Vi försöker reda ut begreppen här hemma just nu, och det är minsann inte det lättaste kan jag säga. Efter att min mormor gick bort för lite mer än en vecka sen så har dom två små frågat mycket om det där med döden och begravningar, och om hur det är att hänga runt där uppe bland molnen när man inte är kvar här nere längre. Inte för att jag tror så värst mycket på himlen, men det är bra att kunna ha något att säga när dom frågar om vart min mormor och deras morfar har tagit vägen. Och det känns på något sätt trösterikt att kunna peka åt något annat håll än ner i marken när barn frågar vart man tar vägen när man har dött. Så jag pekar uppåt. Upp bland molnen.

För en lycklig treårig pojke är död inget annat än "Pangpang, du är död" eller "Nu skall jag svärda dig så du är död", och (dessvärre) vardagsmat i leksammanhang, men inget allvarligare än så. Hade jag fått bestämma så skulle dom inte ens fått leka såna lekar, men jag bestämmar inte allt, och barn leker såna lekar. Det är liksom inte så mycket man kan styra över. Tyvärr. Så har det alltid varit. Är det inte gammal hederlig "Indian och cowboy"  dom leker så är det pirater eller ninjor, eller så spelar dom spel av olika slag på iPhones och surfplattor där figurerna "dör". Så är det bara. Och jag kan inte göra så mycket åt det, om jag inte är med och lägger mig i alla deras lekar både hemma och på dagis. Och det har jag liksom inte rätt att göra.

Men när det blir allvar det där så är det ytterst förvirrande och hopplöst att förstå. Jag håller med, jag förstår inte heller.

Idag berättade jag i alla fall för dom små att jag skall åka på begravning nästa vecka, och att dom skall vara hemma och ta hand om pappa under tiden. Billy tänkte och tänkte, och tänkte lite till. Sen gick han och svärdade med nallarna en stund, och sen kom han glad i hågen tillbaka:

- Pappa!

- Ja...

- Mamma skall åka och begravas nästa vecka, så sen är det bara du och jag.

Alltså, NEEEJ! Så är det inte. NEJ NEJ NEJ! Poletten hade så att säga inte ramlat ner där helt och hållet.  Vi sa åt honom att jag visst kommer tillbaka och att det är "mammas mormor", Huckla, som skall begravas. Ingen annan.

- Skall hon åka till himlen då?

- Njae, eller jo. Jo då, det skall hon.

- Vad bra! Då kommer hon träffa morfar!

Tänk vad skönt att kunna se saker och ting på ett barns vis. Vad enkelt. Det får mig att förstå varför folk går och blir religösa. Men jag måste säga att det lättaste sättet, det är nog att försöka skratta åt eländet då och då. Och det är lätt gjort när man har ärliga, härliga barn att ta hjälp av.

Humor är det bästa vapnet mot sammanbrott. Så är det bara.

Den senaste veckan har varit tämligen humorbefriad, det måste jag säga. När jag har gått förbi och sett mig själv i en spegel så har jag tänkt att: "Den där jävla bruden, hon kan inte ha värst roligt. Vilken jävla surfi----a!" Och därefter har det någonstans ringt en klocka och jag har insett att: "Fan, det är ju jag! Skjut mig! Det kan inte vara lagligt att gå runt och se så där apatisk ut!"

Men sorg är sån, man blir ful och extremt tråkig av att vara ledsen. Det är bara på film det finns vackra sorgklädda människor. Det har varit en berg- och dalbana utan dess like här.

Först kom chocken, oavsett hur väntat beskedet än var. Och med det någon sorts stumhet, förmodligen för att risken för hulkningar och tårfloder ökade bara jag funderade på att börja prata. Sen kom den tunga ledsamheten, den som bara river och sliter inifrån och ut, som om man skall sprängas i bitar. Därefter kom ilskan, jag har varit arg som ett jävla bi. Arg på döden och hela livet, på hur jävla orättvist och onödigt det är alltihop. Hur dumt det är att jag inte hann ner för att säga vad jag ville ha sagt. Hur förbannat självisk jag var som inte åkte dit och hälsade på minst tre gånger i veckan i somras. Arg på döden för att hon inte finns mer. Arg på livet för att det inte är rättvist alla gånger.

