Det här är nog den gråaste, sorgligaste dag jag någonsin har varit med om. Som på beställning är det som om det ligger en plaskblöt gammal grå raggsocka över hela Åre idag. Molnen ligger och vilar mot hustaken, de förut så vackra röda och oranga löven ligger smutsiga och fula på marken och snöblandat regn piskar en i ansiktet så fort man går ut. Så jag stannar inne, med tända ljus och mina fulaste pyjamasbyxor på.

Jag tycker att jag får det idag. Det är ju en sån dag.

Dessvärre verkar det inte som barnen är på samma humör, eller tur är väl det för jag skulle inte vilja se dom så ledsna som jag är. Aldrig någonsin. Istället har dom ägnat dagen åt att riva huset, det som finna kvar att riva. Och kasta ut alla leksaker som går att kasta ut. Här är kaos. På alla plan.

Det är inte utan att jag längtar efter att Billy-Bus och Prinsessan-Blanka får egna rum. Det kommer kännas som en befrielse att bli av med alla dessa leksaker i vardagsrummet. Minst sagt. Just såna här dagar, när man egentligen bara vill vara ifred med sina tankar och tårar är inte tålamodet det bästa om man säger så.

Stackars skrutt-ungar, dom kan ju inte hjälpa att jag är ledsen. Men jag säger till dom att det blir bättre, tiden läker alla sår och allt det där. Dom svarar att "Jaja, men du har ju inget sår och vi leker ju bara. Och förresten är vi hungriga". För såna är barn. Sorgliga saker är inget dom vill ägna sig åt. Och det är bra det. Det är skönt att dom visar mig hur man skall vara. Lekfull, och hungrig.
Passade på att fråga vad dom ville ha till middag och då sa Billy att han ville ha Huckla-mat.

Huckla var smeknamnet på min mormor. Det var min lillebror som satte det när han var liten. För att mormor alltid cyklade (han kunde inte säga cykla, han sa Huckla) och för att hon hade sjalett (Huckle) om huvudet för att hålla permanenten i styr. Det där med frisyren var viktigt för min mormor. Den och handväskan. Och som sagt god, vällagad och rejäl mat.

Idag säger Billy Huckla om det mesta, det är väl hans sett att sörja. Jag tycker det var en bra idé med Huckla-mat.

Därför tänker jag laga Söndagsmiddag som på Hucklas vis idag. Potatisgratäng med bara grädde och massor av ost, helstekt kött och tomatsallad. Sen blir det Hallonpaj med vaniljsås. Hon sa alltid att de som lagade potatisgratäng med mjölk var snåla. Och tråkiga. Jag håller förstås med.

Rejält jäkla käk, inget GI här inte. God mat som lägger sig som bomull runt ett ledset hjärta. Och mätta barn är glada barn, och med glada barn blir jag också lite gladare. Hoppas jag.

Här är ett recept, från min mormor till dig.

Mormor Hucklas potatisgratäng:

1 kg potatis, mjölig, t.ex King Edward
0,5 liter grädde
1 st gullök
1 st vitlöksklyftor, finhackade
Salt och peppar
Riven muskot

2 dl ost.

Skala och skär potatisen i tunna skivor. Gör likadant med löken. Koka upp grädde och kryddor, tänk på att det behövs ganska rejält med salt, men översalta inte. Osten tillför också sälta. Sätt ugnen på 240 grader. Lägg i lök, vitlök och potatis och låt sjuda på svag värme i ca 10 min. Lägg över i en gratängform och strö över osten. Gratinera i 20 min, stäng av ugnen och låt stå i ca 15 min på eftervärme. Kolla så att potatisen är ordentligt mjuk innan.

Servera med valfritt kött, här blir det helstekt entrecote, rödvinssky och en tomatsallad som fått dra en stund i mild vinaigrette med massor av persilja på.

Värmande för kropp och själ!

Nu har hon fått somna in min fina mormor.

Inatt fick hon åka till änglarna, jag försöker trösta mig med att nu är hon fri från smärtan och oron. Men det är svårt, det är sorgligt, så ofattbart tråkigt och ajajajaj vad det gör ont i mig. Jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte prata om det. Jag vill bara spola tillbaka tiden 10 år. Minst.

Men jag tror hon åkte med sin älskade handväska i ett fast grepp och med ett löfte till oss om att hon har det bra nu. Att det är ok, att det är livets gång.  Att vi, när vi har gråtit färdigt och när den första förlamande sorgen har lagt sig, bara skall minnas det goda och roliga, och att vi skall tänka på henne med tacksamhet för att hon fick leva så länge som hon fick och för allt härligt vi har fått göra ihop. Alla skratt, all omtanke. All kärlek.

Och att vi inte skall ha dåligt samvete för något, inte för dom gångerna vi inte ringde eller hälsade på, utan vara glada för alla dom gångerna vi pratade med varandra och för dom alla dom gångerna vi har fått göra saker tillsammans. Att hon vet att hon var älskad och att vi vet att hon älskade oss.

Det är svårt att säga sånt här till små barn, jag vill inte säga att "Nu kommer ni aldrigt träffa henne mer. Ni kommer aldrig mer kunna springa på hennes gräsmatta när det blir sommar eller plocka magnolia på trädet där på tomten".

När jag berättade för Billy sa ha bara att "Jag vet" och fortsatt leka. Blanka frågade "Varför, varför är hon död?" Ja du Blanka, varför?

Rufus försökte trösta mig med att säga "När en dör så kommer det en ny." Jag vet inte vad han menar, men tröstar det honom så tröstar det mig också. Ebbe vet inget ännu. Han är hos sin kompis. Att berätta för honom blir svårast, han är så stor. Han förstår allt och tänker så mycket.

Nu får det räcka, det blir inte längre det här inlägget. Min sorg är min.

Jag hoppas hon får vila i frid, min redan saknade mormor.