Det där med barn och mat är då inte lätt alla gånger. Man lagar det ena och dom vill ha det andra, man lagar det andra och dom vill ha den ena. Serverar man hemrullade köttbullar frågar dom efter såna där läskiga köpta för att det är socker i dom. Och för att dom är minismå och helt runda.

Gör man sig till och gör potatismos frågar dom efter kokta, omosade potatisar. Gärna precis då man har tryckt ner den sista lilla potatisstackarn i potatispressen. Tänker man att "Det här kommer dom inte gilla, det är vuxen mat. Jag lagar något annat åt dom." Så äter dom uteslutande vår mat. Den "snälla maten" går självmant till sopkorgen och skäms.

Hur man än vänder sig så har man röven bak, som min mamma brukar säga. Och hur fan man än vänder sig så har man disk överallt! (Nej, vi har inte något vackert språk i min familj alla gånger. Men jämför man med det språk min pappa låg inne med så pratar vi som Moder Theresa allihop. Jag kan tänka mig att skrämmer skiten ur änglarna där uppe just nu...)

Idag tänkte jag i alla fall att jag skulle ge dom solsoppa (dom kallar morotssoppa så), eftersom det går fort. Så att vi skulle ha tid att leka lite också, och inte bara det där vanliga laga-äta-bada-sova. Men så slog det mig att dom i så fall borde få efterrätt, så då gjorde jag äpplepaj. Till det vill man ju ha vaniljsås, så då gjorde jag det. Och så kom jag på att det kanke inte blir så mycket mat det där, så jag bakade lite frallor eftersom ugnen ändå var varm. Växer man så behöver man protein ju, och morötter är ju inte direkt proteinrika så då gav jag mig på att steka lite köttbullar som dom kunde ha till.

Alltså blev det inte så mycket lek alls för min del. Inte en sekund fick jag leka mammapapapbarn, Dath Maul eller riddare. Det blev bara laga mat. Jag lekte bara mamma.

Och ingen åt. Ingen!

Solsoppan var för orange, brödet för varmt, köttbullar var dom inte alls sugna på och äpplepaj gillar bara hästar (det visste faktiskt inte jag, visste ni det?). Vaniljsåsen smakade smält glass och det var tydligen inte bra det heller. Så där stod jag. Igen. Med disk upp över öronen. Och så mycket socker på tänderna efter att ha hetsätit äpplepaj i ren frustration, att jag funderade på att ta fram Vim-flaskan och Swinto för att få loss skiten från käften.

Barnen förvisades från bordet efter mycket förmaningar ("Äter du inte så blir du inte stor och stark!" och annat dumt), mutor ("-Ät så får ni efterrätt!" -"Vi vill inte ha efterrätt!") och hot (Inte ens den med polisen funkade!), och jag torkade soppa från stolar och smör från golvet, sparade förhoppningsfullt mat till Ebbe och diskade undan alla dessa bunkar, tallrikar, plåtar och skålar med viss kraft i rörelserna. Så att säga.

Just då jag var klar kom Ebbe hem. Stolt, med en påse snabbnudlar i näven!

Snabbnudlar? Chips i uppblött form, om jag får säga vad jag tycker. Men han var så glad och så stolt över att han hade lärt sig laga såna (Var? Av vem? Straffas skall du!) och dessutom köpt ett paket efter att ha hittat och pantat burkar på väg hem från bussen (Har får ju som ni såg ovan ingen mat här hemma så han måste leta burkar på byn...), så jag ville inget säga om det onyttiga i nudlarna. Jag sa bara åt honom att laga sina nudlar, men med lite morötter och broccoli i, och sen vara så vänlig att städa efter sig. Puss och tack.

Och det gjorde han. Jätte duktig. Och han åt. Och åt. Och åt. Och åt. Jätte glad och nöjd!

Med tre gråtande småsyskon vid sin sida som "var så hungriga så dom hade ont". Som tydligen "älskar nudlar jättejättemucket".

