Det är ett evigt hejjande här under dagarna, vart man än går. Hejhej, hej. Hej Hejhejhejhej. Och visst, det är ju jätte charmigt och tryggt och mysigt och allt det där. Supersocial småstadsidyll. Visst! Alla hälsar på alla. Hejhej!

Jag skall inte gnälla. Det hade ju känts mycket märkligt att kliva ut genom dörren och mötas av tomma blickar och tystnad, eftersom det faktiskt är så att man känner igen mer än hälften av alla man möter på dagarna. Minst. Man kanske inte hade känt sig så omtyckt om det var på motsatt vis, om man säger så...

Det är bara det att Åre är litet, extra litet under lågsäsong. Och det liksom krymper och växer med vädret. När det är finväder, och fjället utnyttjas blir denna lilla håla 100 gånger så stor. När det är blötraggsocksväder, som nu, är byn klaustrofobiskt litet. Alla är bekanta, eller vänner. Alla hälsar på varandra! Hela dagarna.

Man går ut till bilen i arla morgonstund, och där på trottoaren kommer dagens första hej till någon man känner som är ute med hunden eller som kommer joggandes med käcka Åresteg, sen bär det av till dagis med bekanta dagismammor och pappor som skall hejjas på, och kanske lite biltankning på väg därifrån och där är nån annan snubbe man känner som skall tjenixas med. Och sen är det dags att jobba lite lunchservis (vilket är jätte trevligt och härligt på alla sätt förstås) då det skall hejjas av bara helvete i 3 timmar. Efter jobbet kanske man måste sladda in på Ica och där blir det förstås en hel harang med nya hej, och sen kanske man smiter in på systemet eller apoteket och fortsätter sitt hejjande. Och så vidare... Har man modet och tiden att dessutom ha ett gymkort så skall det hejjas där också, mellan bänkpress och utfall. Och, eftersom byn som sagt inte är så stor, så hejjar man dessutom ofta på en och samma person många gånger om dagen, fast på olika platser.

Och nej, jag tycker inte vi skall sluta med detta uttryck av socialkompetens, vi kör på ett tag till. Inga problem, det går av bara farten nu. Mitt stadsjag börjar liksom falla för grupptrycket, jag hejjar numer. Som dom andra byborna. Det sitter ofta kvar när jag kommer hem till Göteborg, jag hejjar som en jävla galning hela Avenyn ner.

Men det finns tillfällen då jag jag saknar det där med att vara anonym bland folk. Då jag saknar det väldigt mycket.

Det hade till exempel varit väldigt mycket lättare för mig att komma över det faktum att jag dansade nerför Granenbacken i löparkläder i lördagsförmiddag med tre bilar bakom som ville komma förbi, men inte kunde det för att jag höll till mitt i vägen och hade hörlurar på mig med jävligt hög volym. Som om att jag precis fått min första Sony Walkman. Jag märkte helt enkelt inte att de låg i snigelfart bakom mig och tutade, och att dom säkert gjort det ett tag. Just en sån sak är lättare att förtränga om man inte, när man väl upptäckt dessa stackare som fått krypköra och titta på mitt dansanta lilla tantarsle i minst 5 minuter, känner samtliga bilister tillräckligt väl för att vara tvungen att säga hej. Tre gånger. Hade personerna i fråga varit okända, så hade jag kunnat glömma att det någonsin hänt och gå vidare i livet, utan andra men än att jag kanske inte längre vågar dansa med hörlurar på mig, utomhus.

Men nu var det inte så. Utan idag, och igår och så även i förrgår, har jag fått utstå roade blickar och hånleende hej från dessa personer ett antal gånger. Hejhej på dig du.

(För er som inte är så hemma här i metropolen Åre så är Granenbacken en brant, smal backe som går parallellt med Årebergbana och förbi Hotell Granen upp mot Tott Hotell. En backe som många i byn springer UPPFÖR som någon sorts utmaning i sin CrossFit, Tabata eller vad sjutton det nu är för träningsform som gäller för stunden. Inte många dansar ner, mer än nattetid under vintersäsongen.)

