Jag tänkte ju att jag skulle sadla om och bli supermorsa. Med ett konstant leende skall jag leka, sylta, träna, safta, coacha, jobba, tvätta, koka, närvaro, inte svära, skjutsa, baka, prata, lära, blogga, gosa och uppfostra utan avbrott och, framförallt, utan misstag. Bli en sån där mamma man bara läser om. En kombination av 50-talets hemmafru och 80-talets kärriärskvinna. En sån som bjuder barnen på nybakade, varma surdegsfrallor med hela korn på morgonen innan skola och arbete. Som har älggrytan klar på spisen när dom kommer hem. Däremellan skall jag förstås jobbat flitigt under ett 9 timmars arbetspass. För oss supermorsor gäller inte vanliga klockor, dygnet har många mer timmar för oss.

Mina barn skall komma till dagis och skola i nystrukna märkeskläder inköpta på Blocket (för miljöns skull), tacka nej till socker och sluta upp med att kalla fröken för Hönshjärna (alltså skall dom inte se Robin Hood utan bara pedagogiska program på UR). På måndagar skall de berätta om tältningar, upptäcktsfärder och idrottsprestationer och nya uppfinningar som gjorts under helgen.

Över är tiden med Polarkaka och Yoggi till frukost och innedagar på helgerna. Restaurangbesök sparas till vuxnas födelsedagar. Krogmiljö är inget för barn. Barnen äter sin gröt med mandelmjölk utan gnäll och ser fram emot råkosten till middag. Kontot på HM Online säger jag upp. Vi skall springa en mil ihop innan frukost, med dom små barnen på ryggen. Tabata kör vi förstås så fort vi har 5 minuter över.
Näring, näring, näring, medvetenhet, medvetenhet, medvetenhet och hälsa, hälsa, hälsa, kunskap, kunskap, kunskap är modellen.

Självklart skall huset vara välstadat, kläder ligga färgsorterade i garderoberna och leksaker ligga i perfekt ordning i hyllorna. Jag skall ha nymålade naglar och perfekt hår. Inga problem.

Det är mycket som skall tas tag i för att få ihop det där. Den stora frågan är det där med karriären... Kallskänk och lunchservitris räknas nog inte dit. Maten kan jag lösa, det är bara att sluta sova så står frallorna där på morgonen. Utomhuslivet är ett annat problem eftersom vi bor där vi bor. Vi måste först lära oss gilla att frysa. Eller köpa funktionskläder för en årslön. Och hur blir man en idrottsmamma? Ja jösses, det är mycket som måste som finputsas på.

Jag börjar med att baka bröd, göra rörörda lingon med stevia, koka syrad Bovetegröt och mixa mandelmjölk.
Sen får vi se....

Det blev visst lite suddigt här... Inte lätt att ta kort och göra benböj samtidigt.

Kolla vad sur den är min surdeg!

Alltså visst, kvinnlig list må vara rävaktigt knivslug . Men dessvärre är vi inte så smarta som vi tror, och framförallt inte så inpiskade att listen inte överträffas av det kvinnliga ha-begäret. Vi brudar är faktiskt rätt lättköpta, minst sagt. Det är där den manliga listen kommer in i bilden, som den eviga vinnaren. Dom är inte dummare gubbarna att dom vet att om man liksom bearbetar en kvinna med lite "Meeeen wooooooooow-gåvor", då kan man göra vad fan man vill sen.

Vi är helt enkelt inte så jäkla listiga som det sägs.

Lyssna på det här nu, jag menar...hur fan gick det till att jag stod i duggregn med tre gnälliga barn på en fotbollsplan i Duved imorse medan F satt på ett plan över medelhavet? Och att det nu blev ännu en helg som ensamstående frybarnsmorsa medan pappan i huset denna gång lekte jetsetare på rivieran.

