Men åh, vad stolt jag är! Jag riktigt pöser av stolthet, går med lätta steg och känner att jävlar vad bra jag har uppfostrat min lille kille! På bara tre år han har lärt sig det här med Göteborgshumor lika bra som självaste Kurt Olsson!

Lyssna bara på på det här som han sa när jag hämtade honom på dagis:

- Mamma! Nu kommer jag och biter dig! För jag är Bettman!

Nejnejnej, det kan omöjligt vara så att han har blandat ihop det där med Bat och Bett. Absolut inte! För han är min son, Billy the Gothenburger!

Det är ett evigt hejjande här under dagarna, vart man än går. Hejhej, hej. Hej Hejhejhejhej. Och visst, det är ju jätte charmigt och tryggt och mysigt och allt det där. Supersocial småstadsidyll. Visst! Alla hälsar på alla. Hejhej!

Jag skall inte gnälla. Det hade ju känts mycket märkligt att kliva ut genom dörren och mötas av tomma blickar och tystnad, eftersom det faktiskt är så att man känner igen mer än hälften av alla man möter på dagarna. Minst. Man kanske inte hade känt sig så omtyckt om det var på motsatt vis, om man säger så...

Det är bara det att Åre är litet, extra litet under lågsäsong. Och det liksom krymper och växer med vädret. När det är finväder, och fjället utnyttjas blir denna lilla håla 100 gånger så stor. När det är blötraggsocksväder, som nu, är byn klaustrofobiskt litet. Alla är bekanta, eller vänner. Alla hälsar på varandra! Hela dagarna.

Man går ut till bilen i arla morgonstund, och där på trottoaren kommer dagens första hej till någon man känner som är ute med hunden eller som kommer joggandes med käcka Åresteg, sen bär det av till dagis med bekanta dagismammor och pappor som skall hejjas på, och kanske lite biltankning på väg därifrån och där är nån annan snubbe man känner som skall tjenixas med. Och sen är det dags att jobba lite lunchservis (vilket är jätte trevligt och härligt på alla sätt förstås) då det skall hejjas av bara helvete i 3 timmar. Efter jobbet kanske man måste sladda in på Ica och där blir det förstås en hel harang med nya hej, och sen kanske man smiter in på systemet eller apoteket och fortsätter sitt hejjande. Och så vidare... Har man modet och tiden att dessutom ha ett gymkort så skall det hejjas där också, mellan bänkpress och utfall. Och, eftersom byn som sagt inte är så stor, så hejjar man dessutom ofta på en och samma person många gånger om dagen, fast på olika platser.

Och nej, jag tycker inte vi skall sluta med detta uttryck av socialkompetens, vi kör på ett tag till. Inga problem, det går av bara farten nu. Mitt stadsjag börjar liksom falla för grupptrycket, jag hejjar numer. Som dom andra byborna. Det sitter ofta kvar när jag kommer hem till Göteborg, jag hejjar som en jävla galning hela Avenyn ner.

Men det finns tillfällen då jag jag saknar det där med att vara anonym bland folk. Då jag saknar det väldigt mycket.

Det hade till exempel varit väldigt mycket lättare för mig att komma över det faktum att jag dansade nerför Granenbacken i löparkläder i lördagsförmiddag med tre bilar bakom som ville komma förbi, men inte kunde det för att jag höll till mitt i vägen och hade hörlurar på mig med jävligt hög volym. Som om att jag precis fått min första Sony Walkman. Jag märkte helt enkelt inte att de låg i snigelfart bakom mig och tutade, och att dom säkert gjort det ett tag. Just en sån sak är lättare att förtränga om man inte, när man väl upptäckt dessa stackare som fått krypköra och titta på mitt dansanta lilla tantarsle i minst 5 minuter, känner samtliga bilister tillräckligt väl för att vara tvungen att säga hej. Tre gånger. Hade personerna i fråga varit okända, så hade jag kunnat glömma att det någonsin hänt och gå vidare i livet, utan andra men än att jag kanske inte längre vågar dansa med hörlurar på mig, utomhus.

