Tur att jag inte är en sån där person med snuskig fantasi. Då hade jag ju kunnat tycka att Rufus teckning av Spöket Laban var lite lik en snopp. En jätte glad snopp....

Men så tänker förstås inte jag.

Här skulle det på begäran varit ett recept på glutenfri superdupernötmüsli. Men som ni ser så är det en bild på en bok. Och då inte ens en kokbok. Alltså inget som har med müsli att göra alls. (Förlåt Cia, jag försöker imorgon igen)

Detta för att jag har haft turen att återigen hitta en bok som jag inte kan slita mig ifrån. Eller ja, tur och tur..

Mycket blir lidande när jag hittar böcker jag gillar. Imorse hade jag satt klockan på 05.30 för att hinna ut på en snabb löprunda innan det var dags att dra igång cirkusen. Så blev det inte. Det blev läsa bok istället. Idag skulle jag göra 100000000 saker när alla barn somnat. Så blev det inte. Det blev boken igen.
Jag skulle bloggat lite recept. Men nej, det blev bok till sängs.
Och så kommer det vara tills den är slut.

Köp den om du vill ha något att skylla på när du inte får något gjort.
Den är grym, i dubbel bemärkelse!

Jo du! Jag är här, mitt i kaoset. För inte nog med att vi har barn som river huset uppifrån och ner, vi har också hantverkare som river nerifrån och upp.

Idag när vi kom hem var det repris på fredagens bajsfärgade vatten i kranarna. Eller snarare i de kranar som fortfarande funkade och som inte hade hunnit dö slamdöden. Eftersom vår boyta är halverad sen översvämningen i mars, så är det liksom lite lätt rörigt här hemma. Lätt rörigt så som i ett inferno. Och icke fungerande vatten hör inte till de händelser som underlättar för mig just nu om man säger så. Vittvätt blir inte vit i bajsfärgat vatten. Diskmaskinen lever inte med lera i rören. Skitiga barn förblir skitiga. Välling är godare utan grus.

Och när jag kommer hemsladdande med trötta barn efter jobbet så bör allt funka till 100 %, annars blir det inte så bra. Liksom.

Men det gjorde det inte.

Därför har det varit tyst här på bloggen. Bara så ni vet.

Och när det kommer till dom där recepten som jag lovade att jag skulle bidra med varje dag, så har det gått åt skogen med dom också. Av massa anledningar. Men jag skall skärpa mig, lovar.

Sen har jag en fråga...

Inte för att jag inte uppskattar er som är här och läser detta. För jag är er evigt tacksam. Ni drar mig framåt i vardagen, om jag nu skall vara lite dramatisk så här efter två glas nervlugnande rött. Men jag undrar om någon vet hur i hela friden man gör för att nå ut till läsare utanför sin FB-krets och deras vänligt sinnade vänner. Inte för att jag är så jävla säker på att någon annan vill läsa, men man kan ju prova. För om jag inte har missförstått det hela så kan man med många läsare skaffa sig annonsörer och med annonsörer kanske jag kan få in lite pengar och med lite pengar så kan jag kanske renovera klart det här jävla huset så det slipper kännas som jag är med i fucking Drömkåken med Björn Skifs. Och det sista jag vill efter att ha bajsfärgat jävla vatten i kranarna är att vara gift med Björn Skifs.

Så, alla tips mottages tacksamt.

Nu skall jag gå och lägga mig för att imorgon vakna upp glad med klart vatten och en återuppstånden diskmaskin. Amen.

Nästan varje dag går jag förbi världens gladaste pizzabagare. Han blir så hejdlöst glad varje gång jag går förbi, så jag undrar ibland om han kanske driver med mig. Oavsett hur det ligger till med den saken så slår det aldrig fel; När jag går förbi så rusar han antingen ut ur sin lilla restaurang för att ropa ett "Heeeeeeejsan Lina" (jag har inte hjärta att rätta till honom efter 6 år) eller så knackar som en galning på fönstret, och har han för mycket att göra så vinkar han så mjölet yr. V A R J E   G Å N G ! Och då menar jag inte bara en gång om dagen, utan varenda gång. Oavsett hur många gånger om dagen jag går förbi. Går jag till Konsum för att handla och går förbi honom så blir han så glad så glad så glad, och lika glad blir han när jag går förbi på hemvägen. Och har jag sen glömt något och måste gå förbi igen, så blir han glad då också. Även när jag går hem igen.

