Det är onsdag idag, alltså mitt-i-veckan-lyx! Ett glas vin kanske? Eller helt enkelt bara en god efterrätt. Här är receptet på min mormors fantasktiskt goda och enkla äpplekaka som kan göra vem som helst nöjd och som nästan alla har tid att göra:

Fyll en ugnsfast form (den finaste du har, för kakan är godare än vacker) med skivade äpplen. Skala hälften och låt skalet sitta kvar på hälften. Dusta över lite kanel.

Ta en liten sil eller durkslag och sikta över ett tunt lager vetemjöl. Strö över ca 1 dl havregryn. Hyvla över kylskåpskallt smör i ett lager. Stö sen över muscovadosocker (ca 3 -4  msk) så det täcker alla äpplen, ringla över sirap. Strö över hackade hasselnötter. Börja sen om från början med vetemjöl, kanel, smör, muscovado, sirap (ingen havre).

Värm ugnen till 150 grader. Sätt in pajen och låt den stå länge, länge, länge. Länge nog att ätas till kvällsmat. Ju längre ju bättre, kolla bara så den inte bränns, sänk i så fall värmen.

Efter ca 2 timmar tar du ut den och serverar med en hemgjord Créme Anglais. Orkar du inte separera äggulor och röra försiktigt med träslev i evigheten så kan du fuska och servera med denna goda såsen:

1 burk kondesnerad, sötad mjölk

3 dl grädde

1 tsk vaniljpulver

Vispa grädde, blanda med kondenserad mjölk och vanilj. Färdigt!

Ha en go dag!

Jag har kommit på en mycket bra sak! En rent ut sagt svinbra grej att använda för att stärka mitt taskiga självförtroende när det kommer till situationer då jag måste presentera mig för "folksomtyckerattdomärlitebättreänmigförattdomkomme
rfrånettfintområdeistockholm".

Ja, ni vet säkert vilka..

Såna gånger då jag inte riktigt känner för att öppna käften och på Göteborgska säga att "jag jobbar på krogen, typ". Situationer då man bör ha ett fint efternamn och ett jävligt skrytigt jobb. Såna där gånger då jag befinner mig på tillställningar (mycket sällan) eller på krogen (mer ofta, men fortfarande sällan) eller bara så där mitt på torget i Åre tillsammans med min jävligt översociale och glatt hejjande "Man som jag inte är gift med". Det är då jag skall använda mig av den här nya braiga saken.

Så här:

- Neeeeeeeej meeeeen tjeeeeeena W! Faan va länge sen! Va?

Man i finfrisyr och J. Lindeberg jacka som kommer framälgande och hälsar som han hade saknat "mannen" i minst 25 år. Fast det kanske han har, vad vet jag... Klassfester och annat påtvingat socialt tjaffs verkar viktigt där dom kommer ifrån.

- Tja! Kul! Hur är läget!

- Fint seru, finfint! DU då, mannen, hur är det med DIG! Va? Går bra med krogen va? Rullar på som fan va?

- Jådå...

- Jag har just bytt jobb! Jääääävligt bra. Och frugan har blivit chefs redaktör på en jäääävligt stor modetidning. Det går bra som fan nu! Vi har köpt nytt hus också, du vet det där bruna på "Nån gata döpt efter duktigt doktor". Stort som fan!

- Kul! Det är ett bra läge du, sjysst!

Och så. Med helt ny röst som han använder då han får syn på mig, som försöker göra mig litenliten och tittar ner i marken. Som ett barn. Ett trumpet, snart 40-årigt barn.

- Och nämen... Är det här lilla frun?

- Ja, eller kanske inte fru. Men ja, det här är min Lisa!

- Treeeeevligt!

Jasså? Det tycker du? De tycker inte jag! För jag vet vad du kommer fråga nu din duktige, käcke fan! Det här:

- Vad jobbar du med då?

Det är nu den nya grejen jag har kommit på kommer in i bilden! Jag kommer svara följande:

- Jag är projektledare!

Nu kommer mannen med finfrisyren se lite nöjd ut, och ladda för att fråga var jag har denna titel. F kommer se jätteförvånad ut. Dels för att han inte vet att jag jobbar som projektledare. Och dels för att han med bultande hjärta och knutna nävar väntar på att jag skall slänga ur mig nåt som "jag är lyxhora" eller "jag föder barn" eller kanske "servitrisslyna". För det har hänt. Tyvärr.