Men nu var det inte så. Utan idag, och igår och så även i förrgår, har jag fått utstå roade blickar och hånleende hej från dessa personer ett antal gånger. Hejhej på dig du.

(För er som inte är så hemma här i metropolen Åre så är Granenbacken en brant, smal backe som går parallellt med Årebergbana och förbi Hotell Granen upp mot Tott Hotell. En backe som många i byn springer UPPFÖR som någon sorts utmaning i sin CrossFit, Tabata eller vad sjutton det nu är för träningsform som gäller för stunden. Inte många dansar ner, mer än nattetid under vintersäsongen.)

Det hade även varit skönt att få vara lite mer anonym när man får för sig att det hade varit gott med M-kulor klockan 19.58 och affären stänger 2 min senare, och man desperat sveper sin äldste sons dunjacka över sin flanellpyjamas, hoppar i "mannens" gummistövlar och hasar in på Konsum och rätt in i någon av deltagarna av byns egen Desperate Housewifes-grupp. Då hade det varit skönt att veta att det INTE på nästa middag hade pratats om hur "sliten och ovårdad" jag börjar se ut. Jo, men serutatt, man gör det i flanell och för liten, smutsig dunjacka. Verkigheten är inte som i "Den där Mary", när granntjejerna (!) ser läckra ut i pyjamas. Men ingen jag känner behöver veta om att just jag inte gör det.

Det blir i alla fall ännu ett "hejhej". Artig som jag är nu för tiden.

Måste man av någon anledning gå till MVC här på Hälsocentralen kan man ge sig fan på att det snackas sen. "Ja, har ni hört... Hon skall nog ha barn igen! Sitt femte! Jag mötte henne på MVC!" Därför att där sitter någon som kanske är gravid, kanske inte, som man hälsar på när man går för någon nödvändig provtagning eller för att få nya p-piller. Eller för att man är gravid.

Nej, inga mer barn här. F sover inlindad i plastfolie nu för tiden.

Eller som nu, här jag har varit ledsen och inte klarar av någon form av omtanke eftersom jag är rädd att jag skall bryta ihop i en liten snyftande hög om någon frågar mig hur jag mår. Då är det skitsvårt att inte få låta bli dessa eviga hej. Samtidigt som det är rörande och värmande med omtanke. En knasig, svår kombination som hade varit lättare att stå ut med om man kunde välja graden av social närvaro. Om man kunde få vara anonym bland folk några dagar.

Det händer ju också ibland att man har slarvat med glas-återvinningen i några månader och att det varit en och annan middag med i bilden under dom månaderna. Då önskar man att man hade lösskägg och peruk då det är dags för the Walk of Shame till Återvinningscentralen. Ett hej till fel person då man pantar flaska efter flaska efter flaska efter flaska kan ju sätta ens rykte i ordentlig gungning. Så kanske det är en idé för att liksom då och då få göra som Fantomen gör, gå på gatorna som en vanlig "man". Alla i Åre borde få han en omgång utklädningskläder, ett extra jag som man kan krypa in i då man vill vara fri från "Hej" en stund. Kan man lägga fram det för kommunen, att ge i bidragsform till alla folkskygga stackare som jag?

Nog om detta.

Nu är det natt för mig. Utan hej, men med en hel massa "Mamma!"

Sov sött.