Jag gillar det. De dagar som känns så där bedrövliga och man liksom tappar tron på hela sig själv, och alla sina vänner och alla som man känner... då kan jag ta en extra tur förbi bara för att få uppleva hur hejdlöst glad han blir av att se mig. Jag skulle t.o.m kunna tänka mig att marchera fram och till baka en hel förmiddag då och då om jag bara hade haft tiden. Tänk vad självförtroendet hade växt av det!

Gladast blir han när jag har med mig samtliga barn, och gladast blir nog barnen (eller kanske inte Ebbe då, han blir gladast då han får gå in och beställa Kebabrulle). Jag menar, han är ju glad som en jävla lärka jämfört med vad jag är ibland när vi går där förbi efter att ha varit i affären och sett snubben med Fredagsmys-hooden, och det ser dom som någon form av tröst kan jag tro. Och eftersom han är från Irak så bryter han lite, och det gillar dom två minsta. Dom tycker att han har samma problem med ck, sk, y och dd och så som dom har (det har han inte). Dom ser honom som en like.

Men igår blev det total "lost in translation":

 - "Heeeeeeeeej Liiiiiiina! Länge sen vi sågs!

(Ja jo, ca 22 timmar sedan)

- "Heeeeej alla barnen. Men. Var är stora killen?"

- "Här är jag. Jag är här!" BIlly 99 cm lång bröstar upp sig.

- "Han är i hjulet där på havet" svarar Blanka som liksom har tagit på sitt ansvar att håll ordning på alla.

(Han åkte i någon sorts rund plastgrej bakom en båt på Åresjön)

- Jaha....?

- Ebbe gilar fittar (fiskar). Det gör han. Dom finns där, i havet. Men nu fittar han inte. Han hjular.

- Va?

(Och där tröttnade Blanka på att prata om Ebbe. Hon ville prata om sig själv).

- Jag har en liten dotta i min fitta. Titta! I min rosa jacka! Jag har en toffs där också. Titta då!

- Öhhhh nej! Eller va? Vad?

Där ryckte jag faktiskt in. Och översatte. Fittar till fiskar, fittar till att fiska, dotta till docka, fitta till ficka, toffs till gummisnodd. Hjular brydde jag mig inte om, det kändes inte lika akut.

Det hade varit roligare för er om jag inte hade gjort det. Jag vet. Men ibland känns det inte lika roligt att skratta åt någon utan att kunna skratta med någon. Om ni fattar. Och en sak är säker. Den glade pizzababaren såg inte särskilt glad ut just då. Han var snarare den förbryllade pizzabagaren. Jag vet inte om dhan kopplade min (barnsligt fnissiga) översättning, men jag hoppas det.

Jag vill ju att han skall bli lika glad över att se oss imorgon igen.

Sparbössan tömd och 206 kr i mynt högtidligt överlämnat för ett Star Wars-lego där prislappen visade 499.

Med en lättövertalad mamma och otåliga syskon får man mycket för pengarna.

Det är bara att inse, jag kan inte vara den där rosenkindade, idel leende morsan som med ett barn på ena höften och en råsaftcentrifug på andra roddar ihop en Rawfood-vegan middag med skott groddade i den välanvända sålådan, röror blandade av nötter blötlagda i minst 8 timmar och dehydratiserade organiska grönsaksbiffar.

Det finns inte tid för det. Så är det bara. Och jag tror nog inte att de andra familjemedlemmarna här hemma hade jublat vid middagsbordet om jag serverade den typen av mat heller. Det är svårt nog att enas om middagsvalen som det är.

Skall jag vara helt ärligt så är jag inte heller intresserad av att ha det så, jag gillar matlagning för mycket. Jag vill kunna laga älggryta då höststormarna rasar utanför, och jag vill äta nystekt makrill vid sjöbodväggen varma sommardagar. Jag vill kunna äta rejäla söndagsmiddagar och gå på härliga restauranger och njuta av alla typer av mat.

Men. Då och då, några dagar i veckan, hade det varit fantastiskt skönt att ha tid och ro att äta det jag vet att man i grund och botten mår bäst av: Riktigt bra mat fylld av vitaminer. Om det är vegetarisk rawfood eller mycket grönsker med insag av bra protein är inte så viktigt. Desstom tvistar de lärde om huruvida det är bra eller dåligt att äta fisk och kött, så det som räknas är att det känns 100% bra för mig.

Men inte heller det lyckas jag få ihop.

I en vardag där ens egna behov kommer i absolut sista hand, och där barn är så där hysteriskt hungriga när man kommer hem med dom från dagis och skola att det enklaste hade varit att servera halvfabrikat 5 dagar i veckan, måste man kompromissa. Dessvärre. Det gör mig frustrerad och irriterad, men jag börjar så smått inse att jag får vara glad att jag får ihop det utan findus köttbullar, blodpudding och krögarpytt.

