Jo visst, jag vet. JagvetjagvetjagvetjagVEEEET! Jag vet att det tjatas mycket om störd nattsömn och trötta mornar här på bloggen. Men eftersom just det för tillfället upptar en ganska väsentlig del av mitt liv så blir det liksom bara så. Utan den biten hade jag inte vaknat och sett ut som Gollum med Dame Edna frisyr varje morgon, och utan dom hade jag inte hasat runt i en ständig dimma och pendlat mellan hysteriskt fniss och mentalpatientsutbrott. Hade jag inte sovit så lätt och lite så hade jag missat allt kul som sägs här på nätterna.

Och utan att gå in på några närmare detaljer var natten till idag inget undantag. Jag började med att kräla till sängs med betongkeps vid nio för att sedan ligga klarvaken till klockan tolv efter att ha läst klart en bok om trafficing i Thailand, Laos och Kambodja. Ingen man somnade gott med drömmar om Thailandssemester av om man säger så...

Tillslut slocknade jag i alla fall där i min säng, och vaknade någon gång mitt i natten av att BIlly var i närstrid med en osynlig "ond". Kan ha varit en ovän till Jensbomb eller en elak pirat, inte vet jag. Jag avväpnade i alla fall den lille hjälten och tog mig tillbaka till sängs med hjälp av blindkäpp.

Nästa gång jag vaknade hade jag en napp i ena handen och ett plastsvärd i andra, vilket kan kännas lite förvirrande då man är mitt i 40-årskrisen och inte mitt i superhjälteåldern.  Sen var det lite vällingskak, öronont och dockletande innan jag av en (just då) oförklarlig anleding klev rätt ut från andra våningen i en våningsäng när klockan ringde 05.45

Med en sån rivstart och några koppar kaffe för mycket kan man inte bli annat än lite lätt speedad, vilket gjorde att jag inte riktigt tittade när jag körde barnen till dagis, utan svängde ner på vägen vid korna utan att se att grusvägen förvandlats till rodelbana under natten. En tung VW Mulitvan är inte helt lättstyrd eller lättstannad på den typen av bana. Liksom. Kan tänka mig att kossorna hade varit lite mer uppmärksamma än vad dom brukar vara om vi hade sjungit Idas sommarvisa inne ifrån själva kohägnet än vad dom brukar vara när vi stannar utanför. Nu blev det dock inte något av alternativen utan vi sjöng fort som fan Duskaintetrodetblirsommmarifallintenånsätterfart för dom medan vi kanade förbi istället. Jag hoppas dom såg att det var vi och inte kände sig bortglömda. Jag hann skåda en förvånad koblick, men inte mer. Och då skall vi inte glömma att kossor alltid ser jävligt förvånade ut.

För att nu tillslut komma till punkt här, så var jag tvungen att ge mig själv en vitaminkick efter denna natt och morgon och det fick bli i form av en minst sagt grön smoothie. Jag tycker vi behöver grönt nu när det är så satans grått ute.

Den blev så grön så vi fick behålla den för oss själva jag och Johan där i köket, ingen annan ville... Fegisar!

Här är receptet på den:

1 stor banan, i bitar

1 dl frysta havtornsbär

1 grönt äpple, skalat och i bitar

1 tomat, i bitar

2 tsk spirulina

1 lime, skalad och i bitar

1 valnötsstor bit ingefära, riven

2 dl färsk spenat

1 knapp msk macapulver

2 kvistar färsk mynta

Agavesiprap eller honung för önskad sötma.

Vatten till önskad koncistens

MIxa länge, länge, länge så den blir helt slät. Drick och dröm om grönska och blommor.

Nu till sängs och dags att hugga in på del två av Mr Grey. Men berätta inte för någon att jag läser sånt snusk.....