Men nu har jag ju kommit på nåt bättre. Så här J.Lindeberg jackan frågar:

- Projektledare säger du, bra där! Var jobbar du då?

- Hemma.

- Åh, du är freelance?

- Nä, jag är projektledare hemma.

- Ok.. Egen?

- Nä, vi är 6 i familjen.

- Va?

Just då tänker jag kolla på klockan och säga att det var trevligt att träffas och allt det där. Att jag har bråttom till jobbet; det är barn som skall hämtas, mat lagas, strumpor som skall sorteras, tvätt tvättas, träningar skjutsas till, träningskläder hittas, sagor som skall läsas, lekar som skall lekas, väskor som skall packas, mat som skall handlas, garderober som skall städas, rum som skall plockas i, papper som skall fyllas i, barn som skall badas, prinsesskläder som skall lagas, pirathatt som skall hittas, svärd som skall rätas ut, teckningar som skall ramas in, dockor som skall ha nya kläder, Star Wars-Lego som skall byggas, golv som skall torkas, toaletter som skall städas.

Projekt som skall ledas, helt enkelt!

En liten röst i natten:

- Mamma?

- Hrrm.. harkel. Ja?

- Törstig!

- Ok. Här. Sov nu vännen.

En liten stund senare, precis så där lång så man hunnit somna om ni vet..

- Mamma?

- Ja!

- Mamma?

- Ja!

- Finns tomten?

- Va?

- Finns han? Tomten?

- Absolut!

- Vet han att jag gillar Star Wars Lego, mamma? Vet han det? Mamma?

- Vi får väl berätta det för honom. I morgon. Sov nu.

Zzzzzzz. Somnar om. Typ.

- Mamma! MAMMA!

- Ja, vännen. Vad är det nu?

- Bor han här? Hos oss?

- Va?

- Tomten?

- Nej!

- Är pappa tomten?

- Absolut inte! Tomten är gammal. Med skägg.

- Som pappa?

- Nej, inte så gammal.

- Är han farlig?

- Nej!

- Är han snäll?

- Ja! Jätte snäll!

- Men får jag inte Star Wars Lego av honom så tänker jag dra av honom skägget. Då blir det inte så kul för honom att vara tomte.

- Öh, nä..

- Ser han allt jag gör?

- Hans små nissar ser allt du gör...

- NU?

- Nä, nu sover dom. Det skall du också göra! Annars kommer inte tomten!

- Men han vet inte att jag är vaken. Det sa du!

- Ok! Förlåt. Men jag kanske berättar det för honom.

- Då är du inte snälll! Då kommer inte tomten till dig!

- Nä, men det gör inget.

- VA! Du bor ju här, hos mig. Jag vill att tomten skall komma! Buuuääääääää! Snyft!

- Jodå, han kommer! Förlåt!

- Är det jul snart?

- Nej!

Tack gode gud inte! Juljäveln får gärna vänta... LÄNGE!

- Mamma?

- Ja!!!!

- Jag är törstig igen.

- Ok. Här.

- Mamma?

- Ja! Får jag Star Wars lego om jag sover nu.

- Ja!

- Är du tomten?

- Ja!

- Nääääääääääää. Snyft! Du skall inte ha skägg!

- Ok. Förlåt. Jag är mamma. Bara mamma.

- Men mamma, finns tomten? Gör han det?

- Sov nu! Sov! God natt!

Fattar ni hur detta kommer sluta? Det är över två månader kvar till jul. Två månader, och det är redan igång. Tomtenätterna! Jag kommer med all sannolikhet i alla fall se lika gammal ut som tomten om det här skall fortstätta fram tills dess.

Det var tyst och lugnt här hemma idag. Dom små gymnasterna lekte indian, storsjöodjur och annat spännande med sin käcka och leksugna pappa på Barngymnastiken. Det får liksom vara deras grej, det kommer krävas mycket för att få dit mig igen. Men känner jag pappan rätt så sitter han snart på ett plan någonstans och då är jag så illa tvungen att skutta runt i ring med dom andra föräldrarna. Men nu, så länge, gör jag det som jag är bättre på än gruppaktiviteter med överhurtiga föräldrar, jag lagar mat.

