Jag och Rufus skall åka till Göteborg imorgon. "Grattis" tänker du då, "skönt att du får komma ifrån vardag och kyla". "Nu slipper vi höra ditt eviga gnäll om detta några dagar".

Men det är inte så roligt som det låter, ingen nöjestripp direkt om man säger så. Mormor skall begravas, så det är svarta kläder och många näsdukar nerpackade i väskan. Och ett brev som jag skall lägga på kistan, så hon har något att läsa medan hon väntar på att Sankte Per skall öppna Pärleporten. Eller helt enkelt för att jag inte hann säga allt jag ville ha sagt.. Så jag skrev ner det, för att inte sprängas av alla osagda ord.

Rufus skall följa med för att han behöver en liten paus, måsten och stress är inget för honom. Eller för någon förmodligen, men han är extra känslig. Förra året vid den här tiden så bestämde han sig för att bli vegan i protest mot tristess, i år blev det total matvägran på dagis. Ingen höjdare för humöret, milt uttryckt. En liten kritvit krutdunk med svarta ringar under ögonen. Min stackars lilla arga Ru. Inga pussar hjälpte, bara lite kvällsmat i myshörnan i hans rum ville han ha. Men nu, efter att han fått i löfte om att åka till Göteborg och gå på universeum med storkusinen medan jag är på begravning, så äter han som en häst igen och är glad som en lärka. Jag förstår honom, jag hade också velat strejka på något sätt. Jag gillar inte heller ekorrhjulet.För mig är det toppen att han följer med, så får jag sällskap och någon att krama på natten. Att sova själv är inte min grej längre, det går knappt. Jag behöver ha minst ett barn i sängen på natten för att kunna sova gott. Oftast vaknar jag längst ut på sängramen som i ett mycket udda cirkustrick, men det är det värt.

Ebbe är redan nere på Västkusten, han åkte i fredags. Så honom får jag också pussa på när jag kommer ner till Sveriges framsida. Mot hans vilja dock, han tycker mest att det är tjatigt att jag kommer efter honom. Tioåringar är läskigt lika tonåringar.

Nog om det. Jag skall alltså åka bort i 3 dagar. 2 nätter och 2 mornar. Ingen långresa direkt. Väldigt, väldigt kort faktiskt. Men eftersom jag aldrig är borta från mina små mer än 8 timmar då jag jobbar, så har jag redan en kollosal separationsångest. Jösses, jag tror jag varit inne och klappat på dom små sovande sötisarna minst 10 gånger redan. Och inatt kommer jag hämta dom till min säng, så jag inte får Billy och Blanka-abstinens när jag är borta. Kalla mig hönsmamma, med bokstavskombination.

Och ja, jag curlar pappan. Har lagt fram små högar med barnkläder för varje dag och satt dom små vinterkängorna nära deras jackor så det skall bli lätt att se vilka skor som hör till vilket barn (sånt som annars är en olöslig gåta för morgontrött man), fyllt kylen och fruktfatet och berättat l å n g s a m t var vantar, mössor och tjocktröjor ligger. Jag har också pedagogiskt upplyst om vilken nalle som heter Vovvis och vilken docka som heter Bella. Var toffsar och hårspännen ligger, och var spindelmannenmasken och svärdet finns. Sånt där som är livsviktigt en 3-åring. Sånt som jag tydligen tror att bara jag kan lösa.

Idiot! Alltså inte han, utan jag.

Förhoppningsvis hinner jag med något mer än bara begravningen, misstänker att det blir barnbio och leksaksaffären. Inte mer glamouröst än så dessvärre, det får bli nästa gång. Har jag tur så hinner jag träffa lite familj och vänner en stund också, för dom saknar jag dagligen så mycket så det finns ingen hejd på det.

På återseende.

Det är liksom inte bara att gå ut genom dörren en morgon som den här. -12,5 grader kallt och ett och annat plagg som skall med till dagis. Och så dockor, nallar och filtar. Och Härskarringen förstås. Fast runt halsen på min son Hobitten Frodo. Det tog 2 timmar av förberedelser. Nu är allt på plats. Dags att åka till jobbet.
Är det sommar snart?

Jag har slarvat i helgen, jag vet. Här har varit tomt på text, trots att jag lovade mig själv (och en vän) att skriva minst ett inlägg om dagen. Eller två om jag skall vara helt ärligt. Ett recept och ett annat, med undantag för att jag inte skulle har upplevt en enda sak värd att skriva om. Men det är osannolikt att det skulle hända, det händer saker hela tiden då man har huset fullt med barn.

Men. Det var innan Lego gjorde Sagan om Ringen i legovariant.

För det är som så att Lego styr smågrabbars intressen. Är det inte Star Wars så är det alltså nu Sagan om Ringen. Men det är ju inte direkt den typen av film som man liksom bara stopar in i dvd´n, placerar barnen i soffan och sen går därifrån  och sätter sig själv framför datorn. Så tillvida man inte vill skrämma skiten ur kidsen. Och det vill man ju för det mesta inte.

Så jag har ägnat helgen åt att googla Hobbitar, Orcher, Arwen, Legolas, Aragorn, tillverkat Frodos halsband med ring och allt, letat Hobbitkläder, fixat pilar och svärd och försökt övertyga Blanka om att hon har lika långt hår som en alv (det har hon inte!).

Ja, det var väl det om helgen skulle jag tro. Fast förresten, vi var på Jamtli iu Östersund också. Där åt vi bullar... och lekte Sagan om ringen.