Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg här om en toalettstol som står utanför vårt garage. Tänk dig ett tema byggt på uttycket "Bajsa där du bor" med inslag av fulla norrmän och sura sopgubbar. Där har du det, i extrem korthet. Det hade säkert kunnat bli lite småkul, om man har den sortens humor vill säga. Sån humor som jag och Billy har. Han skrattar så han kiknar varje dag när han ser den där toaletten som står där, och jag säger att "tänk om någon har bajsat i den i natt". Lika kul varje gång. Ännu roligare tycker han det är när jag säger att jag har bajsbruna ögon. Oj oj oj, vad han skrattar den lille skrutten.

Men nog om det.

För nu blir det inte så. Jag är inte på humör för några skämtsammma inlägg idag.

Idag ringde min mamma från mitt "hemma" där långlånglångt borta på Västkusten och sa att min mormor har åkt in på sjukhus. Mormor har varit sjuk ett tag, men inte så här sjuk. Inte näradödensjuk. Hon har bott på ett vårdhem till och från ett tag, men har hela tiden trott (eller velat tro) att hon skall få komma hem till sitt hus igen.

Men nu kommer hon inte få det. Aldrig mer.

MIn mormor fyllde 90 år i somras och har bott och klarat sig mer eller mindre  själv i det där huset sen morfar dog för 12 år sedan, innan dess bodde dom där ihop. Morfar byggde det där huset på egen hand.

Hon är en minst sagt bestämd kvinna min mormor, hon vet vad hon vill och hon säger vad hon vill. Jag har 100 olika roliga historier att berätta om henne och saker som hon har sagt och gjort.

Men som sagt, jag är inte på skojhumör idag. Det kanske kommer sen, när jag kan skratta igen.

Just nu är jag mer inne på alla fina saker min mormor har gjort för mig.

Jag var hos mormor mycket när jag var liten. Hon tog hand om mig varje gång min mamma var tvungen att jobba sent eller resa bort, och jag gick dit varje dag efter skolan så att jag slapp gå på fritids eller vara själv hemma på eftermiddagarna. Vi bodde nära varandra, och hon cyklade hem till oss så fort hon kände för det. Vilket var ofta. Det borde vara krav på att man får bo nära sina mor- och farföräldrar när man är liten.

Hon gjorde allt för mig min mormor, trots att jag var en sån trumpen liten skitunge fick all den kärlek hon hade.

Hon såg till att jag varje gång jag kom dit klev in i ett hem som doftade av hemlagad mat omsorgsfullt lagad åt mig, även då jag fick för mig att jag var vegetarian eller bara ville äta vaniljsås till middag. Hon bakade bullar, bröd och kakor till mig. Allt jag bad om. Hon köpte Kalaspuffar som jag fick äta hur många jag ville av, direkt ur paketet. Allt för att göra mig glad och nöjd.

Hon ägnade åtskilliga eftermiddagar med mig gömd bakom en sten i skogen bakom hennes hus, då jag ville kolla in Skogsmullegruppen som höll till där. Jag fick inte vara med eftersom jag inte tillhörde det området på något vis, jag minns inte riktigt. Men jag kommer ihåg att vi satt där med saft och bullar i picnic-väskan och kollade in dom andra barnen som hade skogsmulle. Sen gick vi hem, och jag tyckte att det kändes som om jag hade varit med. Tyckte aldig att det var på någotsätt orättvist eller konstigt att jag inte fick vara en "riktig skogsmulle". Jag vara mest glad för att jag fick saft och dom fick bara vatten ur bäcken.

Jag minns doften i den där bäddsoffan jag sov i när jag sov över där som liten, jag minns hur det var att ligga där och lyssna när dom tittade på Rapport och käkade mackor med prästost på. Tryggheten. Jag har till och med fått den där osthyveln av min mormor som dom använde då. En orange. Helt värdelös på att skära ost, men så full av minnnen så det går inte att slägan den.