Det blev gryta med bönor, kyckling och grönsaker, tillsammans med bulgur. Nu tror ni säkert att jag inte äter något annat än kyckling eftersom det råkar hamna väldans massa kycklingrecept här. Så är det inte, det har bara slumpat sig så. Dock måste jag säga att det är tacksam att laga. Alla äter. Bara en sån sak. Kanske är det därför just dom recepten lyckas hamna här.. När alla är mätta och nöjda får jag tid att skriva.

Recept till dig:

6 pers.

Gryta

4 kycklingfiléer

2 msk olivolja

3 dl kokta bönor (jag blötlade pintobönor i går som jag kokade nu samtidigt som jag fixade med resten av maten, men det går jättebra med konserverade kikärtor, kidneybönor etc.)

2 paprikor, i bitar

5 champinjoner, i stora bitar

1 gullök, skala och i tunna klyftor

2 vitlöksklyftor, hackade

1 kruka färsk timjan, hackad

2 burkar konserverade, krossadetomater av god kvalitet, tex. Mutti eller Kung Markatta

2 dl Ajvar Relish (stark eller mild, smaksak)

3 dl vittvin

3 msk balsamicovinäger (gärna med fruktsmak, tex granatäpple eller fikon)

2 Kycklingbuljongtärningar (gärna Kung Markatta)

1 msk honung

1 msk korianderfrön (frivilligt)

1 msk Worchestshiresås

salt och peppar

Bulgur

3 dl bulgur

6 dl grönsaksbuljong

2 morötter, i småbitar

2 stjälkar stjälkselleri, i tunna skivor

2 msk smör

1 citron, bara zest

1 påse babyspenat

Hetta upp olja i en gryta eller kastrull med tjockbotten. Dela kycklingfiléerna i tre delar på längden. Stek dom i oljan och tillsätt vitlök och lök. Låt kycklingen få lite färg runt om, och häll på vinet. Låt koka in i 5 minuter. Tillsätt övriga ingredienser förutom bönorna och låt koka upp. Lägg på ett lock, sänk värmen och småputtra i ca 40 min. Blanda runt försiktigt runt i grytan då och då. Smaka av om det behövs mer salt och peppar, eller kanske lite mer balsamico eller Worchestshiresås. Tillsätt bönorna då 10 minuter återstår eller tidigare om du kokat dom själv och låtit dom vara lite al dente.

Strö gärna över lite finhackad persilja när grytan är klar.

Smält smöret till bulguren i en kastrull. Lägg i morötter och selleri, och fräs i någon minut. Häll på buljong och låt koka upp. Lägg i bulgur och citronzest. Koka försiktigt i 10 min. Stäng av plattan och låt stå och dra tills all vätska kokat in. Lägg upp på ett fat med spenat i botten. Strö över hackad koriander om du gillar det.

Hoppas du gillar grytan, här åt i alla fall 5 av 6 med god aptit, vilket måste anses som ett relativt gott betyg. 

Letar du bild här? Det glömde jag att ta någon...

När ens dotter, 3 år ung, börjar kalla sin mamma för Lisa EFTERNANM och sig själv för Blanka ANNAT-EFTERNAMN med betonging på efternamn och en stark antydan till VI mot DIG, är det då dags att börja fundera på det där med giftemål i alla fall?

"I alla fall" säger jag, därför vi har på något sätt gett upp i frågan.

Nu är det inte så att vi inte VILL gifta oss, det är bara det att vi, efter 9 år med förlovingsring på fingret, fortfarande inte kan enas om HUR vi skall gifta oss.

Jag är dessutom mycket medveten om att vi BÖR gifta oss, med tanke på hur många barn vi har tillsammans. Men allt som man bör göra tappar liksom sin tjusning i och med det där bör-et. Måsten är inget kul. Har man dessutom varit tillsammans sen juraperioden, då är det liksom dags att frångå de där bröllopsplanerna som cirkulerade i mitt lilla oskydiga tonårs huvud för en jävla massa år sedan, de som innefattar vit klänning, djupt tittande i varandras tårfyllda ögon och smekmånad.

Symboliken med den vita klänningen känns liksom lite skenhenlig i sammanhanget då man skrider till altaret med fyra barn i släptåg. Det är i allafall ingen som jag känner som tror på storken längre...

Och smekmånad? Tiden räcker inte en till för en smektimme!