Det var Rufus tur att välja middag idag igen. Vi började ju med en ny variant av middagsbestämmelser här förra veckan efter att jag fick höra att jag var en ofattbart dum mamma som bestämde saker och inte lekte istället. Alla har nu en dag i veckan som dom får bestämma mat och (gud hjälpe mig) hjälpa till med maten. Det funkar kanske bara sådär kan jag säga, alla förslag är inte klockrena. Lax med bajs som var Billys val är kanske inte helt 100 til exempel. Inte heller Blankas val av Fredagsmys en torsdag funkar, eftersom Fredagsmys inte finns utan bara är en myt. Själva lagandet orsakar total kaos, och  tack och lov så tröttnar dom ofta ganska snart.

Men Rufus tar i alla fall detta med största allvar och hade idag önskat sig Wokad kyckling med soja och ris.

Så det fick det bli. Sen att han bara åt ris med Sweet Chili, det får vi lite grann strunta i eftersom det blir ett så tråkigt recept utav just den rätten.

Här är i alla fall receptet på Rufus Wokade kyckling:

4 pers.

3 kycklingfiléer, i tunna skivor

Nymald vitpeppar

2 msk rapsolja

1 rejäl bit ingefära, finhackad

2 vitlöksklyftor, finhackade

1/3 bit färsk röd chili (mer eller mindre), finhackad

1 knapp msk potatismjöl

1/2 citron, pressad

1 1/2 dl Tamarisoja eller Kikkomansoja

2 msk kinesisk svart vinäger eller balsamicovinäger

1/2 dl  Sweet Chili

1/2 dl vatten

1 tsk sesamolja

2 stora morötter, i slantar (helst skurna på snedden)

1 paket sockerärtor

4 salladslökar eller en bit purjolök, i tunna skivor

1 röd paprika, i bitar

1 dl små broccolibuketter

2 dl rostade caschewnötter (rosta gärna själv i en stekpanna med lite olja och salt. Det blir godare och nyttigare)

Koka ris enligt anvisning, jag föredrar Basmati framför Jasminris, men det är ju en smaksak.

Blanda kycklingbitarna med potatismjölet och låt stå i ca 10 minuter medan du skär alla grönsaker och hackar ingefära, chili och vitlök. Hetta upp olja i en wok eller stekpanna med höga kanter. Lägg i de hackade kryddorna och låt det fräsa i någon minut utan att de tar färg, lägg i kyckling, peppra och fräs den runt om. Lägg i morot, lök och broccoli. Fräs i någon minut och häll sen på soja, vatten, vinäger, sweet chili, sesamolja och citronsaft. Koka upp och sjud i max 2 minuter. Lägg i nötterna och vänd ner paprika och sockerärtor. Låt bara grönsakerna bli varma och ta bort pannan från värmen.

Servera med riset, hackad koriander om det önskas och extra soja och Sweet Chili.

En helt vanlig svennebananwok, men ack så gott ibland.

Vi har ingen tvättstuga för tillfället eftersom vi som sagt håller på att renovera, och förmodligen kommer fortsätta med det till den dagen det uppfinns självtvättande kläder. Troligen kommer det bli så att precis när jag har inrett detta rum klart med den minibar och kristallkrona som jag kräver för att jag skall ha lite trevligt på den plats jag spenderar det mesta av min tid, så kommer rummet inte behövas tack vare dessa självtvättande kläder. Men det är ett senare problem, för just nu måste det tvättas utav bara helvete och för tillfället står vår tvättmaskin och torktumlare bredvid toaletten mitt i badrummet. Utan minibar och kristallkula.

Därifrån hördes i kväll ett jävla illvrål.

- MAAAAAAAAAAMAAAAAAAAAA! KOOOOOOOOOOOOM NUUUUUUUUUUUUUUUUU!

(Oj jävlar vad här hänt nu!)

-WOOOOOOOOOOÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Min NALLE!

- Billy, BILLY???? Vad har hänt?

- Snyft, snyft, hick, hick, snyft..

(Tårar stora som persikor rullar ner för lillgrabbens kinder. Jag fattar inte ett smack!)

- Min..hick...nalle...hick...är...där!

(Han pekar med det lilla, knubbiga fingret mot tvättmaskinen. Jag ser bara vita handukar, vita t-shirts och några stackars omaka strumpor som rullar runt där inne.)

- Var?

- DÄÄÄÄÄR!