Spindelmannen är god mamma, men var bor Hulken för visst är han god? Och var bor Spindelmannen och visst är han snäll och han kan väl inte döda nån eller hur? Och alla superhjältar är människor och är jätte goda och Superman är jätte god och jag är en liten superhjälte som är jätte god och alla människor är superhjältar, men inte monster är inte superhjältar. Eller hur mamma? Visst är monster farliga som inte är superhjältar och vad har superhjältar för vapen mamma och så, mamma? Visst har Robin vapen mamma som är en hackare och eldvapen är jättefarliga och man kan bli försunnen med sprutande eld mamma som superhjälptarna har mamma. Men jag älskar bara alla och det gör inte alla monster mamma, dom älskar ingen. Mamma? Transformers har skjutare mamma och det är läskigt. Den här Transformersen heter Världens onda skurk, mamma! Den här heter Världens goda blixt. Tror jag. Ser du att han är skurk. Han har en eldskjutare. Hulken är ingen transformer. Han är bara en snäll skurk. Och spindelmannen är god fast hans spindlar är onda. Tror jag.... och jag skall flyga som Superman när jag blir stor mamma. Jag gillar superhjältar, och så älskar jag dig.

Utdrag ur morgonens monolog, citerad direkt här vid datorn i soffan, från en fundersam Billy-Love som idag har pratat oavbrutet sedan han slog upp sina bruna. Det finnss liksom inte utrymme för några kommentarer. Det är non-stop talking utan andningspaus. Just nu är det superhjältar som gäller där, om man säger så.

Nu måste jag nog ta och försöka svara på lite frågor här, om det uppstrå någon paus..

Ha en bra dag!

Säger jag att det blir lax till middag, då kan jag vara säker på att vi bara blir fem runt bordet. Självaste pappan i familjen skulle vägra äta hemma eftersom han hatar lax, i alla former utom rå eller gravad. Och det kan han ju få göra, han lär ju inte svälta ihjäl om man säger så.

Det kan vara bra för mig att ha den vetskapen om jag av någon anledning inte vill ha hem honom till middag någon gång. Om, bara om. Kanke en sån där gång när man känner att det är ok att låta barnen sitta på bordet och äta, och man själv vill äta middag i flanellpjamas sittandes på diskbänken.En sån gång är det bra att han en nödlösning. Lax är en sån.

Jag gillar oftast inte tillagad lax heller, denna oftast felhanterade havets falukorv, men får jag tag på Salma Lax eller annan liknande lax av prima kvalitet, då tycker jag att det kan vara hur gott som helst. Helst rå, som Sashimi med goda tillbehör. Men eftersom det är höst och kallt, så vill jag ha varm mat.

Här är ett recept på lax som jag gillar:

Asiatisk lax:

4 pers (eller 2 vuxna och 4 barn)

4 x ca 180 g laxbitar

1 valnötsstorbit ingefära

1 rödlök, i bitar

1/2 färsk chili (eller mer om man vill ha det..)

2 msk soja

1 tsk sechuanpeppar (om du har)

2 lime, zest och saft

1 tsk anis

1 tsk fänkålsfrön

1 krm kryddnejlika

1 msk rapsolja

1/2 dl hackad thaibasilika

Sätt ugnen på 250°C. Rosta anis, fänkål och kryddnejliga lätt i en torr panna. Lägg därefter samtiliga ingredienser i en mixer. Kör tills kryddblandningen blir slät. Lägg blandningen i en ganska liten form (laxen skall ligga tätt i formen), och lägg laxen över med skinnsidan uppåt. Salta och peppra lite. Sätt in i ugnen på översta falsen i ca 10-15 min, eller tills laxen är klar. Kolla då och då så att den inte bli torr. Jag vill ha den lite rosa inuti, men det är en smaksak.

Servera med jasminris och mycket lättwokade grönsaker (gärna strimlad vitkål, finstrimlad omogen mango, böngroddar, strimlad morot, strimlad paprika, små buketter av broccoli och mycket koriander) samt en skål med soja blandat med lite lime och finhackad chili. Glöm inte att ta av den goda såsen i botten på laxformen. Den ger all smak!

Hugg in med pinnar och sked eller kniv och gaffel!