Min plan i helgen (då den hungriga mannen var iväg) var dock att köra någon form av stenhård rawfood för mig själv. På något sätt hade jag tänkt kombinera detta med att göra alla barn samt översovande vänner nöjda och glada med den mat och de bakverk som ville lyxa till helgen med, men det gick förstås inte. Hur tänkte jag? Hade jag tänkt stå där vid spisen med min mandelmjölk och min nötgröt och samtidigt hinna steka pannkakor till dom, för att sen laga hamburgare till lunch till förväntansfulla barn och under tiden slänga ihop en rawfoodsoppa till mig själv? Och på kvällen servera Mowitzkyckling och klyftpotatis till dom och blomkålsris med Tahinidressing till mig? Det låter liksom lättare än det är. För däremellan skall barn lekas med, gosas med, städas efter, bytas på, skjutsas och fredsförhandlas med. Det skall bäddas rent i sängar och dammsugas, man skall åka och handla och plocka ordning. Bland annat.

Så nej, det blev inte så.

För hade jag gjort det så hade de fått äta knäckebröd och mjuksot dirket från tubjäveln till frukost, lunch och middag hela långa helgen. Tiden räcker inte till för att göra alla nöjda, och då lämnar jag mig själv helst onöjd.  Det är mig själv det är lättast att förhandla med. Och det är roligare att se barn nöjda än att äta rå blomkål.

Och jag får väl vara glad ändå. Jag fick det där välbehövliga (!) glaset rött i fredags och jag åt nystekta pannkakor (visst, dom var lagade med sojamjölk, mandelmjöl och bovetemjöl) med hemgjord äpplemos till frukost idag. Och jag har haft tid att leka med mina barn istället för att hacka, fermentera, mala, blötlägga och grodda. Men lite raw blev det trots allt, en och annan smoothie och fyra råa morötter har jag hunnit få i mig.

Och tack och lov skall jag få gå på krogen och äta söndagsmiddag idag. Med kött och vin!

Dags igen. Den nya helgrutinen, Star Wars-häng i soffan med Rufus.
Han studsar dock runt i soffan som en speedad lemmel efter en innelördag som ger mig 0 Årepoäng och honom maximalt med överskottsenergi (man skall helst sova i det fria med hela familjen i dagarna tre och bestiga Åreskutan baklänges med tre barn på ryggen samtidigt som man plockar sin middag för hand i sann Frosmofjällsanda och i pauserna från detta skjutsar runt sina idrottsgenier till barn på minst fyra träningar och matcher per dag för att kamma poäng här i byn).
Vet inte om han kommer bli tröttare av Darth Maul, lasersvärdskamp och unge Anakin, men man kan ju hoppas. Jag själv är helt slut efter 14 timmars fullservice och fredsförhandlingar så lite lugn mottas tacksamt. Att jobba är rena rama semestern jämfört med dessa helger.

Varje gång solen har tittat fram idag och vi har klätt på oss för att gå ut har det börjat ösregna och alla barnen har backat in genom dörren igen för att fortsätta raserandes av hemmet. Allt har plockats fram, slängts runt och testats av mina noggranna lilla lekproffs. Inget har lämnats åt spillo. Mycket har gått i bitar. Nu har jag städat i två timmar, lagt motvilliga tvillingar och bänkat mig för att översätta Star Wars 1 för 15:e gången. Jag kan texterna så bra nu så att jag numer kan översätta och blogga samtidigt.

Det borde i alla fall ge mig 1 Star Wars-poäng.

På en fredag, när man har blivit överkörd på jobbet, bråkat med folk på skolan och kommer hem med överladdade, övertrötta barn som börjar med att kleta choklad i soffan och slå varandra med baseballträ, och då det kommer ut bajsfärgat vatten ur kranarna och man hittar brev från Skattemyndighen i brevlådan. Och när man just fått ording på vattnet och badat alla leriga, chokladiga barn och satt på dom pyjamas inser att man glömt köpa välling så man måste klä på alla och ge sig ut i ösregnet igen och väl på Konsum har snubben i kassan på sig en hood som det står Fredagsmys på.... Då gäller inga jävla vita månader. Hör ni det?!

Och från och med idag förbjuder jag begreppet Fredagsmys i det här huset. När dom fyller 18 kan dom bestämma själva; bärs och brudar eller chips och dipp. Jag skiter i vilket. Då! Men här är det från och med nu spontanmys som gäller!

Skål!