(Och så, ett öra! Ett litet svart öra som for förbi, löddrigt och blött. Och så nästa varv kom en nos och sen såg vi svansen efter en stunds ytterligare tvättmaskinstittande.)

- Oj då.... Hur hamnade han där?

- Han sov på handdukarna!

(Tydligen hade Billy alltså lagt den lille hundnallen till ro bland handdukarna som jag lagt framför tvättmaskinen, i väntan på att bli tvättade. Sen har jag väl knölat ihop hela högen och stoppat in det i maskinen utan att titta ordentligt. Och det blev ju då inte så bra. Kan man säga. När Billy kom för att väcka sin lille kompis så såg han alltså till sin förskäckelse att den åkte vattentombola utan chans att ta sig ut. Katastrofläge är en underdrift.)

- Vi får nog låta honom åka klart där inne gubben. Han har kul....

- NEEEEJ! Han dör! Han drunker där inne.

- Nej då, han drunknar inte. Han kan andas under vatten. Det är en vattenhund. Vi sitter här och tittar så blir han glad.

Jag vred dock fram programmet så att vi inte skulle behöva hålla nallen sällskap där framför toaletten hela kvällen. Sen fick han åka torktumlare med lite blandade plagg som låg och väntade på honom där i. Men det fick han göra utan sällskap av oss dock, för där fanns ju luft och jag kan hålla med Billy om att det ser fan så mycket tryggare och roligare ut att åka torktumlare än tvättmaskin. Lite mindre klaustrofobiskt liksom. Inte så blött. Och nu är han torr och fin igen. Och lite fluffig. Billy fick somna med en reservnalle, den funkade bra det med. Grabben var helt yr i hatten efter att ha kollat efter jycken där i säkert 20 minuter.

Ebbe har också en nalle nu. Men av ett helt annat slag. En iPhone som han fick i födelsedagspresent av oss och hela tjocka släkten i söndags. Den hålls också väldigt kär skulle jag vilja säga. Herre gud, man skulle vara en iPhone. Vad ömhet och uppmärksamhet skulle få. Vad stolt han skulle vara över mig. Hade jag varit en iPhone så kanske jag till och med skulle få en kram eller en puss när jag vinkar av honom bland kompisarna på busshållplatsen. Det får jag inte nu. Inte ens nära. 10-åriga killar pussar tydligen inte sina mammor när dom har kompisar i närheten.

Det var det ingen som sa till mig när det kom en liten bebis för 10 år sedan, att man plötsligt står där en morgon och inte får en puss. Knappt en blick. Hade jag vetat det så hade jag pussat honom om möjligt ännu mer.

Fast jag måste ge honom att han allt är gullig mot mig i alla fall där bland polarna, tots att jag bara är en pinsam gammal mamma. Ebbe är snäll som en nalle hela han.

Jag tror aldrig jag har sett någon bli så glad för något som han blev för den där telefonen. Jösses! Han hoppade i sängen, vibrerade och stammade. Så där glad som bara barn blir. För nallar av olika slag.

Sen höll han i den där luren hela dagen. Han höll i den när vi sjöng, när han åt tårta, när han öppnade mer kuvert som kommit på posten, när han öppnade paket och när han åt födelsedagsmiddag.

Tydligen hade han även hållt i den när han och hans kompis var och bowlade och spelade flipper på eftermiddagen. Det är då inte illa. Inte alla som kan bowla med en iPhone i handen. Det skulle i så fall vara hans pappa. Det kanske är ett släktdrag...

Det är nalle jag skall bli i mitt nästa liv. Eller man. Det verkar också uppskattat.

Satte klockan på 05.15 imorse för att jag saknar mina morgonpromenader så. Tänkte att jag skulle trotsa tröttheten och plocka fram mitt hurtiga jag, det som vaknar på sommaren och som är ute och springer i grisottan, och gå en promenad innan det är dags att hugga tag i en ny dag. La till och med fram kläder, reflex (Hittade bara Rufus knallgula Flexbert-väst, men va fan! Ingen ser mig innan 6 på morgonen!) och skor. Laddade min Spotify med en morgonkäck lista att bli glad och hurtig av. Mentalt var jag redan där, ute i friska luften med raska steg. Men nej, här sitter jag nu i min röda fluffmorgonrock och tittar ut i mörket och kylan. Inte fan vill jag ut där nu. Det är ju mitt i natten! Jag är ju inte klok, glöm det!