Kan det ha att göra med en oförskämt bra namnsdagspresent i torsdags? Kan planerna på denna resa börjat redan där? Han kanske gick runt där med ågren över hur han skulle säga att "Hörru, jag vet att jag inte varit hemma på tre helger och att jag var i Stockholm och bodde på finhotell och åt fin mat förrförra helgen och så var jag på fest hela förra helgen och snart skall jag säkert åka på vinresa någonstans och så har jag planer på att åka till Biaritz och surfa, men nu är det så att jag tror att jag tänker åka till Nice i helgen. Och ja, jag veeeeet att jag har åkt på ungefär 130 nöjesresor dom senaste 13 åren, men nu vill jag åka igen. OK?"

Kanske gick det där och gnagde ihonom, när jag kom fram och sa som den brunetta bimbo jag är att "Åhhhhh, jag har hittat ett par så jäva coola kängor. Dom skulle typ rädda mitt liv dom där kängorna. Alla måste ju ha ett par svindyra kängor med nitar på. Måste!" Kanske kom den där kommentarer som ett brev på posten, och kanske var det väldigt passande att det där hände på min superviktga Lisa-namnsdag. Kanske.

För på kvällen så stod dom där på bordet, inslagda i grönt papper med snöre runt. Till mig! Mina måste-kängor med nitar på. Och hoppeti hopp vad glad jag blev. Puss och tack och glass och ballonger. Jösses vilket killle jag har, oh my gooood. I´m so lucky.

Din lättlurade lilla diot!

För igår. Då gick mannen i fråga omkring med bekymmersrynka mellan ögonen och lätt kutig rygg. Mycket fundersam. Mycket.

"Vad är det" frågar förstås jag men mjuk röst, som den nyablivna ägaren av ett par supercoola dojjor är jag plötsligt väldigt kärleksfull. Förstås.

"Nä, inget."

(Och här lägger den pånyttfödda, snälla flickvännen huvudet på sne och ser god ut på ett Moder Teresa aktigt vis.....)

"Nähä...

"Eller jo.. Det kostar bara 1800 kr att flyga till Nice imrgon kl 07.00 och XXX (en vinförsäljare) är där med en annan kund och han undrar om jag vill komma dit och det är gratis och så när jag väl är där och sen skall dom till Milano och kolla på en fotbollsmatch/racerbilstävling/brudar/hundkapplöpning/tomatkastarfestival/fotomodeller/vingård.....

(jag minns inte vad)

"Jaha... Men sa du inte att du inte skulle åka med dit? Att du inte har varit hemma på länge, och inte kommer vara hemma på länge? Och att du ändå inte ville åka, att det inte var värt det? Eller det kansek inte är den resan? Eller?"

"Jo... Men alltså, det är så billigt.

"Jaha...

(Och så åkte jag hem, och kände mig elak. Såg dom där supercoola kängorna i hallen. Hällde upp ett glas vin. Drack det där vinet. Och lyfte på luren.)

"Hej, det är jag! Klart att du skall åka! Det är du värd! Det är ju världens chans att komma härifrån en sväng!

(Alltså, nu är det så att det är han som har bestämt sig för att det här är världens bästa plats att bo på. Inte jag.)

"Ja, jo. Jag vet inte riktigt... Jag får se."

"Ok. Puss!" (?)

Och så, två minuter senare... ett sms:

"BOKAT. FAN".

Fan kan du vara själv. Nu sitter jag här, frusen in i märgen efter att ha stått på en fotbollsplan hela morgonen och tittat på Ebbe som spelat fotboll medan hans små sura syskon bara ville åka hem. Huset är nu fullt av rastlösa barn som undrar varför pappa jobbar i Frankrike denna helgen (dom brukar heta jobb dom där resorna). Jag är tveksam på om dom kommer fatta kopplingen med ett par jävligt coola kängor med nitar på..

Kanske kan det vara så att jag är lurad. Kanske.