Jag känner inte heller att jag kommer darra på rösten vid ett "jaaaa" i frågan om jag "tager denna.... mansomjagredanharvaritihopmedochskaffatbarnijävlig

tmångaår".

Känslan av att vara djupt rörd kommer nog inte vara så påtaglig. Jag kommer nog mer vara bestämd i meningen att JA, nu får vi det gjort.

Det är alltså uppenbart att den romantiska sidan av mig, den som fick mig att gråta när jag såg någon gå ner på knä och fria på film, har dämpats i bröllopssammanhang. Tyvärr, jag gillade den sidan av mig själv. Den som trodde på romantik och som inte visste att det fanns en vardag.

Alltså måste vi först tänka om när det kommer till en vigsel. Ingen vitklänning och sånt där nykärt skit. Men att släntra in på rådhuset i närmsta stad (Östersund) det kommer inte hända. Tro mig! Hellre drar jag till Las Vegas och gifter mig i aprakt tillstånd med ett helrör i ena handen och en plasring i andra.

Det strörsta frågan är dock det där med vilka som skall bjudas. Det är den frågan (och självklart i kombination med det en ekonomisk fråga, 10 gäster är så att säga mer lättlöst än 100) som liksom har förhalat hela denna akt skrattretande länge.

Den Blivande Mannen vill bjuda alla. Och då menar jag ALLA. Och då skall ni veta att det räcker med att bjuda in mina syskon med respektive, exmän, barn och annat bihang så fyller vi vilken lokal som helst. Och så har vi då hans släktingar, avlägsna prasslingar och annat otyg som enligt den sidan av släkten har all rätt att vara på vilket bröllop som helst som det kan finnas blodsband till. Bara där är liksom festen full. Min gud, ni hör ju. Norén skulle hoppa jämfota av glädje om han fick bevittna en sån tillställning!

Desstum tycker denna Tilltänkte Man att han skall bjuda barndomskamrater. Människor som jag inte ens vet att dom finns, folk som ger blanka fan i mig och som jag ger blanka fan i tillbaka. NEEEEJ! Jag tänker inte, inte, inte, inte visa upp mig inför folk som jag inte känner. Över min döda kropp!

Skall jag gifta mig inför folk och inte i smyg så skall det vara med gemensamma vänner som man umgås och trivs med, samt nära släktingar och folk som betyder mycket för OSS. Gemensamt. Ingen annan.

Och inte skall det hållas tal helller. Absolut inte. Det skall bara vara full fest, skitkul och fokus på alla och ingen. Med en jäkla massa god mat och gott vin. Och förstås helvetiskt bra musik!

Men annars så skulle jag kunna tänka mig att resa. Med vår närmsta familj och några få vänner jag älskar och trivs med. Rymma till Paris eller Venedig. Gifta mig någonstans på vägen och sen bara hänga runt och trivas. Men det är ju inte görbart det heller. Pengar styr helt enkelt.

En annan variant skulle vara att åka någonstans själva, bara vi två och våra barn. Det hade jag gillat.

Men det hade inte svärmor.

Mer behöver inte tilläggas där. Om man säger så. Liksom.

Jag ni hör. Det verkar som jag får fortsätta leva i synd. Vilket fungerar tämligen bra det också. Blanka hon klarar sig nog, hon får leka mammapappabarn med olika efternamn bara. Värre saker har ju hänt, gräs i sandlådan och annat skadligt... Men det beror väl på vem man frågar.

Alltså, jag hade tänkt skriva ett jätte långt inlägg om tid hä

- Mammaaa! Mammaaaaa? Mamma!

- Ja, älskling.

- Jag vill leka!

- Ok. Vad skall vi leka?

- Pijat förstås!

- Ok! Jag kan vara prinsessa.

- Nä. Du är krokodil.'

- Ok...

Som sagt. Jag hade tänkt skriva om tid. Om hur förbannat svårt det är att få tiden att räcka till. Det är så myck

- Mamma?

- Ja...

- Kan vi bygga ett Star Wars-legoskepp? Ett jättejättejättestort?

- Japp. Självklart!

- NU!

- Jajamän!

Var var jag nu då... Jo, det är mycket man vill göra. Så himla mycket som skall hinnas med och så mycket som jag skulle vilja hinna med. Jag vill leka med mina barn, jag vill pyssla med mina barn, jag vill kramas, jag vill ha tid att tänka, andas, träna, hitta på utflykter och bara vara. Men det är liksom kni

PLING (SMS)!