Jag har fått för mig att det är bristen på dom där promenaderna och annan träning som gör att jag konstant känner mig lite lätt SÅINIHELVEJÄVLAARGSÅJAGVILLSPARKAPÅALLTJAGSER just nu. Och så vill man ju liksom inte gå runt och känna sig. Argrynkan är snart så djup så det ser ut som jag har röven i pannan.

Det enda som gör mig jätteglad just nu är när jag får leka med och pussa min barn i lugn och ro. Vilket i princip aldrig händer. För just det där med tid, lugn och ro, är en bristvara. Alltid är det något som skall göras, någon som väntar eller tider som skall passas. Och är det så att det finns en liten stund över och man sätter sig ner i 2 sekunder med något av trollen och tar en paus, ökar någon annan antingen tempot eller volymen. Det slår aldrig fel!

Är det inte en jätteliten legokikare som skall hittas NUUUUUUUU någonstans i huset så är bråk i rummet bredvid eller en springtävling som måste sättas igång omedelbart, direkt. Och alla dessa lekar är mer än ok för mig, jag älskar det, men dessvärre är inte alltid syskonen lika sugna på samma lekar. Och då blir det liksom osämja i ledet. Och eftersom det är så sällan jag får tid att leka en längre stund och ge dom odelad uppmärksamhet blir det liksom ett jävla liv när det blir avbrutet. Och just ett jävla liv är ju inte lika mysigt som lugn och ro.

Är det så att man någon (kors i taket) gång får till en aktivitet som alla gillar (klart att alla inte kan gilla samma sak) och lugnet lägger sig, då är det plötsligt mat som skall lagas eller tvätt om skall tvättas eller klockan som tickar för sänggång eller avfärd. Måsten.

Jag förstår förstås att just min motion inte påverkar barnens krav på mig, vardagens måsten eller tidens gång, men det kanske kan få mig att inte känna mig så att säga explosiv. Som en lilla My med gråa hårstrån. Stampestampe steg och muttermuttermutter hela långa dagen. En jävla surkärring helt enkelt.

Men gå och träna på gym då om det är för tidigt, mörkt och trist för att springa och gå säger du säkert. Jo visst, men när? Och framför allt VAR?

Det finns ett gym och en "Källare" här i byn där det tränas. Och nästan alla tränar. Ja, du fattar. ALLA är där. Och då blir det ju det där hejhejhej hemskt mycket hej igen. Jag vill vara anonym när jag tränar. Själv eller okänd. Och det är ju stört omöjligt när man bor i en liten håla där alla känner alla.

Nä, jag får sitta här med min fluffmorgonrock och mjukna fysiskt och hårdna mentalt tills det kommer snö nog så det är dax att kunna åka längd. Det är ju faktiskt en sak med vintern som är bra. Längd är som yoga på tvären, och inte heller behöver man passa tider eller prata med en enda människa om man inte vill det. Förra året svor jag på att jag skulle åka längd minst 2 ggr i veckan. Jag åkte en gång på hela vintern i -27. Så kan det gå när tiden inte räcker till. Men skönt var det.

Det skall får det bli ändring på i år. Hoppas jag.

Nä, nu är det dags att sätta igång. Upp och hoppa mina små gullungar, en ny dag väntar!

Måndagar är ju som bekant den där dagen i veckan som man börjar sitt nya liv. Varje vecka. Året runt, samma visa. Än så länge har ialla fall aldrig jag träffat någon som säger att "På fredag, då skall jag sluta med godis/fett/vin/mjöl/socker/kaffe/kokain/stress och börja springa/yoga/meditera/plugga/situps/spara/börja med frimärksamling" eller vad det nu är man har en hang-up på att sluta med eller börja med.

Måndagar är ju av naturliga skäl en passande dag att börja ett nytt liv på eftersom det gamla livet, det där som man vill avsluta, ofta har levts under helgen som varit.