Jag kommer ihåg när vi gick och tittade på blåsipporna på våren, min lilla hand i hennes. Och när hon följde med mig, arg som ett litet bi, till simskolan på sommaren. Hur det var att vara en liten lucia där i mörkaste vintern och alla dessa gånger hon kom med småkakor (Strassburgare) till mig på mina födelsedagar. Jösses, jag har 1000 minnen. MIst. Men jag tror inte du vill höra dom alla.

När jag blev större, och en om möjligt ännu trumpnare tonåring, gjorde hon även då så gott hon kunde. Hon tog med mig till Liseberg trots att jag vägrade ta av mig mina fula utslitna silverfärgade gympadojjor.

Hon tog med mig till Kungsbacka och skivaffären där när jag (i ett förhoppningsvis förvirrat tillstånd) fått för mig att jag gillade Mats Rådberg och rankarna (Ni vet den där "kasta in en pinne i brasan". Va fan hände där? Hur tänkte jag?). Hon följde också efter på ett tryggt avstånd ur ur affären, då jag i samma sekund som jag bad om skivan insåg att det är här kanske inte är "skitcoolt direkt" och rusade ut ur affären med tårarna sprutande.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men gör inte det. Det får räcka nu. Jag tror helt ärligt inte att jag pallar med mer minnen på en stund.

Det är som sagt en sorglig dag idag. Min mormor är döende, och det gör så ont i mig så jag vill bara skrika och slå i saker. Men det är inget mot hur ont det gör i henne. Cancer är en ond jävla skitsjukdom, och hon förtjänar något värdigare. Ett bättre avslut. Inga goda människor skall behöva drabbas av den skiten. Ingen!

Senast gången jag träffade henne var på vårdhemmet. Då satt hon där som hon ägde stället, beodrade vänligt men bestämt personalen att servera oss kaffe på altanen och höll god min inför mig så jag inte skulle fatta hur rädd och sjuk hon var. Jag är ju fortfarande hennes lilla Lisa. Hennes lilla barnbarn. Jag visste väl någonstans att det kunde vara sista gången jag såg henne, men jag hoppades förstås att det inte skulle vara så. Nu vet jag. Att åker jag inte hem snart, så träffar jag henne inte igen. Aldrig.

Åk, tänker du nu. Åk!

Men det är faktiskt inte så enkelt. Jag är inte helt säkert på att hon vill det. Jag tror hon vill att jag skall minnas henne som fin och "stark". Inte liggandes i morfindimma i en sjuksäng. Jag tror inte hon vill att jag skall resa så långt och från alla barnen för att utsätta henne och mig för det. Men jag vet inte. Kanske vill hon det. Innerst inne. Vad jag vill är att jag inte bodde så förbannat jävla långt bort så jag hade kunnat träffa henne oftare som senaste året. Det är vad jag önskar.

Vi var hemma hos henne i hennes hus i början av sommaren. Det var fantastiskt mysigt. Hon orkade inte så länge, men jag såg hur glad hon var över att jag, F och alla barnen kom dit och hälsade på. Hon hade dukat till barnen på gräsmattan med barnchampagne och till oss på uteplatsen. Det pratar dom små om fortfarande. Den där barnchampagnen och skedarna med inbyggda sugrör

Innan vi åkte tog jag det här kortet, på gammel-Linnea och lill-Linnea. Hon skulle få det i julklapp. Men så blir det alltså inte. Men jag kan i alla fall lägga upp det här, för att visa vilken fin mormor jag har.

Ser ni den där lilla släta handen, på den skrynkliga handen. Visst är det fint?

Nu måste jag avsluta detta jättelånga, jättesorgliga inlägg och kanske även be om ursäkt för att jag kanske gjorde dig lite nedstämd. Det var inte min mening, jag behövde bara skriva av mig.

Vi ses snart igen, i gladare former.

Nu skall jag äta prästost skivad med min oranga (helt hopplöst dåliga) osthyvel och hoppas att det kommer att ge mig känslan av lite trygghet.