Jaha ja, då är det bara att sätta sig i skolbänken igen då. I fjärdeklass får jag börja. Jag måste bara prata med Ebbes fröken först och sen om det kan funka att jag börjar så här mitt i terminen. Och så kanske jag skall kolla med Ebbe så han tycker att det är ok att jag går i hans klass, det kanske, kanske kan kännas lite jobbigt för honom. Jag får ta och fråga honom lite försiktigt.

Asså, jag typ (det gället ju att öva på mellanstadiespråket nu om jag skall börja skolan igen) lovar att inte hålla på att hänga med honom och hans polare på rasterna. Jag kan vara med tjejerna. Det är nog bättre, jag kanske kan bidra med något där. Något tjejjigt. Det där med grabbarnas datorer och Minecraft är liksom inte min grej riktigt. Och nu när tiderna har ändrat och det inte finns någon rökruta längre som jag kan kretsa runt på rasterna (Fattar ni hur sjukt det är, att det fanns rökruta? Va?) så får jag väl snacka hästar och kläder med småbrudarna istället. Eller vad dom nu pratar om för hemlisar. Kärlek kanske? Jaja, jag får väl sitta med och vara tyst så kanske jag inte blir helt mobbad för min okunskap.

Hur som helst är det dags nu. Åter till skolbänken. Jag insåg det idag när jag skulle göra matteläxan med Ebbe idag. Jag kände mig som ett ufo, en sifferanalfabet från en planet full av hjärnbefriade människor. Helt koko. Totalt blåst.

- Mamma?!

- Ja..

- Kan du hjälpa mig med matten.

- Absolut lilla gubben. Gärna. Inga problem!

Full av lugn och med gott om tid eftersom huset var tömt på både småsyskon och pappan, dom var och roade sig med att leka storsjöodjur och indian på den där gymnastiken som jag inte kommer närvara på igen. Någonsin.
- Här. Jag fattar inte detta.

- Ok. Nu skall vi se hä..... Hmmmmmm.

Tystnad. En låååång tystnad. Ebbe tittar på mig. Jag tittar på hans matteläxa. Ebbe tittar på mig igen. Jag tittar på läxan och vänder på bladet som om det stod i helvete jag skulle göra på andra sidan. Det gjorde det inte.

- Mamma?

- Ja.

- Hjälp mig då.

- Öhh. Ok...

Längre tystnad. Ebbe tittar på mig med höjda ögonbryn. Jag tittar på andra sidan igen. Som om någon varit där och skrivit ett hemligt meddelande till mig där. Det fanns inget.

- Mamma?

- Ja (med ynklig röst)

- Hjälp mig nu då då! Jag vill hinna spela Minecraft också.

- Nädu vännen, det här klarar du själv! Det är inte så svårt! Lyssnar du inte på lektionerna?

- Va? Jo...

- Men då så. Fundera lite så provar vi igen om en stund. Du är nog bara hungrig, det är därför du inte löser det nu. Du behöver mat! Jag kan laga mat, det kan jag göra direkt. Spela du så länge så gör vi detta senare. Eller imorgon.

- Men...

- Inga men nu, du skall få mat nu älsking så löser det sig sen. Du kan. Det vet jag.

- Men läxan skall vara inne imorgon.

- Vi ordnar det sa jag ju. Du får spela nu, även om jag sa att du har spelförbud. Bra va?

Helvete! Hur skall jag få till det här?

Jag har alltså gett mig själv lite tid... Och honom lite speltid. Kanske inte helt ok att beskylla honom för det där med lyssna på lektionerna och så, men som mamma skall man ju vara en förebild. Och jag är då ingen förebild om han redan nu upptäcker att jag aldrig lyssnade på lektionerna. Eller hur?

Alltså får han fundera lite, och jag får möjlighet att Googla som en galning på matte för 4:e klassare.

Jo jag vet, jag fuskar. Jag slutar med det så fort jag sätter mig i det där klassrummet.

Ringer rektorn direkt. Nu.

