Om någon undrar var jag har varit hela dagen, så kan jag nu meddela att det slutade med att den taxichafför som körde hem mig och min cirkus från middagen (som ja, intogs på lokal eftersom jag inte har någon diskmaskinsjävel) trodde att jag skulle de byggbaracker som står på vår tomt.

Jag bryr mig inte om att kommentera varför, men en ledtråd kan vara "ensam mamma med leopardtights och 5 barn en septemberkväll i Åre" .

God natt!

Mvh

White Trashmorsan

HA! Jag klarade det! Jag förvandlade Fredagsmyshelvetet till ett Fredagsmysmys. Tro det eller ej! Hemligheten? Minutiösa förberedelser. Efter förra veckans totala fredagsmyskollaps orsakad av för mycket förväntningar och för lite tålamod (hos samtliga inblandade) funderade jag på att förbjuda skiten för all framtid, stämma OLW och mörka bort samtliga fredagar tills barnen fyllde 18. Men så kändes det kanske inte så snällt trots allt, dom gillar det ju av någon jäkla anledning. Trots att det aldrig blir mys. Så skam den som ger sig, jag körde igen. Och det gick..

Detta är vad som krävs:

• Nämn inte ordet fredagsmys en enda gång på hela veckan. Mörka bort att det ens kommer en fredag. Säg att det är onsdag på torsdag och torsdag på fredag. Ända tills om skall få åka hem från dagis på fredags eftermiddagen. Detta för att minimera förväntningarna och med det besvikelserna.
• Förbered inköpen av själva mysätandet. Fråga för fan inte vad dom vill ha, för du får lika många svar som du har barn. Bestäm bara något!
• Ta ledigt från jobbet eller fejka en strejk så att du kan åka och handla utan att barnen följer. Handla för allt i världen inte efter hämtningen på dagis på självaste mysdagen! Tar du med barnen blir allt fördröjt, förväntningarna höjs och du åker på att köpa 12 olika sorterns "mys" till som ingen äter.
• I bilen eller bussen hem så "talar du allvar" med mysarna. Hota med indrag av allt om dom bråkar, slåss, gapar eller på något sätt beter sig olämpligt. Säg till dom att det inte är någon som helst idé att på något sätt tjata eller hetsa på varken mat, godis, chips, film eller saft. Allt kommer komma inom sinom tid.
• Se dig själv som personal, inte som medmysare.
• Väl hemma förser du alla barn med varsin spelpryl. iPhone, iPad, andoidtelefon, Wii, Xbox, NIntendo DS, kortlek, pussel... vad som helst som kan uppehålla dom så lång tid som det tar att laga mat.
• Öppna en flaska vin. Svep minst ett glas.
• Laga mat fortare än blixten. Snabbare än snabbast. Fort som fan!
• Plasta alla möbler, golv, väggar och tak framför tv´n.
• Välj en film. Beslutet är oåterkallerligt, hävda din rätt som envåldshärskare.
• Sätt på filmen och servera maten samtidigt.
• Andas ut i två sekunder, det är den tiden det tar för dom att äta upp.
• Ta bort tallrikarna och servera myset i en och samma rörelse.
• Så där ja, nu är alla nöjda i ca 30 minuter. Om du har tur.

Det som händer sen när dom tröttnat på film och gotteskålar och börjat gå bananas i sockerchock, det har jag ännu ingen lösning på. En gång försökte jag servera grönsaksstavar och dip, men då blev det fullständig misär. Alltså inte lösningen. Men det kommer en plan för detta. Jag tänker ägna veckan åt att lägga upp ett komplett fredagsmyskörschema.

Trevlig kväll på er därute i myyyyyyyyyyyyyset.