Men om man vaknar på måndagsmorgonen efter en tämligen intensiv helg, och det känns som det gamla livet faktiskt bokstavligt är slut, på riktigt. Och att man då hasar sig fram som det nyblivna, levande liket man förvandlats till och  med hjälp av en zombieautopilot med nöd och näppe tar sig till kaffebryggaren, och måndagsångesten ligger som en dyngsur yllemantel över de slokande axlarna, då kanske man skall låta sig själv vara lite halvdöd en dag eller två. Ge fan i löften om nystart och bara ge sig själv några kravlösa dagar för att försöka återvända till det gamla livet så att man får ny styrka att börja det nya. Ja ni fattar. Måndagar är ju fan så tråkiga och tröttsamma utan ytterligare måsten och krav.

Så nu har jag bestämt att ondagar är den nya måndagen. OmstartsOnsdag. OO. Svintrendigt, som LCHF och GI och andra religioner som folk nuförtiden tror på istället för den där gubben på G.

Därför blev det gräddig pasta till middag idag. Det är nämligen hur nyttigt som helst på måndagar.

Vi kan kalla den för Kraftpasta för levande lik:

4 pers

400 g ekologisk nötfärs

2 msk olivolja

1 stor gullök, finhackad

2 vitlöksklyftor, finhackad

Salt och nymald svartpeppar (mycket!)

2 msk finhackad färsk timjan eller 2 tsk torkad

2 msk tomatpuré

1 - 2 msk dadelbalsamico eller annan balsamico med fruktsmak.

3 askar coctailtomater, delade (jo jag vet, det är många...)

3 dl vispgrädde

1 dl smulad gorgonzola (gärna den starkaste varianten)

2 påsar babyspenat

Valfri pasta av god kvalitet.

Broccoli.

Hetta upp olja i en stekpanna med höga kanter, stek lök och vitlök snabbt utan att de tar färg. Smula i köttfärsen och bryn den ordentligt, kryddad med timjan, salt och peppar. Tillsätt övriga ingredienser utom hälften av tomaterna samt babyspenaten och rör om. Koka upp och sänk sedan värmen och låt såsen småputtra i 20 min. Vänd ner spenat och resten av tomaterna, dra bort från värmen.

Koka under tiden pastan och ånga eller koka broccolin lätt.

Servera med massor av riven peccorino eller parmesan.

Sen är det bara att mätt som en plätt släpa sig till sängs för att vakna pigg som en raket nästa dag!

- "Jag tänker inte sitta bredvid en kille! Woooooooooooooääääääääääääääääääääääää"!

- "Men gör inte det då, sitt bredvid mig. Jag är en tjej!

- "Men du är ju en gammal tjej. En tant! Jag vill sitta bredvid en tjeeeeeeeej".

- "Fast hörru, jag är ingen tant! Jag är en av husets två tjejer, den enda du har att välja på att sitta bredvid om du inte vill sitta bredvid en kille".

- "NEEEEEEEJ!"

- "Ok, hämta Skorpan då. Hon kan sittta bredvid dig".

- (Snyft, suck, snyft, suck) "Ja, jag hämtar henne. Hon är min kompistjej!"

Problemet löst för denna gång. Det är viktiga grejor det där för mina tvillingar. Kille/tjej, rosa/blått, fiffi(!)/snopp, riddare/prinsessor, klackskor/skateboard, Clone Wars/Tingeling.... det tar aldrig slut.

Jag trodde att jag kunde ta på Blanka jeans som Rufus och sen Billy växt ut, men icke sa nicke.. Tänkte att det kunde se lite så där boyfriend-fit hipt ut, liksom. Kanske skulle jag kunna lägga upp en bild på henne i ett "Min dotters outfit"-tema. Så där som de lite yngre, coolare Stockholmsbloggerskorna gör...Hon tittade på mig med en djupt chockad blick och sen kom stora tårar sprutande. Inte en jävla chans! Dom var:

1. Inte rosa.

2. Killiga

3. Trasiga

4. För stora

5. Billys

6. Fula

7. Blåa

8. Utan paljetter eller strass.

Det blev inget med dom jeansen. End of story, hej då jeansen.