Jo visst, jag här hört att det i ett visst skede i livet händer att ens dotter tar över rollen som ens mamma. Det låter väl som att det är ett troligt scenario när man är nära 100 och liksom inte greppar läget längre. Men jag trodde faktiskt inte jag hade hunnit dit ännu, även om jag tycker det känns så då och då när jag stundtals attackeras av ålderskris så här relativt nära min stundande 40-års dag. Men. Jag har långt till 100. Och Blanka, hon är faktiskt bara 3 år.

Men här jobbar den lilla flicktanten hårt med att hålla ordning, fylla i meningar, tjata om ditten och datten, upplysa om bråk och oreda, tala om för mig och resten av familjen vad vi skall och inte skall göra. Och så rättar hon felsägningar, på sitt eget lilla vis. Hon kan ju själv inte säga ck eller g utan byter ut det mot tt eller t, vilket roar mig och många andra (ja, du kan ju själv försöka säga tex. ficka där du byter ut ck mot tt och se vad som händer, det blir väldigt kul i vissa lägen…)

Hon har dessutom fullt upp med att hålla ordning på min väska. Det försvinner saker därifrån som hon inte tycker är passande och nya prylar läggs ner. Ett cerat från Apoteket byts ut mot ett glittrande Hello Kitty lipgloss med hallonsmak och i min plånbok hittar jag papperslappar som jag misstänker är en liten mors sätt att fylla igen hålen där (vilket behövs).

Hon axlar också rollen att ta hand som sina bröder, vilket är ett tungt göra för en så liten människa. Det är då inte lätt att fixa fram nappar och leta efter borttappade vantar, trösta och uppmuntra när man har fullt upp med att vara liten själv.

Jag brukar plocka fram kläder till barnen på kvällarna för att undvika sammanbrott och evighetslånga klädbyten på morgonen. Hon brukar då göra samma sak för mig. Till mig har hon idag tagit fram svarta högklackade lackskor, en gammal paljettkjol från hennes utklädningslåda och ett spetslinne avsett för underklädsbruk (hon når inte högre upp än så i min garderob). Detta är toppat detta med en av hennes plasttiaror.

Ordet Fredagsfin har helt klart fått en ny innebörd. Och Åre har äntligen fått sig ett gatluder!

Ha en bra fredag, vi ses där ute på horstråket mellan Bubblan och Handelsbanken.

Vi har läst en bok om djur nu igen. Av någon anledning slutar alltid det med missförstånd av olika slag. I det här fallet handlade det om ett "Kräset Pungdjur med krympt hjärna". Är det någon mer än jag som liksom inte kan låta bli att tänka "Aha, en stekare!" Framförallt när det är en skissbild på en man bredvid texten. Förvisso bredvid en liten björn, men den är lätt att missa för den sitter liksom uppflugen på en gren.

Och nallar och stekare hör ju faktiskt ihop.

Och när vi ändå är inne på nallar så har jag lyckat att återigen klippa min lille Billy själv med en tämligen slö sax. Igen. Att jag inte lär mig... Min lille nallekille ser nu ut som Gustaf Wasa. Och imorgon är det fotografering på dagis... Härligt. "Här lille vän är du som ettåring, som tvååring, som Gustaf Wasa och som fyraåring". Skjut mig.

Inte för att jag egentligen behöver dom där korten, jag har tar ju så att säga en del kort själv. Många kort. Och väldigt många av dom är bra mycket roligare än dom som tas på dagis.

Men det är något visst med dom där dagiskorten, det händer något när man ger dom till farmor och mormor och alla kusiner och mostrar. Hur bedrövliga dom än är då och då.

Apropå kort så har jag lagat varma drycker till en fotografering till Magasin Åre idag.

Här är receptet på en av dom:

Kryddig ”mandelmjölk”

3 dl varm, skummad mjölk

1 nypa Muskotnöt, riven

1 nypa Kanel, malen

1 nypa Kardemumma, malen

1 knivsudd vaniljpulver

Maple syrup efter smak

1 näve skalad mandel (gärna blötlagda i några timmar, men det är inget måste)

(Cognac)

Värm mjölken med kryddorna i en mjölkskummare, eller på spisen. Häll över i en mixer och lägg i mandeln. Kör på högsta fart tills mandeln är finfördelad. Häll upp i glas och tillsätt gärna en skvätt cognac. Ringla över Maple Syrup och pudra över lite extra kanel.