Det kräver ett visst uns av tålamod att ha en liten, väldigt tjejjig dotter. Det skall gudarna veta.
Nu har hon valt trosor i 10 min. Bara strumpbyxor, klänning, tröja, hårband, mössa, skor, vantar och väska (!) kvar. Och så lite småprylar att stoppa i väskan. Och extra hårspännen, att inte förglömma. Mitt i detta hjälper hon sin bror, inte lätt att hitta den coolaste t-shirten inte.
Djupandas och räknar till tio. Ikväll glömmer jag inte att lägga fram kläder tills imorgon.
Framförhållning, min räddare i morgonstressen!

Ok, alla ni militanta GI-förespråkare där ute, ni kan sluta läsa NU! För idag blir det pasta.

Jag äter i ärlighetens namn inte särskilt mycket pasta jag heller, det måste jag erkänna, jag gillar att tugga på sånt som innehåller mer näring än snabba kolhydrater. Men ibland är det faktiskt väldigt gott. Och väldigt enkelt. Tänkte ge det en ny chans att hinna leka med mina barn en stund efter jobbet, så idag blir det snabbmat. God sådan.

Pasta Basta!
4 pers.

Du behöver:

2 askar coctailtomater

1 kruka timjan

3 + 2 msk olivolja

1 msk balsamico, gärna med granatäpple eller fikon

1 vitlöksklyfta, finhackad.

1 liten påser pinjenötter

1 burk Tonfisk i olja

1 frp. sockerärtor

1 påse babyspenat

Nymald svartpeppar och salt

Valfri pasta, valfri mängd.

Riven Peccorino eller Parmesan efter tycke och smak

Sätt ugnen på 220 °C. Koka upp vatten till pasta. Dela tomterna på mitten och lägg i en form tillsammans med hackad timjan, 3 msk olivolja, balsamico, hackad vitlök, salt, ganska rejält med peppar och så pinjenötterna. Sätt in formen i ugnen och rör om då och då så att det inte bränns. Koka din favoritpasta (Penne, Farfalle, Giganti, IKEA-älgar eller vad som önskas) med kokttid på ca 10 - 12 min. När en halv minut återstår lägger du i sockerärtorna. Häll av pasta vattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. Vänd ner tomatblandningen i pastan/sockerärtorna tillsammans med tonfisk och spenat, strö över rikligt med ost och servera gärna en skål extra bredvid. Dra några extra tag med svartpepparen över också.

Snabbt som attan! Och gott!

Ha en bra dag!

Det där med barn och mat är då inte lätt alla gånger. Man lagar det ena och dom vill ha det andra, man lagar det andra och dom vill ha den ena. Serverar man hemrullade köttbullar frågar dom efter såna där läskiga köpta för att det är socker i dom. Och för att dom är minismå och helt runda.

Gör man sig till och gör potatismos frågar dom efter kokta, omosade potatisar. Gärna precis då man har tryckt ner den sista lilla potatisstackarn i potatispressen. Tänker man att "Det här kommer dom inte gilla, det är vuxen mat. Jag lagar något annat åt dom." Så äter dom uteslutande vår mat. Den "snälla maten" går självmant till sopkorgen och skäms.

Hur man än vänder sig så har man röven bak, som min mamma brukar säga. Och hur fan man än vänder sig så har man disk överallt! (Nej, vi har inte något vackert språk i min familj alla gånger. Men jämför man med det språk min pappa låg inne med så pratar vi som Moder Theresa allihop. Jag kan tänka mig att skrämmer skiten ur änglarna där uppe just nu...)

Idag tänkte jag i alla fall att jag skulle ge dom solsoppa (dom kallar morotssoppa så), eftersom det går fort. Så att vi skulle ha tid att leka lite också, och inte bara det där vanliga laga-äta-bada-sova. Men så slog det mig att dom i så fall borde få efterrätt, så då gjorde jag äpplepaj. Till det vill man ju ha vaniljsås, så då gjorde jag det. Och så kom jag på att det kanke inte blir så mycket mat det där, så jag bakade lite frallor eftersom ugnen ändå var varm. Växer man så behöver man protein ju, och morötter är ju inte direkt proteinrika så då gav jag mig på att steka lite köttbullar som dom kunde ha till.