Herre min Je.. Det är inte utan att man ser lite mosig ut idag. Små ödleögon omringade av lila påsar i ett gråvitt gammalt ansikte. Måndagslooken. Snyggare har man ju varit, det är en sak som är säker.

Lördagens totala kaos, med allt som allt 8 barn i huset, från 9 månader till 9 år, följt av en tämligen sen middag med kanske lite, lite för mycket champagne mot slutet ,var ju inte direkt utvilande. Kanske inte exakt den andningspaus som behövdes efter en vardag i racerfart och utan särskilt mycket sömn. Hallå min dummskalle, hur jävla korkad får man vara?

Gårdagen tårflod hjälpte inte heller till, om man säger så. Och inte har dom slutat rinna heller dom där tårarna.

Hade jag haft ett arbete med krav på extrem fräschör hade jag nog haft en missnöjd chef idag. Nu är ju min "man" min chef, så han får fan ta mig som jag är. Ibland har man tur..

Sol, värme och hav hade hjälpt mig nu känner jag, för både kropp och själ. Men det får stanna vid en dröm. Istället tänker jag gå till jobbet och blanda till en smoothie full av nyttigheter för att försöka bli människa igen. Någonstans får man ju börja.
Sen skall jag försöka låtsas att jag är redo för en ny stressig vardags vecka.

Happy Monday!

Här är receptet på Soskenssmoothie:

1 dl frysta havtornsbär

1 banan

1 msk sesamfrön

1 msk kokosolja (med eller utan kokos smak, välj själv) eller linfröolja

1 morot

2 dl ekologisk äpplejuice

2 msk honung

1 pressad citron

1 valnötsstor bit ingefära, riven

2 msk bipollen.

1 dl mango i bitar (fryst eller färsk)

ev. lite vatten för önskad konsistens.

Kör så det ryker i en kraftfull mixer. Drick och bli stark och frisk!

Det här är nog den gråaste, sorgligaste dag jag någonsin har varit med om. Som på beställning är det som om det ligger en plaskblöt gammal grå raggsocka över hela Åre idag. Molnen ligger och vilar mot hustaken, de förut så vackra röda och oranga löven ligger smutsiga och fula på marken och snöblandat regn piskar en i ansiktet så fort man går ut. Så jag stannar inne, med tända ljus och mina fulaste pyjamasbyxor på.

Jag tycker att jag får det idag. Det är ju en sån dag.

Dessvärre verkar det inte som barnen är på samma humör, eller tur är väl det för jag skulle inte vilja se dom så ledsna som jag är. Aldrig någonsin. Istället har dom ägnat dagen åt att riva huset, det som finna kvar att riva. Och kasta ut alla leksaker som går att kasta ut. Här är kaos. På alla plan.

Det är inte utan att jag längtar efter att Billy-Bus och Prinsessan-Blanka får egna rum. Det kommer kännas som en befrielse att bli av med alla dessa leksaker i vardagsrummet. Minst sagt. Just såna här dagar, när man egentligen bara vill vara ifred med sina tankar och tårar är inte tålamodet det bästa om man säger så.

Stackars skrutt-ungar, dom kan ju inte hjälpa att jag är ledsen. Men jag säger till dom att det blir bättre, tiden läker alla sår och allt det där. Dom svarar att "Jaja, men du har ju inget sår och vi leker ju bara. Och förresten är vi hungriga". För såna är barn. Sorgliga saker är inget dom vill ägna sig åt. Och det är bra det. Det är skönt att dom visar mig hur man skall vara. Lekfull, och hungrig.
Passade på att fråga vad dom ville ha till middag och då sa Billy att han ville ha Huckla-mat.

Huckla var smeknamnet på min mormor. Det var min lillebror som satte det när han var liten. För att mormor alltid cyklade (han kunde inte säga cykla, han sa Huckla) och för att hon hade sjalett (Huckle) om huvudet för att hålla permanenten i styr. Det där med frisyren var viktigt för min mormor. Den och handväskan. Och som sagt god, vällagad och rejäl mat.