Svingott en kall kväll! Som nu!

Vi sjunger Idas Sommarvisa för dessa smartskallar varje morgon på väg till dagis. Vi lär ju få sjunga oss hesa, men det gör inte så mycket. Det är en mysig morgonritual.

Hej på dig. Kul att du kollar in trots att jag är en sån satans gnällspik. Förstår att du nästan spyr över skärmen avsmak när du läser alla dessa klagosånger om väder, stress, trasiga diskmaskiner, Åre, fredagsmyshysteri och annat otyg som tydligen stör min bräckliga harmoni.

Jo då! Jag vet att jag har det förbannat bra, tro mig! Jag är helt medveten om att det jag gnäller över är bagateller i en värld av skit och elände.

Men det är mycket ironi också, och det hoppas jag att du förstår. Det är inte för intet som vår generation kallas den ironiska generationen. Ett direkt resultat av att vara avlade av Den Trygga Generationen. Det var ju liksom inte så tryggt där ute som det var sagt... Och det bör därför vara vår uppgift i livet att uppfostra våra barn till att bli den positiva generationen. Ironi hjälper uppenbarligen inte.

När barn är små, är det faktiskt svårt att se att dom inte kommer bli positiva individer. Allt man tar sig tid att hitta på med dom är bara glass och ballonger (i alla fall de första 10 åren). Som i söndags.

Efter lördagens inomhus-terror, så var det en befrielse att solen värmde oss lite i söndags. Jag samlade ihop flocken här och frågade vad dom ville göra.

TUUUUUUUUUUUUUUT! FEEEEEEEEEEEEEEL! Så skall man inte göra! Aldrig fråga, bara göra!

Men nu gjorde jag "missen" att fråga och fick förstås då fyra helt olika svar. Och eftersom jag hade lovat var det bara att ställa upp. Så länge aktiviteterna går att kombinera så är det ju ok, och det gick delvis. Ebbe ville spela fotbollsmatch, och det var lätt ordnat. Svårare var det att få dit hans pappa som engagerad fotbollspappa efter lördagens golffest och dryckesdag. Men hot hjälper!

Blanka ville gå till Max och köpa en "sån där lila jätte stor glassdricka" (Lyxshake, var fan hon har fått det ifrån det vet jag inte. Vi är aldrig på Max så hon måste ha skådat denna uppenbarelse i någon form av reklam.), Billy ville kasta pinnar och sten i sjön (det är friluftsliv för honom, att gå till sjön. Jag skall bättra mig, visa honom att det faktiskt finns ett fjäll här bakom huset även under hösten.), och Rufus ville gå till Kyrkogården och läsa på gravstenar. Allt detta kunde vi faktiskt få ihop under en och samma promenad eller springcykeltur.

Klart man önksar sig en matchande jätteglassdrink om man får välja...

Det där sista jag skrev innan bilden....det där med kyrkogården. Det är inte så konstigt som det låter. Faktiskt. Rufus är en kille med massor av fantasi och ett stort intresse för "den förra tiden" som han kallar allt som hände innan han själv föddes för 5 år sedan.

Han gillar att gå runt på kyrkogården, be mig läsa namnen på gravarna och sen hittar han på historier om dom som är lagda under jord där. Roligast är det med dom gravarna som är jättegamla. Är det manliga namn på gravarna så är det förstås riddare och pirater. Jag har inte hjärta att berätta för honom att det är troligare att det var trista surjämtar som inte hade sett en båt eller en pilbåge i hela sitt liv. Gråa gubbar som bara gick här och frös och muttrade. Den buttra generationen.

Det där var alltså min söndag, utanför husets väggar! Och jag har inget att klaga över där inte.

