes. Och när hon följde med mig, arg som ett litet bi, till simskolan på sommaren. Hur det var att vara en liten lucia där i mörkaste vintern och alla dessa gånger hon kom med småkakor (Strassburgare) till mig på mina födelsedagar. Jösses, jag har 1000 minnen. MIst. Men jag tror inte du vill höra dom alla.

När jag blev större, och en om möjligt ännu trumpnare tonåring, gjorde hon även då så gott hon kunde. Hon tog med mig till Liseberg trots att jag vägrade ta av mig mina fula utslitna silverfärgade gympadojjor.

Hon tog med mig till Kungsbacka och skivaffären där när jag (i ett förhoppningsvis förvirrat tillstånd) fått för mig att jag gillade Mats Rådberg och rankarna (Ni vet den där "kasta in en pinne i brasan". Va fan hände där? Hur tänkte jag?). Hon följde också efter på ett tryggt avstånd ur ur affären, då jag i samma sekund som jag bad om skivan insåg att det är här kanske inte är "skitcoolt direkt" och rusade ut ur affären med tårarna sprutande.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men gör inte det. Det får räcka nu. Jag tror helt ärligt inte att jag pallar med mer minnen på en stund.

Det är som sagt en sorglig dag idag. Min mormor är döende, och det gör så ont i mig så jag vill bara skrika och slå i saker. Men det är inget mot hur ont det gör i henne. Cancer är en ond jävla skitsjukdom, och hon förtjänar något värdigare. Ett bättre avslut. Inga goda människor skall behöva drabbas av den skiten. Ingen!

Senast gången jag träffade henne var på vårdhemmet. Då satt hon där som hon ägde stället, beodrade vänligt men bestämt personalen att servera oss kaffe på altanen och höll god min inför mig så jag inte skulle fatta hur rädd och sjuk hon var. Jag är ju fortfarande hennes lilla Lisa. Hennes lilla barnbarn. Jag visste väl någonstans att det kunde vara sista gången jag såg henne, men jag hoppades förstås att det inte skulle vara så. Nu vet jag. Att åker jag inte hem snart, så träffar jag henne inte igen. Aldrig.

Åk, tänker du nu. Åk!

Men det är faktiskt inte så enkelt. Jag är inte helt säkert på att hon vill det. Jag tror hon vill att jag skall minnas henne som fin och "stark". Inte liggandes i morfindimma i en sjuksäng. Jag tror inte hon vill att jag skall resa så långt och från alla barnen för att utsätta henne och mig för det. Men jag vet inte. Kanske vill hon det. Innerst inne. Vad jag vill är att jag inte bodde så förbannat jävla långt bort så jag hade kunnat träffa henne oftare som senaste året. Det är vad jag önskar.

Vi var hemma hos henne i hennes hus i början av sommaren. Det var fantastiskt mysigt. Hon orkade inte så länge, men jag såg hur glad hon var över att jag, F och alla barnen kom dit och hälsade på. Hon hade dukat till barnen på gräsmattan med barnchampagne och till oss på uteplatsen. Det pratar dom små om fortfarande. Den där barnchampagnen och skedarna med inbyggda sugrör

Innan vi åkte tog jag det här kortet, på gammel-Linnea och lill-Linnea. Hon skulle få det i julklapp. Men så blir det alltså inte. Men jag kan i alla fall lägga upp det här, för att visa vilken fin mormor jag har.

Ser ni den där lilla släta handen, på den skrynkliga handen. Visst är det fint?

Nu måste jag avsluta detta jättelånga, jättesorgliga inlägg och kanske även be om ursäkt för att jag kanske gjorde dig lite nedstämd. Det var inte min mening, jag behövde bara skriva av mig.

Vi ses snart igen, i gladare former.

Nu skall jag äta prästost skivad med min oranga (helt hopplöst dåliga) osthyvel och hoppas att det kommer att ge mig känslan av lite trygghet.

Det kräver ett visst uns av tålamod att ha en liten, väldigt tjejjig dotter. Det skall gudarna veta.
Nu har hon valt trosor i 10 min. Bara strumpbyxor, klänning, tröja, hårband, mössa, skor, vantar och väska (!) kvar. Och så lite småprylar att stoppa i väskan. Och extra hårspännen, att inte förglömma. Mitt i detta hjälper hon sin bror, inte lätt att hitta den coolaste t-shirten inte.
Djupandas och räknar till tio. Ikväll glömmer jag inte att lägga fram kläder tills imorgon.
Framförhållning, min räddare i morgonstressen!