Alltså blev det inte så mycket lek alls för min del. Inte en sekund fick jag leka mammapapapbarn, Dath Maul eller riddare. Det blev bara laga mat. Jag lekte bara mamma.

Och ingen åt. Ingen!

Solsoppan var för orange, brödet för varmt, köttbullar var dom inte alls sugna på och äpplepaj gillar bara hästar (det visste faktiskt inte jag, visste ni det?). Vaniljsåsen smakade smält glass och det var tydligen inte bra det heller. Så där stod jag. Igen. Med disk upp över öronen. Och så mycket socker på tänderna efter att ha hetsätit äpplepaj i ren frustration, att jag funderade på att ta fram Vim-flaskan och Swinto för att få loss skiten från käften.

Barnen förvisades från bordet efter mycket förmaningar ("Äter du inte så blir du inte stor och stark!" och annat dumt), mutor ("-Ät så får ni efterrätt!" -"Vi vill inte ha efterrätt!") och hot (Inte ens den med polisen funkade!), och jag torkade soppa från stolar och smör från golvet, sparade förhoppningsfullt mat till Ebbe och diskade undan alla dessa bunkar, tallrikar, plåtar och skålar med viss kraft i rörelserna. Så att säga.

Just då jag var klar kom Ebbe hem. Stolt, med en påse snabbnudlar i näven!

Snabbnudlar? Chips i uppblött form, om jag får säga vad jag tycker. Men han var så glad och så stolt över att han hade lärt sig laga såna (Var? Av vem? Straffas skall du!) och dessutom köpt ett paket efter att ha hittat och pantat burkar på väg hem från bussen (Har får ju som ni såg ovan ingen mat här hemma så han måste leta burkar på byn...), så jag ville inget säga om det onyttiga i nudlarna. Jag sa bara åt honom att laga sina nudlar, men med lite morötter och broccoli i, och sen vara så vänlig att städa efter sig. Puss och tack.

Och det gjorde han. Jätte duktig. Och han åt. Och åt. Och åt. Och åt. Jätte glad och nöjd!

Med tre gråtande småsyskon vid sin sida som "var så hungriga så dom hade ont". Som tydligen "älskar nudlar jättejättemucket".

Alltså är var det snabbnudlar jag skulle lagat idag. Det var ju inte så lätt att veta! Imorgon vänder jag mig med röven bak direkt!

Ps. Tack alla! Tack för all hjälp jag har fått av er idag! Jag är rörd, glad och tycker att det här blev en bra dag trots viss middagsmisär och brist på lek.

Nu skall vi se hur jag skall lägga upp det här utan att det blir superpinsamt och jävligt töntigt. Men det är så här, att jag skulle behöva lite hjälp. Av dig.

Det är som så att jag behöver läsare, gillare och bloglovin-följare till den här bloggen. Av några olika anledningar. Dels för att det är kul när någon gillar det man gör, för egot så är det liksom A och O. Förstås. Sen är det också så att ju fler läsare man har ju bättre blir bloggen och ju bättre blogg man har ju fler läsare får man. Så att säga. Och med det menar jag att om jag har mångamångamånga läsare kan jag flytta denna bloggen till en "egen" blogg, som inte ligger på en portal. En blogg som kan få annonsörer och så...

Fan vad detta är pinsamt. Jösses..

Ni tänker säkert att "lilla vän, annonsörer? Vem tror du att du är?"

Men ni får gärna tänka så, det är ok.

Jag vill bara chansa. För jag ser hela tiden bloggar som jag tycker är i min klass ungefär, som har egna annonsörer och jag tänker varj gång att "But why? Så jäkla bra är väl inte det där?".

Jag ser också riktigt jävla bra bloggar med riktigt jävla bra annonsörer och tänker "Grattis!"