Alltså är var det snabbnudlar jag skulle lagat idag. Det var ju inte så lätt att veta! Imorgon vänder jag mig med röven bak direkt!

Ps. Tack alla! Tack för all hjälp jag har fått av er idag! Jag är rörd, glad och tycker att det här blev en bra dag trots viss middagsmisär och brist på lek.

Nu skall vi se hur jag skall lägga upp det här utan att det blir superpinsamt och jävligt töntigt. Men det är så här, att jag skulle behöva lite hjälp. Av dig.

Det är som så att jag behöver läsare, gillare och bloglovin-följare till den här bloggen. Av några olika anledningar. Dels för att det är kul när någon gillar det man gör, för egot så är det liksom A och O. Förstås. Sen är det också så att ju fler läsare man har ju bättre blir bloggen och ju bättre blogg man har ju fler läsare får man. Så att säga. Och med det menar jag att om jag har mångamångamånga läsare kan jag flytta denna bloggen till en "egen" blogg, som inte ligger på en portal. En blogg som kan få annonsörer och så...

Fan vad detta är pinsamt. Jösses..

Ni tänker säkert att "lilla vän, annonsörer? Vem tror du att du är?"

Men ni får gärna tänka så, det är ok.

Jag vill bara chansa. För jag ser hela tiden bloggar som jag tycker är i min klass ungefär, som har egna annonsörer och jag tänker varj gång att "But why? Så jäkla bra är väl inte det där?".

Jag ser också riktigt jävla bra bloggar med riktigt jävla bra annonsörer och tänker "Grattis!"

Så OM, om du gillar det du läser så tryck gärna på "Gilla-knappen" till vänster här på bloggsidan under Facebook-ikonen. Sprid gärna också bloggen på Facebook och annat, om du vill. Om du gillar det du läser vill säga. Men bara om det är så, inte för att vara snäll eller så....

Om inte? Glöm då att du någonsin läst detta inlägg. Låtsas som ingenting när du möter mig på gatan så är du snäll.

Fan, fan, fan! Har jag gjort bort mig nu igen?

Ps. Alla synpunkter är förstås också välkomna. Lämna kommentarer. Snälla som elaka. Gärna!!!!

Men inget om att jag slarvar med stavningen, för det vet jag! Och inget om att jag har för lite bilder, för det vet jag också. Jag har bara lite ont om tid, det är det som är problemet.

Det är onsdag idag, alltså mitt-i-veckan-lyx! Ett glas vin kanske? Eller helt enkelt bara en god efterrätt. Här är receptet på min mormors fantasktiskt goda och enkla äpplekaka som kan göra vem som helst nöjd och som nästan alla har tid att göra:

Fyll en ugnsfast form (den finaste du har, för kakan är godare än vacker) med skivade äpplen. Skala hälften och låt skalet sitta kvar på hälften. Dusta över lite kanel.

Ta en liten sil eller durkslag och sikta över ett tunt lager vetemjöl. Strö över ca 1 dl havregryn. Hyvla över kylskåpskallt smör i ett lager. Stö sen över muscovadosocker (ca 3 -4  msk) så det täcker alla äpplen, ringla över sirap. Strö över hackade hasselnötter. Börja sen om från början med vetemjöl, kanel, smör, muscovado, sirap (ingen havre).

Värm ugnen till 150 grader. Sätt in pajen och låt den stå länge, länge, länge. Länge nog att ätas till kvällsmat. Ju längre ju bättre, kolla bara så den inte bränns, sänk i så fall värmen.

Efter ca 2 timmar tar du ut den och serverar med en hemgjord Créme Anglais. Orkar du inte separera äggulor och röra försiktigt med träslev i evigheten så kan du fuska och servera med denna goda såsen:

1 burk kondesnerad, sötad mjölk

3 dl grädde

1 tsk vaniljpulver

Vispa grädde, blanda med kondenserad mjölk och vanilj. Färdigt!

Ha en go dag!