Det hade även varit skönt att få vara lite mer anonym när man får för sig att det hade varit gott med M-kulor klockan 19.58 och affären stänger 2 min senare, och man desperat sveper sin äldste sons dunjacka över sin flanellpyjamas, hoppar i "mannens" gummistövlar och hasar in på Konsum och rätt in i någon av deltagarna av byns egen Desperate Housewifes-grupp. Då hade det varit skönt att veta att det INTE på nästa middag hade pratats om hur "sliten och ovårdad" jag börjar se ut. Jo, men serutatt, man gör det i flanell och för liten, smutsig dunjacka. Verkigheten är inte som i "Den där Mary", när granntjejerna (!) ser läckra ut i pyjamas. Men ingen jag känner behöver veta om att just jag inte gör det.

Det blir i alla fall ännu ett "hejhej". Artig som jag är nu för tiden.

Måste man av någon anledning gå till MVC här på Hälsocentralen kan man ge sig fan på att det snackas sen. "Ja, har ni hört... Hon skall nog ha barn igen! Sitt femte! Jag mötte henne på MVC!" Därför att där sitter någon som kanske är gravid, kanske inte, som man hälsar på när man går för någon nödvändig provtagning eller för att få nya p-piller. Eller för att man är gravid.

Nej, inga mer barn här. F sover inlindad i plastfolie nu för tiden.

Eller som nu, här jag har varit ledsen och inte klarar av någon form av omtanke eftersom jag är rädd att jag skall bryta ihop i en liten snyftande hög om någon frågar mig hur jag mår. Då är det skitsvårt att inte få låta bli dessa eviga hej. Samtidigt som det är rörande och värmande med omtanke. En knasig, svår kombination som hade varit lättare att stå ut med om man kunde välja graden av social närvaro. Om man kunde få vara anonym bland folk några dagar.

Det händer ju också ibland att man har slarvat med glas-återvinningen i några månader och att det varit en och annan middag med i bilden under dom månaderna. Då önskar man att man hade lösskägg och peruk då det är dags för the Walk of Shame till Återvinningscentralen. Ett hej till fel person då man pantar flaska efter flaska efter flaska efter flaska kan ju sätta ens rykte i ordentlig gungning. Så kanske det är en idé för att liksom då och då få göra som Fantomen gör, gå på gatorna som en vanlig "man". Alla i Åre borde få han en omgång utklädningskläder, ett extra jag som man kan krypa in i då man vill vara fri från "Hej" en stund. Kan man lägga fram det för kommunen, att ge i bidragsform till alla folkskygga stackare som jag?

Nog om detta.

Nu är det natt för mig. Utan hej, men med en hel massa "Mamma!"

Sov sött.

Spindelmannen är god mamma, men var bor Hulken för visst är han god? Och var bor Spindelmannen och visst är han snäll och han kan väl inte döda nån eller hur? Och alla superhjältar är människor och är jätte goda och Superman är jätte god och jag är en liten superhjälte som är jätte god och alla människor är superhjältar, men inte monster är inte superhjältar. Eller hur mamma? Visst är monster farliga som inte är superhjältar och vad har superhjältar för vapen mamma och så, mamma? Visst har Robin vapen mamma som är en hackare och eldvapen är jättefarliga och man kan bli försunnen med sprutande eld mamma som superhjälptarna har mamma. Men jag älskar bara alla och det gör inte alla monster mamma, dom älskar ingen. Mamma? Transformers har skjutare mamma och det är läskigt. Den här Transformersen heter Världens onda skurk, mamma! Den här heter Världens goda blixt. Tror jag. Ser du att han är skurk. Han har en eldskjutare. Hulken är ingen transformer. Han är bara en snäll skurk. Och spindelmannen är god fast hans spindlar är onda. Tror jag.... och jag skall flyga som Superman när jag blir stor mamma. Jag gillar superhjältar, och så älskar jag dig.

Utdrag ur morgonens monolog, citerad direkt här vid datorn i soffan, från en fundersam Billy-Love som idag har pratat oavbrutet sedan han slog upp sina bruna. Det finnss liksom inte utrymme för några kommentarer. Det är non-stop talking utan andningspaus. Just nu är det superhjältar som gäller där, om man säger så.

Nu måste jag nog ta och försöka svara på lite frågor här, om det uppstrå någon paus..

Ha en bra dag!