Ok, alla ni militanta GI-förespråkare där ute, ni kan sluta läsa NU! För idag blir det pasta.

Jag äter i ärlighetens namn inte särskilt mycket pasta jag heller, det måste jag erkänna, jag gillar att tugga på sånt som innehåller mer näring än snabba kolhydrater. Men ibland är det faktiskt väldigt gott. Och väldigt enkelt. Tänkte ge det en ny chans att hinna leka med mina barn en stund efter jobbet, så idag blir det snabbmat. God sådan.

Pasta Basta!
4 pers.

Du behöver:

2 askar coctailtomater

1 kruka timjan

3 + 2 msk olivolja

1 msk balsamico, gärna med granatäpple eller fikon

1 vitlöksklyfta, finhackad.

1 liten påser pinjenötter

1 burk Tonfisk i olja

1 frp. sockerärtor

1 påse babyspenat

Nymald svartpeppar och salt

Valfri pasta, valfri mängd.

Riven Peccorino eller Parmesan efter tycke och smak

Sätt ugnen på 220 °C. Koka upp vatten till pasta. Dela tomterna på mitten och lägg i en form tillsammans med hackad timjan, 3 msk olivolja, balsamico, hackad vitlök, salt, ganska rejält med peppar och så pinjenötterna. Sätt in formen i ugnen och rör om då och då så att det inte bränns. Koka din favoritpasta (Penne, Farfalle, Giganti, IKEA-älgar eller vad som önskas) med kokttid på ca 10 - 12 min. När en halv minut återstår lägger du i sockerärtorna. Häll av pasta vattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. Vänd ner tomatblandningen i pastan/sockerärtorna tillsammans med tonfisk och spenat, strö över rikligt med ost och servera gärna en skål extra bredvid. Dra några extra tag med svartpepparen över också.

Snabbt som attan! Och gott!

Ha en bra dag!

Det där med barn och mat är då inte lätt alla gånger. Man lagar det ena och dom vill ha det andra, man lagar det andra och dom vill ha den ena. Serverar man hemrullade köttbullar frågar dom efter såna där läskiga köpta för att det är socker i dom. Och för att dom är minismå och helt runda.

Gör man sig till och gör potatismos frågar dom efter kokta, omosade potatisar. Gärna precis då man har tryckt ner den sista lilla potatisstackarn i potatispressen. Tänker man att "Det här kommer dom inte gilla, det är vuxen mat. Jag lagar något annat åt dom." Så äter dom uteslutande vår mat. Den "snälla maten" går självmant till sopkorgen och skäms.

Hur man än vänder sig så har man röven bak, som min mamma brukar säga. Och hur fan man än vänder sig så har man disk överallt! (Nej, vi har inte något vackert språk i min familj alla gånger. Men jämför man med det språk min pappa låg inne med så pratar vi som Moder Theresa allihop. Jag kan tänka mig att skrämmer skiten ur änglarna där uppe just nu...)

Idag tänkte jag i alla fall att jag skulle ge dom solsoppa (dom kallar morotssoppa så), eftersom det går fort. Så att vi skulle ha tid att leka lite också, och inte bara det där vanliga laga-äta-bada-sova. Men så slog det mig att dom i så fall borde få efterrätt, så då gjorde jag äpplepaj. Till det vill man ju ha vaniljsås, så då gjorde jag det. Och så kom jag på att det kanke inte blir så mycket mat det där, så jag bakade lite frallor eftersom ugnen ändå var varm. Växer man så behöver man protein ju, och morötter är ju inte direkt proteinrika så då gav jag mig på att steka lite köttbullar som dom kunde ha till.

Alltså blev det inte så mycket lek alls för min del. Inte en sekund fick jag leka mammapapapbarn, Dath Maul eller riddare. Det blev bara laga mat. Jag lekte bara mamma.

Och ingen åt. Ingen!

