Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg här om en toalettstol som står utanför vårt garage. Tänk dig ett tema byggt på uttycket "Bajsa där du bor" med inslag av fulla norrmän och sura sopgubbar. Där har du det, i extrem korthet. Det hade säkert kunnat bli lite småkul, om man har den sortens humor vill säga. Sån humor som jag och Billy har. Han skrattar så han kiknar varje dag när han ser den där toaletten som står där, och jag säger att "tänk om någon har bajsat i den i natt". Lika kul varje gång. Ännu roligare tycker han det är när jag säger att jag har bajsbruna ögon. Oj oj oj, vad han skrattar den lille skrutten.

Men nog om det.

För nu blir det inte så. Jag är inte på humör för några skämtsammma inlägg idag.

Idag ringde min mamma från mitt "hemma" där långlånglångt borta på Västkusten och sa att min mormor har åkt in på sjukhus. Mormor har varit sjuk ett tag, men inte så här sjuk. Inte näradödensjuk. Hon har bott på ett vårdhem till och från ett tag, men har hela tiden trott (eller velat tro) att hon skall få komma hem till sitt hus igen.

Men nu kommer hon inte få det. Aldrig mer.

MIn mormor fyllde 90 år i somras och har bott och klarat sig mer eller mindre  själv i det där huset sen morfar dog för 12 år sedan, innan dess bodde dom där ihop. Morfar byggde det där huset på egen hand.

Hon är en minst sagt bestämd kvinna min mormor, hon vet vad hon vill och hon säger vad hon vill. Jag har 100 olika roliga historier att berätta om henne och saker som hon har sagt och gjort.

Men som sagt, jag är inte på skojhumör idag. Det kanske kommer sen, när jag kan skratta igen.

Just nu är jag mer inne på alla fina saker min mormor har gjort för mig.

Jag var hos mormor mycket när jag var liten. Hon tog hand om mig varje gång min mamma var tvungen att jobba sent eller resa bort, och jag gick dit varje dag efter skolan så att jag slapp gå på fritids eller vara själv hemma på eftermiddagarna. Vi bodde nära varandra, och hon cyklade hem till oss så fort hon kände för det. Vilket var ofta. Det borde vara krav på att man får bo nära sina mor- och farföräldrar när man är liten.

Hon gjorde allt för mig min mormor, trots att jag var en sån trumpen liten skitunge fick all den kärlek hon hade.

Hon såg till att jag varje gång jag kom dit klev in i ett hem som doftade av hemlagad mat omsorgsfullt lagad åt mig, även då jag fick för mig att jag var vegetarian eller bara ville äta vaniljsås till middag. Hon bakade bullar, bröd och kakor till mig. Allt jag bad om. Hon köpte Kalaspuffar som jag fick äta hur många jag ville av, direkt ur paketet. Allt för att göra mig glad och nöjd.

Hon ägnade åtskilliga eftermiddagar med mig gömd bakom en sten i skogen bakom hennes hus, då jag ville kolla in Skogsmullegruppen som höll till där. Jag fick inte vara med eftersom jag inte tillhörde det området på något vis, jag minns inte riktigt. Men jag kommer ihåg att vi satt där med saft och bullar i picnic-väskan och kollade in dom andra barnen som hade skogsmulle. Sen gick vi hem, och jag tyckte att det kändes som om jag hade varit med. Tyckte aldig att det var på någotsätt orättvist eller konstigt att jag inte fick vara en "riktig skogsmulle". Jag vara mest glad för att jag fick saft och dom fick bara vatten ur bäcken.

Jag minns doften i den där bäddsoffan jag sov i när jag sov över där som liten, jag minns hur det var att ligga där och lyssna när dom tittade på Rapport och käkade mackor med prästost på. Tryggheten. Jag har till och med fått den där osthyveln av min mormor som dom använde då. En orange. Helt värdelös på att skära ost, men så full av minnnen så det går inte att slägan den.

Jag kommer ihåg när vi gick och tittade på blåsipporna på våren, min lilla hand i hennes. Och när hon följde med mig, arg som ett litet bi, till simskolan på sommaren. Hur det var att vara en liten lucia där i mörkaste vintern och alla dessa gånger hon kom med småkakor (Strassburgare) till mig på mina födelsedagar. Jösses, jag har 1000 minnen. MIst. Men jag tror inte du vill höra dom alla.

När jag blev större, och en om möjligt ännu trumpnare tonåring, gjorde hon även då så gott hon kunde. Hon tog med mig till Liseberg trots att jag vägrade ta av mig mina fula utslitna silverfärgade gympadojjor.

Hon tog med mig till Kungsbacka och skivaffären där när jag (i ett förhoppningsvis förvirrat tillstånd) fått för mig att jag gillade Mats Rådberg och rankarna (Ni vet den där "kasta in en pinne i brasan". Va fan hände där? Hur tänkte jag?). Hon följde också efter på ett tryggt avstånd ur ur affären, då jag i samma sekund som jag bad om skivan insåg att det är här kanske inte är "skitcoolt direkt" och rusade ut ur affären med tårarna sprutande.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men gör inte det. Det får räcka nu. Jag tror helt ärligt inte att jag pallar med mer minnen på en stund.

