...utan även nätverket.

Så om jag är hopplös på att uppdatera denna bogg just nu så vet ni varför. För inte nog med att det skall badas, picnicas, solas, städas, lagas mat, umgås, drickas vin, cyklas, springas, upptäckas och lekas. Det skall även finnas uppkoppling.

Vilket det inte alltid gör.

Igår fick vi massvis med skaldjur av våran snälla granne. Lyx på högnivå. Till det passade jag på att göra slut på dom bakpotatisarna som låg kvar i kylen.

Visst låter det konstigt, med potatis till skaldjur? Men det är inte ett dugg konstigt utan tvärt om jättegott.

Fyllda potatisskal med dill och västerbottenost:

4 bakpotatisar

2+1 dl riven västerbotten ost

1 burk Crème fraîche

1 dl finthackad dill

Salt och peppar

1/2 citron, zest och saft

Baka potatisarna tills dom är helt klara. Dela och gröp ur, men akta så inte skalet går sönder. Sätt skalen i en ugnsfast form. Blanda potatisen med övriga ingredienser. Blir det för stabbigt så ta i lite vatten. Fyll skalen och strö över den extra osten. Gratinera i ugnen på 200 grader tills potatisarna är gyllenbruna, ca 20 min.

Passar förstås även till grillad fisk!

Det måste ju vara vi som har fel och Pippi som har rätt. Hos oss sover 60 % av familjen med fötterna på huvudkudden. Och det är ju en uppenbar majoritet. Alltså är det så man skall sova. Eller?

Det är som Hela Havet Stormar varje natt hemma hos oss. Man kan vara tämligen säker på att man inte vaknar i den säng man somnade i iallafall. Den enda som ligger kvar i sin älskade säng med nallen tryckt mot magen är Billy. Han gillar inte att sova med någon annan än sin nalle och sin napp. Det händer att jag hämtar honom ibland på natten när han är lite pipig eller för att jag helt enkelt vill ha honom nära, men det tar inte många minuter innan han vill tillbaka till sitt lilla sovbo igen. Men resten av barnen trivs bäst i våran säng. Och det hade väl funkat om alla låg på redigt på rad, och om pappan i huset sov i en annan säng. Men så är inte fallet. Dom ligger huller och buller och pappan ligger längst ut på kanten och håller sig krampaktigt fast vid sängkanten.

Inatt vaknade jag av att Blanka hade en fot i mitt öra och Rufus hade nakenrumpan i mitt ansikte. Ebbe sov hos mormor, annars hade väl han legat rakt över sängen med fötterna över Rufus rumpa och mitt redan halvkvävda nylle. Då flyttade jag till Rufus rum, och vaknade med fyra legogubbar, 7 nallar och ett tiotal bilar i sängen. Saker som tydligen var nödvändiga att ha med sig till sängs.

Hade jag inte gillat lite ordning och reda och en viss mängd avskildhet så hade jag madrasserat ett helt rum så alla kunde sova som dom ville. Upp och ner, ner och upp eller helt enkelt i granens topp.

Men nu är det inte så. Och det jag brukar tänka på när jag inte riktigt vet vilken spjälsäng jag skall försöka krypa ner och somna om i på natten, är att om inte allt för länge så kommer ingen vilja sova i min säng längre och då kommer jag sakna varenda fot jag har haft i ansiktet och varenda natt i ett ormbo av små armar och ben.

Idag kommer det behövas kallas in en fredsförhandlare, en hypnotisör och en superhjälte till Vårdcentralen på Tjörn.

Rufus har fått en sticka djupt in i foten, och vill inte Rufus ta bort stickan ur foten så blir det inte heller så. Om Rufus själv får bestämma vill säga. Vilket han rimligen inte bör få göra, men eftersom det uppenbarligen inte är doktorn, jag eller F som bestämmer över Rufus så kommer detta i värsta fall sluta med att han får sluta nersövd på Näl denna soliga dag.