"Hej, skall vi gå på kvällspromenad?"

"Nä, hinner inte. Måste vika tvätt. Och plocka undan. Och sån skit..."

"Trist"

"Ja!"

Försöker igen. Det är kniven på strupen dygnet runt. Klockan 6 ringer klocka på morgonen och sen är det racerfart hela långa dagen och när sista fixet förhoppningsvis är fixat framåt tio på kvällen är jag helt tömd på kraft och alla dom där "attgöravidtid"-sakerna som jag har på en lista känns fullständigt omöjliga att ta sig an. Jag behöver mer tid, och då pratar jag inte egent

- Skall vi beställa hyllor nu då? Va? Hallå? Lisa? Svara!

- Fan! Jag föröker skriva här..

- Visst, visst.. men vi håller på att renovera ett hus. Minns du? Hela undervåningen?! Hallå? Det är därför vi bor i kaos just nu. OK? Vi måste göra detta nu! Beställa saker! OK?

- Ja! Jag vet.. Förlåt. Men jag skulle vilja göra det här. Det känns viktigt för mig att få skriva av mig ibland. Snälla...

- Men alltså. Detta är viktigare! Vårt hem!

- Ja. Vänta...

- Ok...

- Tack...

- Suck...

- Snart klar!

- Suck...

- Bara lite till skall jag skriva.

- Suck.. 25. Hummmmm. 3.45 Hmmmm. Suck!!!!!! SUCK!

- Men va fan! Jag kommer!

- Suck....

Jo så det är liksom så att jag har inte tid. Jag vill inte ha egentid, som alla mammor pratar om (någon som har hört någon pappa prata om egentid någongång?). Det handlar inte om det!  Jag vill bara ha lite tid att göra sa..

- Suck (en hög, manlig röst)...

- Mamma!!!

- Mamma? Kan jag få en macka? Mamma?

- Suck (samma, manliga)..

- Mamma! Napp!

- Suck (igen)...

- Mamma, sjung trollmor!

NÄ! Jag ger upp!

Det blir inget idag. Inget ordentligt inglägg. Inget recept. Jag lägger mig i viljornas kamp. Igen!

Jag har tandvärk. Igen. Det hör till hösten verkar det som. Man kan ju tycka att en visdomstand kan tänka sig att skita i att komma ut om den har väntat i nästan 40 år, men inte. Nu, som nån sort hån mot min ickevisdom så kommer den.. Med buller och bång. Det känns som jag har ett horn som växer ur käften på mig, ut genom kindbenet. Ipren är nu min bästa vän. Och smoothies.

Här kommer en "middagssmoothie" för dig som inte heller är sugen på att tugga. Kräver dock en kraftfull blender. Har du inte det så kan du köra den i mixern och sen sila den i grovmaskig sil.

1 rejäl potion eller några små...

1 tomat

1 stor näve spenat

1 morot, i småbitar

1 liten rödbeta, i småbitar

1 avocado, skalad och delad

2 dl äpplejos

2 msk kokosfett med naturellsmak (alltså inte virgin), eller olivolja

1 citron, pressad och zest

1 dl frysta hallon

2 tsk macapulver (om du har)

2 tsk acaipulver (om du har)

Honung eller Maple syrup för önskad sötma.

Vatten att spä med till önskad konsistens

Lägg allt i mixern. Mixa länge! Tro mig, det är godare än det låter. Och supernyttigt! Kan du tugga så ta en god, grov macka till.

ZZZZZZZZZZZzzzzzzz...MammmmmmmmaaaaaaaaaaaJa!Napp!
HärZzzzzzzzzzzzzzzzzz...Mammmmmmmmaaaaaaaaa...Ja!

Välling!Varsegåd!Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...Mammmm
mmmmaaaaaaaa!Ja!Kissat!Oj!Kom!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...Mammmmmmmaaaa
aaaaa!Ja!Komma!Ok!Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz....

Liiiiissssaaaa!Ja månen?Sov inte!Nejdå!Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Ajjj! Hej visdomstanden. Ajaj! Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Mammmmmmaaaaaaa! Nappen!Här! ZZZZZZZZzzzzzzzzzzz. TRALALLALLLAALLALLLLALLLLALLLAAAAAAAAAAA!

DÖ LARMKLOCKSJÄVEL! DÖ!

Godmorgon!