Enligt en tradition satt av Ebbe, skall fredagar inte bara vara myyyyyzzzzzzzzz-dag utan även en finklädd dag. Klänning, finstrumpbyxor, skjorta, finbyxor och gärna även kavaj (där går min gräns). Jag gillar det. Dessa jävla mjukiskläder står mig upp i halsen, men jag köper det för att det är skönt. Jag menar, inte heller jag vill ha jeans under skidbyxorna. Och i överdragsland där jag bor bör väl mjukt och bekvämt gå före välklätt. Tråkigt, men praktiskt. Visst.

Men som sagt, på fredagar brukar storebrorsan hjälpa dom små med finkläderna. Nu är inte han hemma denna fredag så dom fick välja själva igår innan dom gick och lade sig igår.
Nu är jag ingen dagens outfit-bloggare, men kan härmed intyga att små barns syn på finkläder inte stämmer överens med min.
Plastklänning, fotbollskläder och långkalsonger blev valet. Måste dock ge Billy att det var kreativt att ta fram tomtestrumporna i brist på fotbollsstrumpor.

Alltså, det funkar inte det här! Ni kan komma och försöka säga till mig att merparten av jordens alla fyrbarnsmammor klarar sig utan diskmaskin, att det funkade för 100 år sedan och att jag skall sluta gnälla över i-landsproblem. Och att det faktiskt finns folk utan hus. Utan land. Utan liv. Ni kan också försöka säga till mig att "sluta stressa och gnälla och börja diska för i helvete" hur många gånger ni vill. Jag skiter i det!

För det här håller inte, det går inte, jag blir tokig och vill gråta och bara slänga all jävla disk rätt i soptunnan. Allt faller samman. Jag blir en bedrövligt dålig mamma, jag skäller och gnäller och säger "låt mig vara jag vill vara ifred fattar ni inte jag klarar inte det här för diskmaskinen är sönder och jag kan inte leva utan den". Barnen tittar skräckslaget på mig. Hade Blanka varit lite äldre än hon är så hade hon förmodligen sagt till mig att ta ett glas vin, eftersom hon brukar ha lösningar på allt. Men det gjorde hon tack och lov inte!

Dom stackars små fick äta varma mackor dirket på bordet till middag, för jag kände att försöka toppa det redan växande diskberget med kastruller och tallrikar hade gjort hela berget obestigbart. Ebbe tyckte det var ytterst märkligt, varma mackor kan man äta till frukost på helgerna. Inte till middag innan fotbollsträning. Och inte en grönsak fick dom, för jag gav upp fullständigt. Jo, jag vet. Det finns massa människor som inte får något att äta alls och att mina barn nog klarar denna vitaminbrist en enda dag. Men jag klarar det inte. Jag gillar inte ens tanken på att inte kunna laga riktigt käk. Jag hade klarat mig uruselt i en kåkstad. Jag vet!

Och tror ni att det kommer vara löst till helgen, då jag inte längre kan lita på att dom i alla fall får vällagad mat på dagis och att jag inte behöver tänka på att diska en enda liten sked efter deras frukost, lunch eller mellins? Nej! Det låg en lapp på bänken i köket där det stod att "reservdelar är beställda". Jaha! Från vardå? Kina? Ghaaaaaaaa!

Kan man ringa någon på komunen och säga att "Det var ni som gjorde fel då ni grävde upp gatan, ni får komma hit och diska. Jag kan stå för diskmedel"? Funkar det tro?

Och inte nog med den där jävla diskmaskinskuken. Det står en obrukbar toalettstol mitt i badrummet. En som inte används, den som förstördes i samma veva och av samma anledning som diskmaskinen. Lera i rören. Jo du, du kan få för lera i rören där du står!

Den bara står där i fulbadrummet i all sin prakt och trängs med den där gamla garderoben och det fula gamla skötbordet som vi måste ha där eftersom halva huset som sagt är under renovering sen 6 månader tillbaka (och troligen i lika många månader framåt). Alla former av förvaring har smällts upp lite här och där i huset. Gamla skötbord, korgar, väskor, rangliga garderober och sopsäckar. Vi har alla varianter. Nu även en toalettstol. Där i kanske jag skall ha udda strumpor?!

