När ens dotter, 3 år ung, börjar kalla sin mamma för Lisa EFTERNANM och sig själv för Blanka ANNAT-EFTERNAMN med betonging på efternamn och en stark antydan till VI mot DIG, är det då dags att börja fundera på det där med giftemål i alla fall?

"I alla fall" säger jag, därför vi har på något sätt gett upp i frågan.

Nu är det inte så att vi inte VILL gifta oss, det är bara det att vi, efter 9 år med förlovingsring på fingret, fortfarande inte kan enas om HUR vi skall gifta oss.

Jag är dessutom mycket medveten om att vi BÖR gifta oss, med tanke på hur många barn vi har tillsammans. Men allt som man bör göra tappar liksom sin tjusning i och med det där bör-et. Måsten är inget kul. Har man dessutom varit tillsammans sen juraperioden, då är det liksom dags att frångå de där bröllopsplanerna som cirkulerade i mitt lilla oskydiga tonårs huvud för en jävla massa år sedan, de som innefattar vit klänning, djupt tittande i varandras tårfyllda ögon och smekmånad.

Symboliken med den vita klänningen känns liksom lite skenhenlig i sammanhanget då man skrider till altaret med fyra barn i släptåg. Det är i allafall ingen som jag känner som tror på storken längre...

Och smekmånad? Tiden räcker inte en till för en smektimme!

Jag känner inte heller att jag kommer darra på rösten vid ett "jaaaa" i frågan om jag "tager denna.... mansomjagredanharvaritihopmedochskaffatbarnijävlig

tmångaår".

Känslan av att vara djupt rörd kommer nog inte vara så påtaglig. Jag kommer nog mer vara bestämd i meningen att JA, nu får vi det gjort.

Det är alltså uppenbart att den romantiska sidan av mig, den som fick mig att gråta när jag såg någon gå ner på knä och fria på film, har dämpats i bröllopssammanhang. Tyvärr, jag gillade den sidan av mig själv. Den som trodde på romantik och som inte visste att det fanns en vardag.

Alltså måste vi först tänka om när det kommer till en vigsel. Ingen vitklänning och sånt där nykärt skit. Men att släntra in på rådhuset i närmsta stad (Östersund) det kommer inte hända. Tro mig! Hellre drar jag till Las Vegas och gifter mig i aprakt tillstånd med ett helrör i ena handen och en plasring i andra.

Det strörsta frågan är dock det där med vilka som skall bjudas. Det är den frågan (och självklart i kombination med det en ekonomisk fråga, 10 gäster är så att säga mer lättlöst än 100) som liksom har förhalat hela denna akt skrattretande länge.

Den Blivande Mannen vill bjuda alla. Och då menar jag ALLA. Och då skall ni veta att det räcker med att bjuda in mina syskon med respektive, exmän, barn och annat bihang så fyller vi vilken lokal som helst. Och så har vi då hans släktingar, avlägsna prasslingar och annat otyg som enligt den sidan av släkten har all rätt att vara på vilket bröllop som helst som det kan finnas blodsband till. Bara där är liksom festen full. Min gud, ni hör ju. Norén skulle hoppa jämfota av glädje om han fick bevittna en sån tillställning!

Desstum tycker denna Tilltänkte Man att han skall bjuda barndomskamrater. Människor som jag inte ens vet att dom finns, folk som ger blanka fan i mig och som jag ger blanka fan i tillbaka. NEEEEJ! Jag tänker inte, inte, inte, inte visa upp mig inför folk som jag inte känner. Över min döda kropp!

Skall jag gifta mig inför folk och inte i smyg så skall det vara med gemensamma vänner som man umgås och trivs med, samt nära släktingar och folk som betyder mycket för OSS. Gemensamt. Ingen annan.

Och inte skall det hållas tal helller. Absolut inte. Det skall bara vara full fest, skitkul och fokus på alla och ingen. Med en jäkla massa god mat och gott vin. Och förstås helvetiskt bra musik!

Men annars så skulle jag kunna tänka mig att resa. Med vår närmsta familj och några få vänner jag älskar och trivs med. Rymma till Paris eller Venedig. Gifta mig någonstans på vägen och sen bara hänga runt och trivas. Men det är ju inte görbart det heller. Pengar styr helt enkelt.

En annan variant skulle vara att åka någonstans själva, bara vi två och våra barn. Det hade jag gillat.

Men det hade inte svärmor.

Mer behöver inte tilläggas där. Om man säger så. Liksom.

Jag ni hör. Det verkar som jag får fortsätta leva i synd. Vilket fungerar tämligen bra det också. Blanka hon klarar sig nog, hon får leka mammapappabarn med olika efternamn bara. Värre saker har ju hänt, gräs i sandlådan och annat skadligt... Men det beror väl på vem man frågar.