Billy och Blanka har fått nya rum nu när vi har renoverat klart vår tidigare 70-tals, psykedeliskt och  hiskeligt fula undervåning, som efter översvämning tack och lov var tvunget att fixas till. Från grunden. Det tog ungefär en evighet, men nu är det klart.

Ett rosa rum. Och ett blått rum.  Förstås.

Helt enligt mallen för hur killrum och tjejrum skall se ut. Blanka har älvor på väggarna, Billy stjärnor. Blanka roslakan, Billy elgittarslakan. Hade jag fått bestämma så hade det inte varit riktigt så utpräglat kan jag säga. Mjukat upp det killiga och tuffat till det tjejjiga. Men... Nej. Det finns inte på kartan. Allt som inte Billy vill ha bär han ut och slänger in i Blankas rum och vice versa.

Däremot kan Billy då och då klä sig i klänning, för att det är roligare att dansa med. Kjolar snurrar bättre än jeans. Men det är sällan. Den åker ofta av fort och ersätts av "Bettman" kläder eller piratkläder. Just nu är han mest "Jensbomb"och har då av någon okänd anledning svart väst utan något under, svarta jeans och pistol.

Även nallar och gosedjur skall ha kill och tjejnamn. Blankas favorit just nu heter Kanina Päron Pärleport (fråga mig inte!) och Billys heter Andersson. Som tydligen är ett killnamn.

Roligast är att lyssna på dom när dom badar. Två nyfikna nakna små 3-åringar har mycket att fråga och inget att skämmas över. Hur gulligt som helst.

- "Blanka...är det din fiffi?"

- "Japp! (Superstolt!)

- "FIN!"

- "Tack Billy!"

- "Varför har du en sån?"

- "Jag vet inte.... Att kissa med?"

- "Vad bra! Jag har en snopp att kissa med. En lång!"

- "Vad bra!"

- "Ja. Pappa har också en snopp!"

- "Ja, en ful"!

- "Fast stor..."

- "Mammor har frisyr på sina fiffisar"

- "Jaha?!"

- "Jag tror det i alla fall".

- "Skall vi leka mamma pappa barn? Baddockan får vara barn!"

- "Ja! (Än så länge finner sig Billy i såna tjejlekar, han är som sagt lite mer flexibel.) Du är mamma... Men då måste du se arg ut".

- "Ok. Du är pappan. Du skulle gå till jobbet (Vaför pratar barn i konjunktiv i leken. "Du skulle", alltid!) och sen kom du hem med paket och lekte med din bebis".

Könsrollerna är redan klara. Mammor är arga häxor och pappor är arbetande hjältar.

Ibland är det dock jätte bra att ta til det där med tjej och kille. Som idag när dom inte ville äta lunch. Då gjorde jag ne tjej- och en killtallrik.  Då minsann gick det utmärkt att äta.

Pasta (snäckor, funkar för båda) fick dom bredvid. Sen vill jag kanske inte säga att det här upplägget var särskilt begåvat inför framtiden. Men va fan, det funkade idag. Får ta fighten med utstansade mackor imorgon...

Nu skall jag passa på att baka tårta till Ebbe innan han kommer hem från sin kompis. En killtårta. Han kommer snart hem, storgrabben som fyller år imorgon. Spänd och förväntansfull. Inga tjejer bjudna på födelsedagskalaset där inte. Bara grabbiga saker beställda och önskade. Förstås.

När man liksom inte tror att det kan bli mer andan i halsen, stress och press på prestation, och går på Ica och liksom känner ett att något är jävligt fel och att pressen liksom bara ökar och ökar och ökar ju längre in i butiken du kommer, då kan man ge sig fan på att det snart är jul.