Billy blev jätte glad när han såg att dom hade bytt ut den trasiga toaletten mot en ny och lämnat kvar den gamla. "Den kan jag ha och leka med mamma. När jag leker att jag bajsar på toaletten." Eller så slutar du bara med blöja och börjar bajsa i den RIKTIGA TOALETTSTOLEN! Den nya. Moderna. Vita. NU!

Så ni som väntar på recept. Ni får vänta. För nu skall jag diska. Sen skall jag sätta mig på den gamla toalettstolen och dricka ett glas vin.

Varför inte?

Något måste den ju användas till!

Tur att jag inte är en sån där person med snuskig fantasi. Då hade jag ju kunnat tycka att Rufus teckning av Spöket Laban var lite lik en snopp. En jätte glad snopp....

Men så tänker förstås inte jag.

Här skulle det på begäran varit ett recept på glutenfri superdupernötmüsli. Men som ni ser så är det en bild på en bok. Och då inte ens en kokbok. Alltså inget som har med müsli att göra alls. (Förlåt Cia, jag försöker imorgon igen)

Detta för att jag har haft turen att återigen hitta en bok som jag inte kan slita mig ifrån. Eller ja, tur och tur..

Mycket blir lidande när jag hittar böcker jag gillar. Imorse hade jag satt klockan på 05.30 för att hinna ut på en snabb löprunda innan det var dags att dra igång cirkusen. Så blev det inte. Det blev läsa bok istället. Idag skulle jag göra 100000000 saker när alla barn somnat. Så blev det inte. Det blev boken igen.
Jag skulle bloggat lite recept. Men nej, det blev bok till sängs.
Och så kommer det vara tills den är slut.

Köp den om du vill ha något att skylla på när du inte får något gjort.
Den är grym, i dubbel bemärkelse!

Jo du! Jag är här, mitt i kaoset. För inte nog med att vi har barn som river huset uppifrån och ner, vi har också hantverkare som river nerifrån och upp.

Idag när vi kom hem var det repris på fredagens bajsfärgade vatten i kranarna. Eller snarare i de kranar som fortfarande funkade och som inte hade hunnit dö slamdöden. Eftersom vår boyta är halverad sen översvämningen i mars, så är det liksom lite lätt rörigt här hemma. Lätt rörigt så som i ett inferno. Och icke fungerande vatten hör inte till de händelser som underlättar för mig just nu om man säger så. Vittvätt blir inte vit i bajsfärgat vatten. Diskmaskinen lever inte med lera i rören. Skitiga barn förblir skitiga. Välling är godare utan grus.

Och när jag kommer hemsladdande med trötta barn efter jobbet så bör allt funka till 100 %, annars blir det inte så bra. Liksom.

Men det gjorde det inte.

Därför har det varit tyst här på bloggen. Bara så ni vet.

Och när det kommer till dom där recepten som jag lovade att jag skulle bidra med varje dag, så har det gått åt skogen med dom också. Av massa anledningar. Men jag skall skärpa mig, lovar.

Sen har jag en fråga...

Inte för att jag inte uppskattar er som är här och läser detta. För jag är er evigt tacksam. Ni drar mig framåt i vardagen, om jag nu skall vara lite dramatisk så här efter två glas nervlugnande rött. Men jag undrar om någon vet hur i hela friden man gör för att nå ut till läsare utanför sin FB-krets och deras vänligt sinnade vänner. Inte för att jag är så jävla säker på att någon annan vill läsa, men man kan ju prova. För om jag inte har missförstått det hela så kan man med många läsare skaffa sig annonsörer och med annonsörer kanske jag kan få in lite pengar och med lite pengar så kan jag kanske renovera klart det här jävla huset så det slipper kännas som jag är med i fucking Drömkåken med Björn Skifs. Och det sista jag vill efter att ha bajsfärgat jävla vatten i kranarna är att vara gift med Björn Skifs.