Mer än att diskmaskinshelvetet inte fungerade och att jag inte kunde gå barfota på kyrkogården för att det är höst nu. Eller för att jag inte kan bada i Åresjön för att det är en iskall jävla sjö och inte ett varm och salt hav. Bortsett från det så var det fantastiskt.

Nä, du.

Kom inte hit och tro att du hittar ett smidigt vardagsrecept, några tips på vitaminsprakande smoothies eller smarriga efterrätter. För här hemma lagas ingen mat (jo, en kladdkaka i söndags. Men det räknas inte, det receptet finns här redan och förresten kan väl alla redan baka kladdkaka). Så länge diskmaskinen är trasig är spisen kall och skärbrädan tom. Jag vägrar!

På jobbet är det förstås skillnad, där funkar allt som det skall och sallader, bröd och kakor produceras som dom skall. Men nu skall vi inte blanda ihop arbete och fritid.

Så om du brukar (brukade) kika in här för att få lite hemmakocksrecept att gilla, så får du vänta ett tag till.
Mitt tips till dig som är hungrig, är att du tar första bästa kokbok, blundar och bläddrar, öppnar en sida och pekar. Det fingret hamnar på, det lagar du.

Lycka till!

Så, nu är jag klar med hösten. Nu kan det få bli ett par veckor av vinter så att barnen får åka skidor och sen lite vår med takdropp och tussilago i några dagar. Därefter vill jag ha sommar igen. I 11 månader. Minst.

Och nu tänker du: Vad i hela friden gör människan i Åre? (Kanske använder du inte den typen av pensionärsuttryck, vad vet jag. Du kanske drar till med  svordomar. Men eftersom det är måndag så har jag avlagt lite nya löften att bryta, och ett av dom är att inte svära. Mer om detta senare.)

Och svaret på frågan är: Inte fan vet jag! (Jaha ja, där gick det åt skogen med det löftet. Jag har då sämre karaktär än ett gatluder. Det är skandal!)

Eller jo, det vet jag. Jag lyckades bada bubbelpool med guldklänning och platåstövlar på en efterfest en gång för 100 år sedan och i den vevan blev jag tydligen kär i en kille som bodde 90 mil norrut. Kanske skall man inte bada i guldklänning om man inte vill flytta norröver. Vem vet, hade jag badat naken så kanske jag hade bott på Hawaii nu?

Men det är ingen större idé att fundera över, för nu bor jag här. Och med tanke på att resultatet av det, förutom evighetslånga vintrar, blev fyra fantastiska barn så får jag vara glad. VIlket jag förstås är. Alltså inte över höstarna och vintrarna utan över min familj.

Men. Det hade trots varit lättare att bo i värme. Att bara öppna dörren och släppa ut gänget. Varje dag. Hela tiden. Att inte behöva hålla på med överdragskläder, fodrade stövlar, raggsockor, mössor och vantar. I så gott som 9 månader om året.

Halva september har knappt gått, och jag har redan skådat barn i pälsmössa! Fattar ni? Pälsmössa! I september! Vad i helvete skall dom ha på sig i december? Två pälsmössor?

I lördags vill inte ens mina små knattar gå ut. Ebbe var på fotbollsmatch, han gick och huttrade i fotbollskläder (han hade nog helst varit inne han också) både lördag och söndag, men dom andra fick jag inte ur huset på hela dagen. Precis som förra lördagen.

Jo jag vet, jag borde liksom vara lite mer av en sån där "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"-morsa, och åka ut i skogen och räkna barr. Men jag är inte sån. Skall jag ut i skogen med alla barnen så får det vara gnällfritt. Dom måste gilla det. Och det gör dom inte när det regnar från sidan och är +5°. Det gör inte jag heller. Jag vill gärna vara i skogen med sol och värme. Eller i alla fall regnfritt.