Det som är fel, det är att vart man än tittar så tittar en tomtejävel tillbaka på en. På varenda hylla står det något med en satanistiskt positivt leende snubbe med röd, spetsig luva på huvudet. På kaffepaket, servetter, mjölk, godis, bröd, bullpåsar, nötter, russin, ta mig fan om dom inte snart gör tamponger med röd jävla luva längs ut, bara så man verkligen skall bli påmind om att då du tror att det inte kan bli värre, då blir det även jul! Och det är för fan inte ens mitten av November ännu? Hur länge skall det "firas" jul? 2 månader?

Det som ökar pressen är, att man i någon form av obehaglig aha-upplevelse inser att "ja visst jävlar, det är snart dags igen att, förrutom få vardagen att fungera relativt smärtfritt och trevligt för alla, ta tag i följande små uppgifter för snart är det jingelbell och jul i vårt hus för hela jävla slanten" (bokstavligt):

• Bestämma var julen skall firas! (Är det svärföräldrarnas tur, igen, eller är det dom egna föräldrarnas tur att få fira jul med Cirkusen. Skall vi åka 90 mil till "dit jag trivs bäst" i jultrafik för att fira en högtid som ingen mer än barnen gillar och som dom ändå trots allt helst vill fira hemma med sina grejor? Skall jag vända ut och in på mig själv i år igen för att alla skall vara nöjda och glada, och därmed försöka sparka in en kalkon lika stor som en satans dino i ugnen för att försöka imponera på svärmor och svärfar?  Som kanske i alla fall hade tyckt det var bättre med traditionellt julbord med 57 olika rätter så längre svärfar får göra skarpsåsen själv. Eller skall jag bara ge fan i alltihop och sätta mig med en flaska glögg i ett hörn och säga HOHOHOHOHOHOHOHO tills någon spärrar in mig?)
• Köpa lite julklappar. (Nu skall vi se..... 4 barn. Lillejulafton, strumpa på morgonen och så själva tomten och granen och den biten. Det är minst 12 julklappar. Men får dom bara en julklapp på kvällen så blir det väl inte så glatt. Dom har ju torts allt sett både Madicken och Kalle Anka och där är det så mycket klappar i hög så Mount Everest framstår som en liten komocka. Alltså måste vi lägga till några klappar... Så det blir, låt oss säga 18 julklappar. Minst! Sen är det lite släkt, vånner, kusiner, fadderbarn, gudbarn och så som skall ha sitt också. Vi lägger till en nolla så blir det nog bra. 180 julklappar. Och så vill ju barnen köpa till varandra. Det blir alltså 12 stycken till. 192 styck. Det fixar man ju lätt på en eftermiddag i Åre. Absolut. Och så skall det vara rättvist också. Alla skall få lika mycket och alla skall bli lika glada. Inga problem! GHHHHHHHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Ge mig tillåtelse att råna en bank. Snälla! Jag kan göra det snabbt mellan avslutat lunchpass och hämtning av barnen. Lovar att bara använda vattenpistol!)
• Se till att man tänkt rätt när det kommer till dessa julklappar. (Skräckexempel till fyra barn: 1 legoset med typ 1400 bitar, 1 nytt dataspel där alla instruktioner står på industityska, en barbiedocka med 20 par olika skor som inte sitter fast på dom där små invalidfötterna som barbiedockan är försedd med samt en radkostyrd bil som med milimeterprecision kör/inte kör/stegrar/backar/svänger/voltar/tjuter/tutar/vrålar/stannar och med andra ord inte gör som barnet i fråga vill. Dessa fyra paket bör inte öppnas samtidigt efter papporna har fått i sig sin 10:e nubbe och börjat prata affärer och politik samt då all mat skall plockas in igen (av tanterna). Och detta måste fan planeras ordentligt. Det är A och O för en lyckad julafton. Skillnaden mellan glädje och sammanbrott.)
• Ha julpyssel med barnen 1:a, 2:a, 3:e och även 4:e advent. Helst även helgen innan 1:a advent. I förebyggande syfte. (Då skall det samsar runt lussekattsbak, pyntande, julkortstillverkning, korvstoppning, knäckkok, storstäd, patétillverkning, köttbullsrullning, smällkaramellstillverkning, ljusstöpning och lite annat smått och gott. Detta givetvis tillsammans med glada, lugna, tacksamma barn som samsas och nynnar på "En fröjdefull jul". Allt måste läggas upp på Instagram, Facebook, Twitter och helst även på den där storbildsskärmen på torget.)
• Låtsas inför barnen att jag gillar julen och ser fram emot julafton lika mycket som dom gör. (För inte ens jag är så dum och bitter så jag inte låter dom små ha sin jul så perfekt och underbar som dom vill. Tro mig!)