Igår var det i alla fall inte aktuellt att ta bort den vid besöket på vårdcentralen. Han vägrade bedövningsspruta och skrek så räddningstjänsten nästan kallades in, och läkaren var rädd för att tvinga honom. Så han fick åka hem igen, med sticka i foten, pannan i djupa veck, knutna nävar och bestämd liten mun.

Han har lovat att gå med på det idag, och som sagt, det är helt avgörande att han vill själv. Vaknar han nu på rätt sida så kommer han åka dit och vara hemma igen efter 30 minuter utan sticka. Vaknar han på den andra sidan blir det heldag i bil och sjuksal.

Håll tummarna.

Ja, jag har slarvat. Det finns väl trots allt ett och annat jag har fattat när det gäller att blogga, och en av dom sakerna är att om man bloggar så bloggar man. Det får liksom vara lite ordning på grejerna, och eventuella besökare vill ju ha något nytt att läsa. Annars kan det kvitta.

Men jag skyller gårdagens ineffektivitet på dessa smartskallar:  

Det finns ett fantastiskt ställe på Tjörn som heter Mjällby Lantgård, och där bor dessa lyckliga hönor ihop med lite andra sköna typer. En kanin med korta kattöron som är så rufsig så det är svårt att avgöra vad som är fram eller bak, några ankor och en hel drös med ulliga små ankungar och även ett gäng med vita, livrädda hönor.

Dit åker vi för att köpa ägg, en perfekt utflykt en grådaskig dag som igår. Man går in i en liten bod och lägger pengar i en låda, sen tar man sina tokfärska ägg. Bredvid denna boden ligger en hel radda med baracker där hönorna bor. På barackerna här dom målat dit fönster med gardiner och krukväxter, och hönorna har egna trädgårdar på baksidan. Det är underbart bohemiskt och kärleksfullt gjort. Så fint så man nästan önskar att man var en lycklig höna på Mjällby Lantgård.

Blanka är så att säga inte speciellt förtjust i djur. Hon är skräckslaget fascinerad av allts om är hårigt, fjädrigt eller fyrbent. Dagens roligaste (om man nu har den sorterns humor...) var när hon tittade in i en lucka och det just då vaggade ut ett gäng ankor genom denna. Herre gud, med den vändningen, dom ögonen och dom stegen skulle man kunnat tro att det var Hin Hole som var efter henne. Men hon hämtade sig fort och konstaterade att hon inte är rädd för ankor längre. Hon tog liksom rädslan vid fjädrarna.

Nu har vi tre lock ägg hemma, så idag kan jag baka sockerkaka, göra omellett och hollandaise hela dagen lång. Men först skall vi ut i solen, för nu har sommaren kommit på riktigt!

Jag är mättast längst kusten, utan konkurrens. Idag blev det söndagsmiddag hos Ralph och mamma, och då önskar man att man hade en extra magsäck att koppla på. Min mamma lagar nämligen världens godaste mat! Och Ralph serverar alltid vansinnigt gott vin. Mycket gott vin.

Jösses, vad mätt jag är!

Först ut var mammas hembakade Levainbröd med varm brieost. Jag tror jag knödde i mig 4 skivor dränkta i ost. Till det supergott rött vin från Ribera del Duero, Spanien (fast alla höll endå på Italien i fotbollen).

Därefter Kåldolmarnas kåldolmar med alla tillbehör. Jag åt tills jag kände mig som en kåldolme hela jag. Samma goda röda vin.

Som grädde på moset så att säga fick vi hemgjord glass med jordgubbar och iskallt bubbel.

Och för säkerhets skull så hade hon bakat vaniljbullar. En sån lyckades få plats med också i väntan på färjan hem.

Från min mamma går man inte hungrig.

Nu behöver jag hemtjänst för att komma uppför trappan och upp i sängen. Undrar om killen som körde färjan kan komma upp och putta på mig så som han gjorde med Blanka när hon skulle av färjan med sina små ben? Somna kommer jag göra i alla fall, mätt som en plätt.

Imorgon presenterar jag endast recept på salladsblad av olika slag. Med vatten till. Efter jag har sprungit åtta varv runt Tjörn.