Så istället hade vi en innedag med humörsvägningar. Det var allt från hysterisk glädje till rabiata utbrott. Så som det av naturliga skäl blir när tre rastlösa barn och en tämligen trött mamma är inne en hel dag. Efter ett skönt soffhäng på morgonen var det dags för favortileken, hoppa sönder soffan. När det var gjort var det dags för nästa lördagsaktivitet, försöka ta sig in i Rufus rum. Det slutade i vanlig ordning med tårar från både inkräktare och rumsockupant. Därefter lektes det rockband. Vilket nog var dagens höjdpunkt i ca 10 minuter. Eller tills Billy rockade ner från bordet.

Vi det laget hade klockan hunnit bli 10. På morgonen. Alltså ca 10 timmar kvar av innedag. (Och ca 36 lördagar kvar till det är sommar). Vid det laget insåg jag att det nog var bäst att hitta på något. Jag ringde efter förstärkning i form av kompis till Rufus i hopp om att han skulle kunna locka ut grabben i regnet en stund. Men nej. Så det blev fyra rastlösa barn inne istället. Som jag dopade med Kladdkaka. Jag är inte alltid så smart. Nej.
På kvällen blev det en välbehövlig middag med goda vänner och en mindre armé av barn på restaurang. Det var välbehövligt med miljöombyte för alla kan man säga.

Efter denna lördag så avlade jag följande måndagslöften:

• Att på något sätt komma på ett sätt att bli sjukt rik så att jag kan åka till värme när jag som mest behöver det. Som i lördags.
• Att om jag inte lyckas med det, komma på ett sätt att få med mig familjen till ett varmare land FÖR ALLTID. Som i att flytta.
• Att sluta svära.
• Att inte äta socker på ett tag (Alltså baka goda saker på jobbet och hemma och inte smaka själv. Hahahaha).
• Vitt år (Eller vitmånad. Kanske en vecka räcker.)
• Att p r a t a   l å å å å å å å å å å n g s a m t   o c h   l u g n t  när jag blir så ARG SÅ JAG BARA VILL SKRIIIIIIIIIIIKA!
• Att inte stressa upp mig för att soffan hoppas sönder, taklampor gungar, det ligger leksaker överallt och möblerna används i klättersyfte. I denna röra skall jag sitta stilla som Buddha och leka med mina barn. Inte röra en fena för att städa. Det kan jag göra när dom har somnat. Jag har hela natten på mig. Sova kan jag göra när jag blir gammal.
• Att inte facebooka eller blogga eller instagramma eller twittra eller googla eller kolla mail på telefonen, iPoden eller datorn när mina barn hellre vill att jag skall göra trolldryck av allt i skafferiet, måla badrummet med fingerfärg eller leka hela havet stormar i vardagsrummet. Jag skall bli den där mamman som gör allt för sina barn. Inte försummar en enda möjlighet av att smaka på osynlig bajspizza eller grodjuice, inte drar mig för att spela innebandy i köket eller leka "vem kan skrika högst och längst" i flera timmar. Jag skall göra mig fri från de sociala medierna och bara vara närvarande för mina barn. Hela helgerna, varje sekund.
• Detox. Igen.
• Ägna mig åt seriöst skrivande. Inte massa bloggblablablabla. Utan lite kvalitet. Som i.... Öhhh. Ehhhh. Vet ej.
• Utöva någon form av träning varje dag. Hinner jag inte springa eller styrketräna så får jag stå i plankan här hemma tills någon tror jag är en möbel. Att hoppa på.
• Att varje dag försöka söka ett seriöst arbete. Jag är för fan för gammal för att jobba på krogen. Jag känner mig som 95 år varje fredagskväll!
• Att inte avlägga för många löften för det är svårt att hålla dom när dom blir för många.

Så det var det.

Jag har redan brutit samtliga.

Men en sak tänker jag i alla fall lova, att eftersom det inte kommer bli sommar snart så är det nog bäst att jag tar seden dit jag kommit och börjat acceptera att jag vi måste frysa i utemiljö på helgerna. Att vara inne en hel dag håller inte. Dags att plocka fram det tyngre artelleriet av höstkläder så vi kan bli mer av en skogsmullefamilj.

Det är inte sommar snart.