Så, alla tips mottages tacksamt.

Nu skall jag gå och lägga mig för att imorgon vakna upp glad med klart vatten och en återuppstånden diskmaskin. Amen.

Nästan varje dag går jag förbi världens gladaste pizzabagare. Han blir så hejdlöst glad varje gång jag går förbi, så jag undrar ibland om han kanske driver med mig. Oavsett hur det ligger till med den saken så slår det aldrig fel; När jag går förbi så rusar han antingen ut ur sin lilla restaurang för att ropa ett "Heeeeeeejsan Lina" (jag har inte hjärta att rätta till honom efter 6 år) eller så knackar som en galning på fönstret, och har han för mycket att göra så vinkar han så mjölet yr. V A R J E   G Å N G ! Och då menar jag inte bara en gång om dagen, utan varenda gång. Oavsett hur många gånger om dagen jag går förbi. Går jag till Konsum för att handla och går förbi honom så blir han så glad så glad så glad, och lika glad blir han när jag går förbi på hemvägen. Och har jag sen glömt något och måste gå förbi igen, så blir han glad då också. Även när jag går hem igen.

Jag gillar det. De dagar som känns så där bedrövliga och man liksom tappar tron på hela sig själv, och alla sina vänner och alla som man känner... då kan jag ta en extra tur förbi bara för att få uppleva hur hejdlöst glad han blir av att se mig. Jag skulle t.o.m kunna tänka mig att marchera fram och till baka en hel förmiddag då och då om jag bara hade haft tiden. Tänk vad självförtroendet hade växt av det!

Gladast blir han när jag har med mig samtliga barn, och gladast blir nog barnen (eller kanske inte Ebbe då, han blir gladast då han får gå in och beställa Kebabrulle). Jag menar, han är ju glad som en jävla lärka jämfört med vad jag är ibland när vi går där förbi efter att ha varit i affären och sett snubben med Fredagsmys-hooden, och det ser dom som någon form av tröst kan jag tro. Och eftersom han är från Irak så bryter han lite, och det gillar dom två minsta. Dom tycker att han har samma problem med ck, sk, y och dd och så som dom har (det har han inte). Dom ser honom som en like.

Men igår blev det total "lost in translation":

 - "Heeeeeeeeej Liiiiiiina! Länge sen vi sågs!

(Ja jo, ca 22 timmar sedan)

- "Heeeeej alla barnen. Men. Var är stora killen?"

- "Här är jag. Jag är här!" BIlly 99 cm lång bröstar upp sig.

- "Han är i hjulet där på havet" svarar Blanka som liksom har tagit på sitt ansvar att håll ordning på alla.

(Han åkte i någon sorts rund plastgrej bakom en båt på Åresjön)

- Jaha....?

- Ebbe gilar fittar (fiskar). Det gör han. Dom finns där, i havet. Men nu fittar han inte. Han hjular.

- Va?

(Och där tröttnade Blanka på att prata om Ebbe. Hon ville prata om sig själv).

- Jag har en liten dotta i min fitta. Titta! I min rosa jacka! Jag har en toffs där också. Titta då!

- Öhhhh nej! Eller va? Vad?

Där ryckte jag faktiskt in. Och översatte. Fittar till fiskar, fittar till att fiska, dotta till docka, fitta till ficka, toffs till gummisnodd. Hjular brydde jag mig inte om, det kändes inte lika akut.

Det hade varit roligare för er om jag inte hade gjort det. Jag vet. Men ibland känns det inte lika roligt att skratta åt någon utan att kunna skratta med någon. Om ni fattar. Och en sak är säker. Den glade pizzababaren såg inte särskilt glad ut just då. Han var snarare den förbryllade pizzabagaren. Jag vet inte om dhan kopplade min (barnsligt fnissiga) översättning, men jag hoppas det.

Jag vill ju att han skall bli lika glad över att se oss imorgon igen.