Det blir liksom aldrig som man tänkt sig, så är det bara. Jag hade tänkt som så att, jag skulle lägga mig i badet för att försöka tina upp efter dagens svinkalla utflyt till Nulltjärn. Med mig hade jag skållhett te och ett glas rött. Dessutom hade jag en mycket tveksam bok (se fotnot 1)  gömd i en tämligen seriös tidning (se fotnot 2).

Fotnot 1: Ni vet den där boken om Mr Grey, piskor och "vaniljsex" med 35 miljoner sålda ex... Inte? Då pratar vi inte mer om det tycker jag. Glöm att jag sa något om nån bok. Och berätta för fan inte för någon att jag läser den.

Fotnot 2: Tidningen Skiva, tänkte att det skulle se ut som jag tar mina timmar vid datorn på allvar, och inte bara amatörbloggar och Facebookar.

Men efter ca 1 minut öppnades dörren och in kom två knallhattar för att berätta att Billy sov i soffan, och med sig hade dom varsin burk vattenfärg som dom hade hittat i skåpet i köket. Det blir liksom inte alltid som man tänkt sig när man lämnar barn ensamma....

Det tog ytterligare ca 10 sekunder innan dom satt i badet hos mig.

Och efter inte så värst lång tid så såg det ut så här....

Det var som sagt inte direkt det jag hade tänkt mig. Men å andra sidan var dom för en gångs skull sams så jag lät dom hållas. Det kändes just då som en strålande idé, att låta dom få utlopp för kreativiteten och dessutom leka två istället för tre (vilket inte alltid funkar helt smärtfritt så att säga).

Så jag smög ner i min helt hysteriskt fula röda fluffmorgonrock och förflyttade mig med bok (gömd i tidning), vin och te till soffan.

Vilket inte heller blev helt perfekt för några minuter senare när jag tittade in i badrummet så såg det liksom inte alls bra ut därinne. Inte alls.

Så jag skickade ett par sms till pappan till dessa odågor, här är ett av dom:

En timme senare var alla rena, tårar torkade, hår tvättat, badrummet städat från ena hörnet till det andra och jag har nu lovat att aldrig ge mig själv egen tid igen. Inte ens 10 minuter i soffan med en bok gömd i en tidning.

Det blir alltså aldrig som man tänkt sig. Nu har vi ett nystädat badrum, vilket alltid behövs när man har tre grabbar som liksom inte har tid att pricka rätt, men som inte var planen.

Min tanke med den här dagen var att jag skulle gå upp i lagom tid (alltså inte klockan fem) och sen gå ut på fjället och bara gå, gå och gå. Få lite tid att tänka klart en enda tanke och gråta klart en enda tår för att få den klumpen av sorg efter mormor som ligger och tynger att kännas lite lättre. Den där klumpen som jag aldrig hinner ta tag i eftersom vardagsstress och jobb tar över. Men klockan 06.30 skuttade plötsligt "mannen" upp och bestämde sig för att bygga bastu. Gissa min förvåning! Inte fan visst jag att jag bodde ihop med Byggare Bob och inte visste jag att karln kunde kliva ur sängen före mig. Men det måste varit för att det var en bastu som skulle byggas, ni vet en sån som gubbarna sitter och svettas i när kärringarna lagar mat. En sån...

Så det blev ingen promenad.

Men med ett hus fullt av rastlösa barn kryddat med en tämligen lättantändlig morsa, så var det ändå läge för någon form av aktivititet i den hälsosamma och stärkande fjälluften. Om inte annat för att om man bor i Åre och inte lägger upp Instagrambilder på sina barn i utomhusmiljö en dag då det finns sol, nysnö, is, frost eller annat makalöst väderfenomen så kanske man blir baktalad och anklagad för slapphet och försummelse. Så vi åkte till Nulltjärn med bilen full av korv och bristfälligt (visade det sig) påpälsade barn för att möta upp goda vänner.

Inte heller det blev som vi hade tänkt oss. Alla frös, eftersom jag inte hittade alla vinterkläder i vårt totala byggkaos, och hälften av gänget sprang rätt ner i självaste tjärnen där det blev blöta upp till knäna av iskallt vatten. Dom längtar uppenbarnligen, så som jag, efter strand och bad. Rufus fick nog av utomhusliv redan innan vi ens hade försökt få fart på elden till grillningen och försökte sig på en strejk vid vattenbrynet. Han anser att det inte är lördag om man inte får gå inne med pyjamas hela dagen.

Jag förstår honom. Nog för att det var vackert och allt det där, men fan va kallt det är med höst och vinter. Blanka, som dagen till ära såg ut som sin farmor i sin nya bollmössa, undrade om vi skall åka till Santorini morgon. Jag har inte hjärta att säga till henne att vi kanske inte skall åka dit alls igen, och om vi gör det så är det ca 7 månader av mössa, vantar, underställ, fleecehelvete, överdrag, fodrade stövlar och tjockjacka kvar.

Och även om jag hade biljetten i handen så skulle jag inte våga lova henne en resa, eftersom det som sagt aldrig blir som man tänkt sig. Men mellan dig och mig, jösses vad jag tänker försöka få till en resa dit i maj. Jag måste ha en morot för att "överleva" vintern.

Sen forlöpte resten av utflykten på ett vis som kan beskrivas med en enda mening: Vi gör inte om det imorgon.  Korven blev bränd, kalla korvar blev enligt Billy "skitkalla", den varma chokladen var glömd hemma, kläder blev blöta, blöjor skulle bytas i iskall luft under gallskrik, luftgevärskulor åkte ut i sanden och fördelningen av chokladfingrar till efterrätt blev ojämn. Alla frös.

Men ut kom vi. Och det var kul att få träffa goda vänner en stund, även om inte en enda mening blev sagd till punkt.

Nu skall jag försöka lösa någon form av väldigt sen finmiddag för två, med älgentrecote och trattkantareller, eftersom F mot alla odds är hemma en lördagskväll.

Men inte heller det kommer väl bli som jag har tänkt mig. Hade jag varit ensam hemma hade jag nog legat till sängs vid det här laget, med min tveksamma bok gömd i en seriös tidning.  Just att komma tidigt i säng är faktiskt något som brukar bli som jag har tänkt mig. Men inte ens det funkar idag.

Jo, jag vet. Det borde vara ett nytt inlägg här. Det är väl det som är att blogga liksom. Att skriva inlägg. Men eftersom stressig vardag gör att man ta mig fan inte ens hinner med att leva, tänka och känna så blir det inget. Jag återkommer när dygnet har 30 timmar. Eller tidigare, om jag lyckas stänga av autopiloten.