Solsoppan var för orange, brödet för varmt, köttbullar var dom inte alls sugna på och äpplepaj gillar bara hästar (det visste faktiskt inte jag, visste ni det?). Vaniljsåsen smakade smält glass och det var tydligen inte bra det heller. Så där stod jag. Igen. Med disk upp över öronen. Och så mycket socker på tänderna efter att ha hetsätit äpplepaj i ren frustration, att jag funderade på att ta fram Vim-flaskan och Swinto för att få loss skiten från käften.

Barnen förvisades från bordet efter mycket förmaningar ("Äter du inte så blir du inte stor och stark!" och annat dumt), mutor ("-Ät så får ni efterrätt!" -"Vi vill inte ha efterrätt!") och hot (Inte ens den med polisen funkade!), och jag torkade soppa från stolar och smör från golvet, sparade förhoppningsfullt mat till Ebbe och diskade undan alla dessa bunkar, tallrikar, plåtar och skålar med viss kraft i rörelserna. Så att säga.

Just då jag var klar kom Ebbe hem. Stolt, med en påse snabbnudlar i näven!

Snabbnudlar? Chips i uppblött form, om jag får säga vad jag tycker. Men han var så glad och så stolt över att han hade lärt sig laga såna (Var? Av vem? Straffas skall du!) och dessutom köpt ett paket efter att ha hittat och pantat burkar på väg hem från bussen (Har får ju som ni såg ovan ingen mat här hemma så han måste leta burkar på byn...), så jag ville inget säga om det onyttiga i nudlarna. Jag sa bara åt honom att laga sina nudlar, men med lite morötter och broccoli i, och sen vara så vänlig att städa efter sig. Puss och tack.

Och det gjorde han. Jätte duktig. Och han åt. Och åt. Och åt. Och åt. Jätte glad och nöjd!

Med tre gråtande småsyskon vid sin sida som "var så hungriga så dom hade ont". Som tydligen "älskar nudlar jättejättemucket".

Alltså är var det snabbnudlar jag skulle lagat idag. Det var ju inte så lätt att veta! Imorgon vänder jag mig med röven bak direkt!

Ps. Tack alla! Tack för all hjälp jag har fått av er idag! Jag är rörd, glad och tycker att det här blev en bra dag trots viss middagsmisär och brist på lek.

Nu skall vi se hur jag skall lägga upp det här utan att det blir superpinsamt och jävligt töntigt. Men det är så här, att jag skulle behöva lite hjälp. Av dig.

Det är som så att jag behöver läsare, gillare och bloglovin-följare till den här bloggen. Av några olika anledningar. Dels för att det är kul när någon gillar det man gör, för egot så är det liksom A och O. Förstås. Sen är det också så att ju fler läsare man har ju bättre blir bloggen och ju bättre blogg man har ju fler läsare får man. Så att säga. Och med det menar jag att om jag har mångamångamånga läsare kan jag flytta denna bloggen till en "egen" blogg, som inte ligger på en portal. En blogg som kan få annonsörer och så...

Fan vad detta är pinsamt. Jösses..

Ni tänker säkert att "lilla vän, annonsörer? Vem tror du att du är?"

Men ni får gärna tänka så, det är ok.

Jag vill bara chansa. För jag ser hela tiden bloggar som jag tycker är i min klass ungefär, som har egna annonsörer och jag tänker varj gång att "But why? Så jäkla bra är väl inte det där?".

Jag ser också riktigt jävla bra bloggar med riktigt jävla bra annonsörer och tänker "Grattis!"

Så OM, om du gillar det du läser så tryck gärna på "Gilla-knappen" till vänster här på bloggsidan under Facebook-ikonen. Sprid gärna också bloggen på Facebook och annat, om du vill. Om du gillar det du läser vill säga. Men bara om det är så, inte för att vara snäll eller så....

Om inte? Glöm då att du någonsin läst detta inlägg. Låtsas som ingenting när du möter mig på gatan så är du snäll.

Fan, fan, fan! Har jag gjort bort mig nu igen?

Ps. Alla synpunkter är förstås också välkomna. Lämna kommentarer. Snälla som elaka. Gärna!!!!

Men inget om att jag slarvar med stavningen, för det vet jag! Och inget om att jag har för lite bilder, för det vet jag också. Jag har bara lite ont om tid, det är det som är problemet.