Men hörru! Du behöver väl inte räcka ut tungan åt oss! Det är inte vårt fel att du sov dig igenom sången imorse! Surkossa!

Inte nog med att jag försöker blogga bland 12 åringar och andra yngel, jag har också lyckats hitta en bloggportal som liksom inte gör som jag vill. Just nu handlar det om länkningen på Facebook. Men nu har jag gjort om allt som går att göra om, så kanke det funkar nu. Kanske. Detta är alltså helt enkelt bara ett testinlägg, för att se om det är jag eller bloggplatsen.se som bestämmer.

Kan bli hur spännande som helst. Jag här ju inte teknikens under direkt. En jävel på att bygga Star Wars-lego,  men inget datasnille. Liksom.

Apropå det.. Någon som vet hur man gör en egen blogg på enklaste, bästa, snyggaste sätt? Jag känner att jag behöver komma ifrån alla "Hej jag är en tjej på 11 vårar som gör lösnaglar på mina vänner" och "Jag är kär i min bästis kille". NU! Det tar min 40-årskris till oanande höjder att stanna kvar här.

Tips mottages tacksamt.

Kossan vaknade inte idag när Billy och Blanka sjöng Idas Sommarvisa för henne. Dom små sjöng högre och högre i ett vackert, frosttäckt vinterland med en rosa nyvaken himmel som bakgrund. Men, nej! Bara ett sömnigt koöra som vickade lite till svar. Besvikelsen var stor i bilen. Men det var väldigt gulligt! Och vackert! Som en filminspelning.

I natten:

Zzzzzzz.
- Mammaaaaaaaaa! Naaaaapp!

(-Inga problem Billy, här kommer nappen.)

Zzzzzzz.

- Mamma! Mamma! Mamma! Törstig!

(-Här lilla gumman, här är mitt vatten. Drick av det!)
Zzzzzzz.

- MAMMA! MAMMAAAAAA! Jag har ont i örat. Mammaaaaaaaa!

(-Stackars liten, sov så blir det nog bättre.)

Zzzzzzz.

- Mamma? Kom och stoppa om mig!

(-Ok, vännen. Kommer!)

ZZZzzzzzzzzz

- Mamma! Mamma! Min nalle? Var är nallen?

(Fumlar i mörkret. Hittar ett ben. Det var inte nallens ben. Det var Billys ben, jätte kul tyckte han. Alltid kul att kunna glädja någon vid 02.17 även nu för tiden.- Här vännen, här är Nalle!)

Zzzzzzz.

- Mamma! Mer törstig!!!

(Nä, det får bli en egen flaska. Hasar ut i köket, och tillbaka in i sovrummet igen. -Här lillan, drick. Sätter en flaska här till dig.)

Zzzzzzz.

- MAMMA! KOM! KOM! Jag har ont i mitt öra. Jätteont jättejätteont!!

(Jaha, sjuk alltså. Hämtar Alvedon. -Här lille gubben. Ta den här.)

Zzzzzzz.

- Mamma!!!! Välling!

(Visst, självklart. Ut i köket igen. -Här, sov nu!)

Zzzzzzz.

- Mamma? Kom och bädda om mig igen. jag kan inte sova!)

(Japp. Men du vet väl att man kan dra täcket över sig och vända sig om och somna om när man vaknar på natten. Man beöver inte komma in och skaka på sin mamma VARJE gång? - Ja, kom älskling så stoppar jag om dig.)

Zzzzzzz.

- Snarksnarksnark snark snark snarksnark snark

(Men för i helvete! Nu får det vara nog! -Sluta snarka, vänd dig på sidan. Lägg av för fan annars kväver jag dig med kudden! Bara barn är ursäktade att väcka mig. Bara!)

- Mamma?! Jag har ont i mitt öra fortfarande! Muuuuuuuuäääääääääää! Snyft!

(Ok. Nu börjar vintersjukorna. Först ut Rufus alltså. Hej VAB. -Lille vän. Du får vara hemma imorgon. Vi åker till doktorn. Sov nu hjärtat. Jag ligger här hos dig tills du somnar. Hasar tillbaka till min säng efter en kvarts sovande på en hård kant.)

Zzzzzzz.

- Mamma? Är det fredag imorgon?

(Åhhhhhhhhhhhhh! Neeeeeeej! Fredagsmystjatet igång, redan! Det gäller att jobba upp förväntningarna! -NEJ Billy! Sov nu. Här är nappen. Igen!)

Zzzzzzz.