Idag säger Billy Huckla om det mesta, det är väl hans sett att sörja. Jag tycker det var en bra idé med Huckla-mat.

Därför tänker jag laga Söndagsmiddag som på Hucklas vis idag. Potatisgratäng med bara grädde och massor av ost, helstekt kött och tomatsallad. Sen blir det Hallonpaj med vaniljsås. Hon sa alltid att de som lagade potatisgratäng med mjölk var snåla. Och tråkiga. Jag håller förstås med.

Rejält jäkla käk, inget GI här inte. God mat som lägger sig som bomull runt ett ledset hjärta. Och mätta barn är glada barn, och med glada barn blir jag också lite gladare. Hoppas jag.

Här är ett recept, från min mormor till dig.

Mormor Hucklas potatisgratäng:

1 kg potatis, mjölig, t.ex King Edward
0,5 liter grädde
1 st gullök
1 st vitlöksklyftor, finhackade
Salt och peppar
Riven muskot

2 dl ost.

Skala och skär potatisen i tunna skivor. Gör likadant med löken. Koka upp grädde och kryddor, tänk på att det behövs ganska rejält med salt, men översalta inte. Osten tillför också sälta. Sätt ugnen på 240 grader. Lägg i lök, vitlök och potatis och låt sjuda på svag värme i ca 10 min. Lägg över i en gratängform och strö över osten. Gratinera i 20 min, stäng av ugnen och låt stå i ca 15 min på eftervärme. Kolla så att potatisen är ordentligt mjuk innan.

Servera med valfritt kött, här blir det helstekt entrecote, rödvinssky och en tomatsallad som fått dra en stund i mild vinaigrette med massor av persilja på.

Värmande för kropp och själ!

Nu har hon fått somna in min fina mormor.

Inatt fick hon åka till änglarna, jag försöker trösta mig med att nu är hon fri från smärtan och oron. Men det är svårt, det är sorgligt, så ofattbart tråkigt och ajajajaj vad det gör ont i mig. Jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte prata om det. Jag vill bara spola tillbaka tiden 10 år. Minst.

Men jag tror hon åkte med sin älskade handväska i ett fast grepp och med ett löfte till oss om att hon har det bra nu. Att det är ok, att det är livets gång.  Att vi, när vi har gråtit färdigt och när den första förlamande sorgen har lagt sig, bara skall minnas det goda och roliga, och att vi skall tänka på henne med tacksamhet för att hon fick leva så länge som hon fick och för allt härligt vi har fått göra ihop. Alla skratt, all omtanke. All kärlek.

Och att vi inte skall ha dåligt samvete för något, inte för dom gångerna vi inte ringde eller hälsade på, utan vara glada för alla dom gångerna vi pratade med varandra och för dom alla dom gångerna vi har fått göra saker tillsammans. Att hon vet att hon var älskad och att vi vet att hon älskade oss.

Det är svårt att säga sånt här till små barn, jag vill inte säga att "Nu kommer ni aldrigt träffa henne mer. Ni kommer aldrig mer kunna springa på hennes gräsmatta när det blir sommar eller plocka magnolia på trädet där på tomten".

När jag berättade för Billy sa ha bara att "Jag vet" och fortsatt leka. Blanka frågade "Varför, varför är hon död?" Ja du Blanka, varför?

Rufus försökte trösta mig med att säga "När en dör så kommer det en ny." Jag vet inte vad han menar, men tröstar det honom så tröstar det mig också. Ebbe vet inget ännu. Han är hos sin kompis. Att berätta för honom blir svårast, han är så stor. Han förstår allt och tänker så mycket.

Nu får det räcka, det blir inte längre det här inlägget. Min sorg är min.

Jag hoppas hon får vila i frid, min redan saknade mormor.