Så OM, om du gillar det du läser så tryck gärna på "Gilla-knappen" till vänster här på bloggsidan under Facebook-ikonen. Sprid gärna också bloggen på Facebook och annat, om du vill. Om du gillar det du läser vill säga. Men bara om det är så, inte för att vara snäll eller så....

Om inte? Glöm då att du någonsin läst detta inlägg. Låtsas som ingenting när du möter mig på gatan så är du snäll.

Fan, fan, fan! Har jag gjort bort mig nu igen?

Ps. Alla synpunkter är förstås också välkomna. Lämna kommentarer. Snälla som elaka. Gärna!!!!

Men inget om att jag slarvar med stavningen, för det vet jag! Och inget om att jag har för lite bilder, för det vet jag också. Jag har bara lite ont om tid, det är det som är problemet.

Jag har kommit på en mycket bra sak! En rent ut sagt svinbra grej att använda för att stärka mitt taskiga självförtroende när det kommer till situationer då jag måste presentera mig för "folksomtyckerattdomärlitebättreänmigförattdomkomme
rfrånettfintområdeistockholm".

Ja, ni vet säkert vilka..

Såna gånger då jag inte riktigt känner för att öppna käften och på Göteborgska säga att "jag jobbar på krogen, typ". Situationer då man bör ha ett fint efternamn och ett jävligt skrytigt jobb. Såna där gånger då jag befinner mig på tillställningar (mycket sällan) eller på krogen (mer ofta, men fortfarande sällan) eller bara så där mitt på torget i Åre tillsammans med min jävligt översociale och glatt hejjande "Man som jag inte är gift med". Det är då jag skall använda mig av den här nya braiga saken.

Så här:

- Neeeeeeeej meeeeen tjeeeeeena W! Faan va länge sen! Va?

Man i finfrisyr och J. Lindeberg jacka som kommer framälgande och hälsar som han hade saknat "mannen" i minst 25 år. Fast det kanske han har, vad vet jag... Klassfester och annat påtvingat socialt tjaffs verkar viktigt där dom kommer ifrån.

- Tja! Kul! Hur är läget!

- Fint seru, finfint! DU då, mannen, hur är det med DIG! Va? Går bra med krogen va? Rullar på som fan va?

- Jådå...

- Jag har just bytt jobb! Jääääävligt bra. Och frugan har blivit chefs redaktör på en jäääävligt stor modetidning. Det går bra som fan nu! Vi har köpt nytt hus också, du vet det där bruna på "Nån gata döpt efter duktigt doktor". Stort som fan!

- Kul! Det är ett bra läge du, sjysst!

Och så. Med helt ny röst som han använder då han får syn på mig, som försöker göra mig litenliten och tittar ner i marken. Som ett barn. Ett trumpet, snart 40-årigt barn.

- Och nämen... Är det här lilla frun?

- Ja, eller kanske inte fru. Men ja, det här är min Lisa!

- Treeeeevligt!

Jasså? Det tycker du? De tycker inte jag! För jag vet vad du kommer fråga nu din duktige, käcke fan! Det här:

- Vad jobbar du med då?

Det är nu den nya grejen jag har kommit på kommer in i bilden! Jag kommer svara följande:

- Jag är projektledare!

Nu kommer mannen med finfrisyren se lite nöjd ut, och ladda för att fråga var jag har denna titel. F kommer se jätteförvånad ut. Dels för att han inte vet att jag jobbar som projektledare. Och dels för att han med bultande hjärta och knutna nävar väntar på att jag skall slänga ur mig nåt som "jag är lyxhora" eller "jag föder barn" eller kanske "servitrisslyna". För det har hänt. Tyvärr.

Men nu har jag ju kommit på nåt bättre. Så här J.Lindeberg jackan frågar:

- Projektledare säger du, bra där! Var jobbar du då?

- Hemma.

- Åh, du är freelance?

- Nä, jag är projektledare hemma.

- Ok.. Egen?

- Nä, vi är 6 i familjen.

- Va?