Jag såg en helt jävla vansinnig App idag som räknar ner dagarna till Jul. Den vill jag inte ha. Jag vill ha den Appen som räknar ner dagarna till julhelvetet är över.

Det är faktiskt inte särskilt mysigt det där med julstress. Det måste ni hålla med om? Det går säkert att fira jul utan stress, men jag har än så länge inte träffat någon som vet hur man gör. Vet du?

Visst, jag tycker också att det kan vara lite mysigt med första glöggen, lite pyssel och så. Det lugna, stearinbelysta myset innan själva julafton. Det kan jag gilla. Men bara det. En dag eller två. Sen kan det räcka.

Nu är det trots allt 47 dagar kvar, så jag kan släppa detta för ett tag. Låt oss säga i alla fall i tre veckor. Men sen.... The saga will continue. Som man säger på Star Warska.... VIlket blir det jag skall göra nu, släppa julstressen för denna gång och kolla Star Wars med Rufus. En trivsammare traditon än jul.

Det borde stått något här igår.  Men först så strulade bloggandet till sig och det vara bara en liten den av inläggen som kom in, resten försvann. Efter att dett hänt två gånger så gav jag upp för en stund och ägnade mig att att försöka vara en pedagogisk supermorsa med full förståelse för syskonbråk och torts. Det funkade sisådär om jag skall vara ärlig. Jag kände inte igen mig själv i den rollen. Och det kan ju förklara varför kidsen tittade på mig med rynkade pannor, gapande munnar och lätt chockad blick. Dom gillar mig bättre när jag är som jag brukar. Lite som en Maria Skäringer på speed.

Sen satte jag mig vid datorn igen för att skriva om snart 10-åring "tonårs"grabbar. Om Ebbe som är så där lillstor och storliten hela tiden. Hur "uppe i det blå" och slarviga grabbar i den ålderna kan vara. Hur kaxiga coh stora dom försöker vara, fast det igentligen inte funkar för dom är bara små fortfarande. Nalle i ena handen och datorn i andra. Men mamma! varvat med kramar och gos. Om hur mycket han längtar efter sin födelsedag och hur extremt stort det är för honom att fylla 10 år på söndag! Hur hela värden kretsar runt honom nu.Förväntningarna är gigantiska på denna födelsedag! Större än alla julaftnar tillsammans, större än allt annat hittils.

Men då fick jag också syn på inläggen om den saknade flickan i Göteborg. En liten tjej som också skall fylla 10 om några dagar. Som förmodligen är lika spänd på detta hon också. Som är lillstor.

Som är borta! Det är en sån mardröm så det går inte ens att föreställa sig. Jag kunder inte sluta tänka på det. Jag kan inte sluta kolla nyheter och uppdateringar. Jag håller tummarna så de vitnar och tänker på hennes familj där allt annat nu är så fullstängigt oviktigt. Hon måste bara hittas!

Sånt här får inte hända!

Med andra ord så blev det inget inlägg. Det blev så banalt och fel att sitta och skriva om sin egna lilla kille som låg här tryggt i sin säng medan det där fruktansvärda hände där.

Jag hämtade i stället varenda unge här i huset och la dom i min säng. Stängde dörren och lovade mig själv att aldrig någonsin göra annat än gosa, mysa och förstå dessa små värdefulla troll. Aldrig mer bli arg och så.. Inte släppa dom ur sikte en sekund. Sånt man tänker i såna lägen. Egotankar.

Och precis nu såg jag att dom har hittat henne! Jag är så glad! Med alla sannolikhet har hon varit med om saker som hon kommer komma ihåg resten av livet, men hon är hemma igen!

Vilken oändlig tur!

Men jag tänker i alla fall köra Ebbe till skolan.