- Mamma? Får jag sova hos er?

(-Absolut! Men jag skall måste gå upp nu, så somna om du här bredvid pappa!)

Jag tror att mina barn i all välvilja har fattat ett beslut bakom ryggen på mig. Ett beslut baserat på att jag inte skall känna mig bortglömd och obehövd. Dom har liksom missat det där med att även mammor behöver sova, och har istället satt i rutin att se till att någon av dom vaknar så fort jag somnar. Så att jag vet att dom bryr sig om mig. Det måste vara så. Jag kan inte komma på en någon annan anledning till denna vakenstafett som pågått här inatt.

Gulligt tänkt av dom. Men inte helt olikt sån där kinesisk tortyr.

Fast det kan ju inte dom veta.

Billy är less på sitt hår. Han är, som han själv säger, "Skittrött på hår i ansiktet". Och det kan man ju förstå. Det kan inte vara kul att ha en ponnylugg som ridå när man är en 3 årig grabb som bara vill leka, springa och busa med fri sikt. Tur är väl att han inte kopplar ihop den där luggen med ett tillfäller i somras då jag av någon anledning fick för mig att jag kunde klippa hår, och efter en långlunch i solen tog fram saxen och högg in i hans kalufs. Resultatet...En mycket ung och illa klippt Gustav Vasa. Stackars unge. Hade han tänkt på att det är mitt fel att han nu ser ut som ett Gotlandsruss som fastnat med manen i taggtråden, så kanske han varit arg på mig och inte på sitt hår. Och det vill jag ju helst slippa, att det lilla kärlekstrollet går runt och är arg på mig.

Jag vet ingen med så mycket kärlek i sig som Billy. Han älskar alla. Alla i hela världen. Med hoppetihopp steg skuttar han runt och sprutar ur sig en aldrig sinande ström av "Jag älskar...". Man kan ju undra om han kanske är en reinkarnation av en gammal 70-tals hippie. En av gräs och syra kärleksfylld flowerpower-förespråkare som går igen i detta lilla troll och där delar med sig av sin love, peace och understanding. Eller så är han bara en genomgod liten kärleksfigur. One of a kind. Vi var på Mio Möbler i Östersund för ett tag sen. Då sprang han runt och berättade för alla där inne hur mycket han älskade dom, sofforna, sängarna, sin mamma, sin syster, sina brorsor och alla i hela världen. Folk såg ytterst förvånade ut. Inte många log. Människor är konstiga. Men han brydde sig föga om reaktioner utan fortsatte sin loveparade som om det var den självklaraste sak i världen.

Men. När han inte älskar något, då hörs det! Jävlar i min låda vilken pipa han här den grabben. Allt som oftast så önskar jag att jag hade ett par Peltorkåpor att ta till när han sätter fart på röstresurserna. Det skär genom märg och ben. Och idag var det håret han inte älskade. Han har gnällt, skällt och skrikit hela dagen. Jag har lånat Blankas rosa hårsnoddar och hårspännen för att få bort håret ur ögonen på honom men det har inte hjälpt. Det skall klippas, och det NU! Och absolut, det skall det. Men inte av mig. Aldrig mer av mig.

Jag frågade hur han vill ha håret när vi går till frisören, och svaret blev:

" Jag vill se ut som Higos (Hugos) pappa. Han har nästan inget hår alls. Bara små smulor på huvudet!"

Så nu skall vi alltså boka klipptid. Och jag hoppas att frisören kommer förstå den beställningen på klippning eller förstå den rätt så att säga. För det där kan ju bli än värre än en Gustav Vasa-frisyr med Ponnylugg.

Återkommer med rapport om detta och ber er hålla tummarna för att han snart även älskar sitt hår. Tillsammans med hela världen!

Nu har jag en svacka igen. En bloggsvacka.

Anledningen till att jag nästan dagligen sitter här och skriver massa trams som ni då och då lockas att läsa, är att det är mer eller mindre det enda jag gör för mig själv. För min egen skull. Nästan det enda som ingen ber mig att göra eller som jag gör för att jag måste. Måsten som skall göras för att få vardagen att snurra. Jag hinner aldrig träna, jag umgås ytterst sällan med vänner och jag har inga intressen som tar tid förutom att läsa böcker. Jag jobbar med mat och service, och hemma behövs en hel del av just det också. Och jag måste säga att det är ungefär lika krävande ibland med ett hus fullt av barn (och man) som en krog full med gäster.