Just då tänker jag kolla på klockan och säga att det var trevligt att träffas och allt det där. Att jag har bråttom till jobbet; det är barn som skall hämtas, mat lagas, strumpor som skall sorteras, tvätt tvättas, träningar skjutsas till, träningskläder hittas, sagor som skall läsas, lekar som skall lekas, väskor som skall packas, mat som skall handlas, garderober som skall städas, rum som skall plockas i, papper som skall fyllas i, barn som skall badas, prinsesskläder som skall lagas, pirathatt som skall hittas, svärd som skall rätas ut, teckningar som skall ramas in, dockor som skall ha nya kläder, Star Wars-Lego som skall byggas, golv som skall torkas, toaletter som skall städas.

Projekt som skall ledas, helt enkelt!

En liten röst i natten:

- Mamma?

- Hrrm.. harkel. Ja?

- Törstig!

- Ok. Här. Sov nu vännen.

En liten stund senare, precis så där lång så man hunnit somna om ni vet..

- Mamma?

- Ja!

- Mamma?

- Ja!

- Finns tomten?

- Va?

- Finns han? Tomten?

- Absolut!

- Vet han att jag gillar Star Wars Lego, mamma? Vet han det? Mamma?

- Vi får väl berätta det för honom. I morgon. Sov nu.

Zzzzzzz. Somnar om. Typ.

- Mamma! MAMMA!

- Ja, vännen. Vad är det nu?

- Bor han här? Hos oss?

- Va?

- Tomten?

- Nej!

- Är pappa tomten?

- Absolut inte! Tomten är gammal. Med skägg.

- Som pappa?

- Nej, inte så gammal.

- Är han farlig?

- Nej!

- Är han snäll?

- Ja! Jätte snäll!

- Men får jag inte Star Wars Lego av honom så tänker jag dra av honom skägget. Då blir det inte så kul för honom att vara tomte.

- Öh, nä..

- Ser han allt jag gör?

- Hans små nissar ser allt du gör...

- NU?

- Nä, nu sover dom. Det skall du också göra! Annars kommer inte tomten!

- Men han vet inte att jag är vaken. Det sa du!

- Ok! Förlåt. Men jag kanske berättar det för honom.

- Då är du inte snälll! Då kommer inte tomten till dig!

- Nä, men det gör inget.

- VA! Du bor ju här, hos mig. Jag vill att tomten skall komma! Buuuääääääää! Snyft!

- Jodå, han kommer! Förlåt!

- Är det jul snart?

- Nej!

Tack gode gud inte! Juljäveln får gärna vänta... LÄNGE!

- Mamma?

- Ja!!!!

- Jag är törstig igen.

- Ok. Här.

- Mamma?

- Ja! Får jag Star Wars lego om jag sover nu.

- Ja!

- Är du tomten?

- Ja!

- Nääääääääääää. Snyft! Du skall inte ha skägg!

- Ok. Förlåt. Jag är mamma. Bara mamma.

- Men mamma, finns tomten? Gör han det?

- Sov nu! Sov! God natt!

Fattar ni hur detta kommer sluta? Det är över två månader kvar till jul. Två månader, och det är redan igång. Tomtenätterna! Jag kommer med all sannolikhet i alla fall se lika gammal ut som tomten om det här skall fortstätta fram tills dess.

När ens dotter, 3 år ung, börjar kalla sin mamma för Lisa EFTERNANM och sig själv för Blanka ANNAT-EFTERNAMN med betonging på efternamn och en stark antydan till VI mot DIG, är det då dags att börja fundera på det där med giftemål i alla fall?

"I alla fall" säger jag, därför vi har på något sätt gett upp i frågan.

Nu är det inte så att vi inte VILL gifta oss, det är bara det att vi, efter 9 år med förlovingsring på fingret, fortfarande inte kan enas om HUR vi skall gifta oss.