Det är som sagt en sorglig dag idag. Min mormor är döende, och det gör så ont i mig så jag vill bara skrika och slå i saker. Men det är inget mot hur ont det gör i henne. Cancer är en ond jävla skitsjukdom, och hon förtjänar något värdigare. Ett bättre avslut. Inga goda människor skall behöva drabbas av den skiten. Ingen!

Senast gången jag träffade henne var på vårdhemmet. Då satt hon där som hon ägde stället, beodrade vänligt men bestämt personalen att servera oss kaffe på altanen och höll god min inför mig så jag inte skulle fatta hur rädd och sjuk hon var. Jag är ju fortfarande hennes lilla Lisa. Hennes lilla barnbarn. Jag visste väl någonstans att det kunde vara sista gången jag såg henne, men jag hoppades förstås att det inte skulle vara så. Nu vet jag. Att åker jag inte hem snart, så träffar jag henne inte igen. Aldrig.

Åk, tänker du nu. Åk!

Men det är faktiskt inte så enkelt. Jag är inte helt säkert på att hon vill det. Jag tror hon vill att jag skall minnas henne som fin och "stark". Inte liggandes i morfindimma i en sjuksäng. Jag tror inte hon vill att jag skall resa så långt och från alla barnen för att utsätta henne och mig för det. Men jag vet inte. Kanske vill hon det. Innerst inne. Vad jag vill är att jag inte bodde så förbannat jävla långt bort så jag hade kunnat träffa henne oftare som senaste året. Det är vad jag önskar.

Vi var hemma hos henne i hennes hus i början av sommaren. Det var fantastiskt mysigt. Hon orkade inte så länge, men jag såg hur glad hon var över att jag, F och alla barnen kom dit och hälsade på. Hon hade dukat till barnen på gräsmattan med barnchampagne och till oss på uteplatsen. Det pratar dom små om fortfarande. Den där barnchampagnen och skedarna med inbyggda sugrör

Innan vi åkte tog jag det här kortet, på gammel-Linnea och lill-Linnea. Hon skulle få det i julklapp. Men så blir det alltså inte. Men jag kan i alla fall lägga upp det här, för att visa vilken fin mormor jag har.

Ser ni den där lilla släta handen, på den skrynkliga handen. Visst är det fint?

Nu måste jag avsluta detta jättelånga, jättesorgliga inlägg och kanske även be om ursäkt för att jag kanske gjorde dig lite nedstämd. Det var inte min mening, jag behövde bara skriva av mig.

Vi ses snart igen, i gladare former.

Nu skall jag äta prästost skivad med min oranga (helt hopplöst dåliga) osthyvel och hoppas att det kommer att ge mig känslan av lite trygghet.

Det kräver ett visst uns av tålamod att ha en liten, väldigt tjejjig dotter. Det skall gudarna veta.
Nu har hon valt trosor i 10 min. Bara strumpbyxor, klänning, tröja, hårband, mössa, skor, vantar och väska (!) kvar. Och så lite småprylar att stoppa i väskan. Och extra hårspännen, att inte förglömma. Mitt i detta hjälper hon sin bror, inte lätt att hitta den coolaste t-shirten inte.
Djupandas och räknar till tio. Ikväll glömmer jag inte att lägga fram kläder tills imorgon.
Framförhållning, min räddare i morgonstressen!

Ok, alla ni militanta GI-förespråkare där ute, ni kan sluta läsa NU! För idag blir det pasta.

Jag äter i ärlighetens namn inte särskilt mycket pasta jag heller, det måste jag erkänna, jag gillar att tugga på sånt som innehåller mer näring än snabba kolhydrater. Men ibland är det faktiskt väldigt gott. Och väldigt enkelt. Tänkte ge det en ny chans att hinna leka med mina barn en stund efter jobbet, så idag blir det snabbmat. God sådan.

Pasta Basta!
4 pers.

Du behöver:

2 askar coctailtomater

1 kruka timjan

3 + 2 msk olivolja

1 msk balsamico, gärna med granatäpple eller fikon

1 vitlöksklyfta, finhackad.

1 liten påser pinjenötter

1 burk Tonfisk i olja

1 frp. sockerärtor

1 påse babyspenat

Nymald svartpeppar och salt

Valfri pasta, valfri mängd.

Riven Peccorino eller Parmesan efter tycke och smak

Sätt ugnen på 220 °C. Koka upp vatten till pasta. Dela tomterna på mitten och lägg i en form tillsammans med hackad timjan, 3 msk olivolja, balsamico, hackad vitlök, salt, ganska rejält med peppar och så pinjenötterna. Sätt in formen i ugnen och rör om då och då så att det inte bränns. Koka din favoritpasta (Penne, Farfalle, Giganti, IKEA-älgar eller vad som önskas) med kokttid på ca 10 - 12 min. När en halv minut återstår lägger du i sockerärtorna. Häll av pasta vattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. Vänd ner tomatblandningen i pastan/sockerärtorna tillsammans med tonfisk och spenat, strö över rikligt med ost och servera gärna en skål extra bredvid. Dra några extra tag med svartpepparen över också.

Snabbt som attan! Och gott!

Ha en bra dag!