Självklart är umgänge och omvårdnad av mina barn inget som jag känner mig tvingad till, jag gör det så gärna och jag älskar att vara hemma med min familj då jag inte är på jobbet. Och jag tycker förstås att det är kul att jobba också, för det mesta. Däremot gillar jag inte vardagens brist på tid. Stressen att hinna med allt gör att livet går för fort och att det inte finns en chans att stanna upp och bara vara. Leva. Känna. Njuta. Jag försöker se det som en utmaning att föröka få ekorrhjulet vara någotsånär trivsamt och inte bara en transportsträcka.

Men. Det händer förstås att jag också skulle vilja bli lite uppskattad. Eller att jag fick tid att tänka klart en enda tanke utan att bli avbruten av  ett "jag vill ha". Eller att jag skulle kunna få känna att jag liksom var bra på något annat än att passa upp på folk. Att jag har en i alla fall lite kreativ hjärna gömd däruppe bakom vardagsautopiloten.

Därför skriver jag här. Därför har jag denna amatörblogg. För att få vara en tänkande människa och inte bara en servicemaskin. För att kunna få tid och möjlighet att se det roliga och härliga i vardagen. Och därför låter jag okända och kända människor ta del av mig och mitt liv. För det är mycket roligare att skriva om någon läser.

Och där kom vi till själva syftet med just det här inlägget. Att försöka få någon sorts ordning på denna blogg. Jag kollade statistiken igår och insåg att det liksom går åt helvete titt som tätt med läsarna. Och visst, det förstår jag. Alla kan ju inte läsa min blogg. Alla kan ju verkligen inte tycka att mitt tämligen ointressanta liv är särskilt kul att läsa om varje dag.  Alla kan inte tycka att det är ok att jag har så bråttom att skriva så det stavas fel i mer eller mindre varenda mening.

Men eftersom jag faktiskt till min stora förvåning då och då får höra att det är bra det jag skriver, att folk faktiskt följer min blogg och gillar det dom läser, så känner jag att jag vill fortsätta. För jag behöver det här. Det får mig att må bra att skriva här. För det mesta i alla fall. Men utan ett visst antal läsare tänker jag inte fortsätta. Då kan jag lika väl börja skriva med kulspetspenna i ett kollegieblock.

Ett stort problem tror jag är att jag hade för bråttom med att starta upp det här och kastade mig över första bästa bloggprotal i stället för att ta mig tiden att göra en egen blogg. Nu tampas jag i kriget om statistiken med tonåringars alla tänkbara problem, för det verkar vara 99% såna på bloggplatsen.se.

Grabbar, tonårsgraviditeter, nagellack, lösnaglar, senaste nytt från Gina Tricot och kändissug lockar liksom mer än barn, ironi (man måste vara född tidigare än 80 för att förstå den ironiska-generationen) familj och hemmkockskäk för de som jag når ut till via portalen. Det finns en liten tjej här på bloggportalen som har läskigt många läsare, och hon skriver om "hälsosam" mat tillagad i micro, mode (!)tips samt träning och lägger ut konstiga bilder på micromuffins. Visst, det är säkert jättebra. För dom under 18. Resten av mina läsare är uteslutande mina Facebookvänner och ett fåtal till som har lyckats hitta hit.

Så vad jag behöver från dig är hjälp. Hjälp att nå ut till fler läsare. Om du klickar på Facebook-ikonen här till vänster på bloggen och delar det du gillar att läsa om här på din Facebooksida så kanske någon mer läser, gillar och delar.... och så vidare. Om du nu gillar det du läser...

Och när jag har mer än 300 läsare per dag, lite upp och lite ner, då tänker jag ta mig tid att lära mig att göra en egen blogg. En som heter www.baravaralisa.se och som inte ligger på bloggplatsen ihop med resten av alla tonåringar. För jag behöver det här skrivandet. Jättemycket!

Och som sagt, det är ju roligare med lite uppskattning.

Så kom igen nu. Hjälp mig! Och kom gärna med lite tips på hur fan jag skall göra det här bättre!

Ps. Tänk, nu gjorde jag det igen. Tiggde om uppskattning och uppmarksamhet. Pinsamma människa! Jag kanske platsar på den här tonårsportalen när allt kommer omkring....

Vi strider mot en hemlig liten motståndsrörele här idag. En pyjamasklädd, stundtals halloweenutklädd sådan som verkar hysa ett militant motstånd mot ordning. Men som gärna vill fira denna knasiga "högtid" som tydligen infinner sig denna helg.