Och av att vara så där arg kommer förstås tröttheten, den förlamande tröttheten som känns som självaste döden självt.

Och så börjar det liksom om. Chockad, ledsen, arg... osv. osv. Och så kommer det säkert hålla på. Om och om igen, tills det blir lättare och lättare att uthärda det som man först trodde att man aldrig skulle kunna klara av att ens tänka på. Men undertiden så ser man kanske inte så värst tjolahopptjolahej ut. Så är det bara.

Jag kommer sörja min mormor resten av mitt liv, det vet jag. Men jag vet också att jag om ett år eller så kommer kunna se henne framför mig när hon för sista gången vinkade på trappan i sitt hus utan att jag tårarna kommer, det kan jag inte nu. Det går inte.

Däremot måste jag kunna skratta under tiden. Det pågår ju faktiskt en vardag här. Jag har inte tid att vara ledsen hela tiden. En vardag med jobb och hem och en ständig ström med händelser som man måste kunna har roligt åt. En vardag med ett barn som skall sluta med blöja och ett som vägrar äta. En liten tjej som skall göra ALLT själv, och en storebror som är stor fast liten på samma gång.

Det händer saker man måste skratta åt.

Som när man dukar fram mat till hela familjen en liten grabb utan blöja och byxor plötsligt bajsar på stolen mitt under middagen. Sån skit måste man skratta åt. Som när en superhungrig, men enveten, liten grabb plötsligt börjar äta, och inte kan få nog av mat, för att han skall få åka med till Göteborg och träffa storkusinen medan jag är på begravning. Som när en liten tjej klipper av sin docka allt hår för att se om det växer ut igen (hon lär få vänta). Som när den större grabben drömmer om en iPhone både dag och natt så det till och med pratas om den i sömnen. Det går ju faktiskt inte att hålla sig för skratt då.

Men visst, det är inte bara barn som försöker reda ut begreppen. För det är då inte lätt att förstå det där med liv och död, vardag och sorg alla gånger.

Men, jag gör så gott jag kan i alla fall.

....men eftersom någon fantasilös och urbota tråkig filur har programmerat om Autopiloten på mig, så gör det inte det. Denna autopilot är inställd på följande:

Försöker få upp de små undulatögonen

Titta skräckslaget på mig själv i spegel

Dricka kaffe, frenetiskt

Duscha

Klä på mig, det jag hittar i mörkret

Väcka mjuka, varma barn (tack och lov med pussar och kramar)

Klä på barn

Bråka med dotter om allt från val av trosor till val av väska

Servera olika saker till trötta barn

Klä på hundra olika ytterkläder

Köra barn till dagis

Lämna barn på dagis i mörker (med klump i magen)

Vinka till barn, på tre olika vis

Köra till jobbet

Jobba kök

Jobba servis

Städa restaurang

Handla mat

Hämta barn

Laga mat

Plocka undan disk

Bada barn

Städa leksaker

Läsa saga

Pussa barn godnatt

Tvätta
Pussa nästa barn godnatt

Tjata om läxor

Pussa motvillig storgrabb godnatt

Läsa mail

Kliva in i flanellkoma

Tomglo på dator eller tv

Hasa till sängs

Sova

Vakna av ett "mammmmaaaaaa"

Sova

Vakna av ett annat "mammmmaaaa"

Sova

Vakna av ett "mamma, kom och stoppa om mig"

Sova

Vakna av "Mamma!!!! Välling!!!"

Sova

Drömma

Vakna av ett jävla snarkande

Sova

Vakna av ett "Mammaaaaa"

Sova

Vakna av en väckarklockshelvetet.

Alltså har programmeraren glömt den där delen som handlar om att blogga. Kanske medvetet, kanske omedvetet. Vad vet jag. Men så är det.

Jag återkommer när jag hittat inställningarna. Då skall jag äver försöka få in "Kvalitetstid med barn" och "Lek med barn" och "Träning" i den dagliga ordningen.