Jag är dessutom mycket medveten om att vi BÖR gifta oss, med tanke på hur många barn vi har tillsammans. Men allt som man bör göra tappar liksom sin tjusning i och med det där bör-et. Måsten är inget kul. Har man dessutom varit tillsammans sen juraperioden, då är det liksom dags att frångå de där bröllopsplanerna som cirkulerade i mitt lilla oskydiga tonårs huvud för en jävla massa år sedan, de som innefattar vit klänning, djupt tittande i varandras tårfyllda ögon och smekmånad.

Symboliken med den vita klänningen känns liksom lite skenhenlig i sammanhanget då man skrider till altaret med fyra barn i släptåg. Det är i allafall ingen som jag känner som tror på storken längre...

Och smekmånad? Tiden räcker inte en till för en smektimme!

Jag känner inte heller att jag kommer darra på rösten vid ett "jaaaa" i frågan om jag "tager denna.... mansomjagredanharvaritihopmedochskaffatbarnijävlig

tmångaår".

Känslan av att vara djupt rörd kommer nog inte vara så påtaglig. Jag kommer nog mer vara bestämd i meningen att JA, nu får vi det gjort.

Det är alltså uppenbart att den romantiska sidan av mig, den som fick mig att gråta när jag såg någon gå ner på knä och fria på film, har dämpats i bröllopssammanhang. Tyvärr, jag gillade den sidan av mig själv. Den som trodde på romantik och som inte visste att det fanns en vardag.

Alltså måste vi först tänka om när det kommer till en vigsel. Ingen vitklänning och sånt där nykärt skit. Men att släntra in på rådhuset i närmsta stad (Östersund) det kommer inte hända. Tro mig! Hellre drar jag till Las Vegas och gifter mig i aprakt tillstånd med ett helrör i ena handen och en plasring i andra.

Det strörsta frågan är dock det där med vilka som skall bjudas. Det är den frågan (och självklart i kombination med det en ekonomisk fråga, 10 gäster är så att säga mer lättlöst än 100) som liksom har förhalat hela denna akt skrattretande länge.

Den Blivande Mannen vill bjuda alla. Och då menar jag ALLA. Och då skall ni veta att det räcker med att bjuda in mina syskon med respektive, exmän, barn och annat bihang så fyller vi vilken lokal som helst. Och så har vi då hans släktingar, avlägsna prasslingar och annat otyg som enligt den sidan av släkten har all rätt att vara på vilket bröllop som helst som det kan finnas blodsband till. Bara där är liksom festen full. Min gud, ni hör ju. Norén skulle hoppa jämfota av glädje om han fick bevittna en sån tillställning!

Desstum tycker denna Tilltänkte Man att han skall bjuda barndomskamrater. Människor som jag inte ens vet att dom finns, folk som ger blanka fan i mig och som jag ger blanka fan i tillbaka. NEEEEJ! Jag tänker inte, inte, inte, inte visa upp mig inför folk som jag inte känner. Över min döda kropp!

Skall jag gifta mig inför folk och inte i smyg så skall det vara med gemensamma vänner som man umgås och trivs med, samt nära släktingar och folk som betyder mycket för OSS. Gemensamt. Ingen annan.

Och inte skall det hållas tal helller. Absolut inte. Det skall bara vara full fest, skitkul och fokus på alla och ingen. Med en jäkla massa god mat och gott vin. Och förstås helvetiskt bra musik!

Men annars så skulle jag kunna tänka mig att resa. Med vår närmsta familj och några få vänner jag älskar och trivs med. Rymma till Paris eller Venedig. Gifta mig någonstans på vägen och sen bara hänga runt och trivas. Men det är ju inte görbart det heller. Pengar styr helt enkelt.

En annan variant skulle vara att åka någonstans själva, bara vi två och våra barn. Det hade jag gillat.

Men det hade inte svärmor.

Mer behöver inte tilläggas där. Om man säger så. Liksom.

Jag ni hör. Det verkar som jag får fortsätta leva i synd. Vilket fungerar tämligen bra det också. Blanka hon klarar sig nog, hon får leka mammapappabarn med olika efternamn bara. Värre saker har ju hänt, gräs i sandlådan och annat skadligt... Men det beror väl på vem man frågar.