Det är som så att vi för första gången på 6 månader kan börja utnyttna vår undervåning. Renoveringen börjar lida mot sitt slut, Billy och Blanka skall för första gången i få egna rum, och få flytta ifrån vardagsrummet! Tada! Tjohoooooo! Ni kan inte ana min lycka över detta. Över är all denna kaos med prylar, dockor, småväskor, bilar, svärd, duplo, utklädningskläder och annat som barn behöver överallt.
Så vad jag håller på med är att försöka flytta ner och sortera en bisarr mängd leksaker från vardagsrummet ner i respektive rum. Och sätta fint på hyllor, lägg i lådor och sortera efter bästa psykospedanteriet.

Det är bara det är allt jag bär ner. Det bär dom upp igen. Eller så häller ut. Eller byter plats. Återupptäcker sina saker kan man säga. Förhindrar mitt arbete i syfte att få igenom sina egna viljor. Sina halloweenfirarviljor.

Deras krav på Halloween lika stora som till jul, nästan. Det är bara presenterna som saknas. Det skall ätas maskar (pasta) med blodsås (tomatsås) och ödleögon (oliver) samt avhuggna fingrar (prinskorv). Och så ville dom ha en pumpa. En vampyrpumpa. Det blev det inte. Det blev en tandlös stackare med snälla ögon. Jag skar fel kan man säga....

Nu skall jag rätta till det hela genom att klä ut mig till spöke (Hahahohohahahha! Det behövs inte! Jag ser ju för fan redan ut som ett!) och laga den äckligaste mat barnen kan tänka sig. Halloweenmat. Vem vet, plötsligt kanske alla äter!

Happy (!) Halloween allihop....

Undrar om jag kan ringa till den där sura, paranoida kärringen i säkerhetskontrollen på Landvetter och fråga om hon har några tips på hur jag skall göra mig själv representativ utan halva innehållet från necessären. Hur skall jag kunna tygla min Edme Edna-frisyr utan min Sebastian hårspray (Den som Rufus sa var ett lasersvärd), hur jag skall kunna smörja in min kycklinghud utan min Biotherm bodylotion och hur fan jag skall få till en frisk och ungdomlig lyster i ansiktet utan mitt Kanebo ansiktsvatten.

Nu är det inte så att jag är märkesfixerad, men just såna där saker kan faktiskt få mig att i alla fall tro att jag är ung och fräsch, i några timmar i alla fall. Tills jag passerar en spegel igen.

Men nu finns inte dom sakerna här längre. Dom ligger i papperskorgen på flygplatsen eller så står dom hemma i surkärringens badrumsskåp. Och visst, jag borde vetat bättre än att inte packa ner necessären. Men när det är fullt av Star Wars vapen i bagaget så är det. Trots att jag är allt annat än berest så vet jag i alla fall så mycket som att just leksakspistoler får man inte bära med sig på planet. Så mycket vet jag faktiskt. Så dom låg i väskan ihop med allt Lego och alla fula HM-kläder som Rufus hade valt till småsyskonen. HM-kläder med glitter och Batman. Och då fick som sagt inte necessären plats. Jag borde dock packat ner den och burit klackskorna i handen istället. Även om jag ser fan så mycket mer potential i ett par klackskor som vapen än en flaska hårmousse.

Och visst, jag borde inte triggat upp Rufus när han gick loss om Laservapen och fiender. Jag borde kanske förklarat att han lever i en Star Wars värld just nu. Inte skrattat åt den sura tanten och kallat henne paranoid rebell. Jag trodde hon hade humor. Och att hon hade sett Star Wars. Det hade hon som sagt inte. Inget av dem. Det enda hon hade var ett stoneface och med ett par glasögon balanserandes på nästippen. Jag borde vetat bättre. Kärringar med som tittar strängt på en över kanten på sina glasögon skall man inte lita på. Det är minst lika läskigt och opålitligt som en B2 Superstridsdroid. Minst lika farlig.

Nog om det. Det där har jag ju redan ältat här på bloggen en gång.

Den stora frågan är om tanten har några tips på hur jag skall gå ut genom dörren utan att se ut som ett ras idag. Om jag kan ringa och fråga så här på morgonkvisten.

Eller det kaske är skit samma förresten. Jag är ju i Åre. Jag tar på mig en stor jävla mössa bara, och något plagg i fleece och Gore Tex. Då smälter jag in i mängden och passerar obemärkt. Vanvårdad och sliten till trots.