Vi har ingen tvättstuga för tillfället eftersom vi som sagt håller på att renovera, och förmodligen kommer fortsätta med det till den dagen det uppfinns självtvättande kläder. Troligen kommer det bli så att precis när jag har inrett detta rum klart med den minibar och kristallkrona som jag kräver för att jag skall ha lite trevligt på den plats jag spenderar det mesta av min tid, så kommer rummet inte behövas tack vare dessa självtvättande kläder. Men det är ett senare problem, för just nu måste det tvättas utav bara helvete och för tillfället står vår tvättmaskin och torktumlare bredvid toaletten mitt i badrummet. Utan minibar och kristallkula.

Därifrån hördes i kväll ett jävla illvrål.

- MAAAAAAAAAAMAAAAAAAAAA! KOOOOOOOOOOOOM NUUUUUUUUUUUUUUUUU!

(Oj jävlar vad här hänt nu!)

-WOOOOOOOOOOÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Min NALLE!

- Billy, BILLY???? Vad har hänt?

- Snyft, snyft, hick, hick, snyft..

(Tårar stora som persikor rullar ner för lillgrabbens kinder. Jag fattar inte ett smack!)

- Min..hick...nalle...hick...är...där!

(Han pekar med det lilla, knubbiga fingret mot tvättmaskinen. Jag ser bara vita handukar, vita t-shirts och några stackars omaka strumpor som rullar runt där inne.)

- Var?

- DÄÄÄÄÄR!

(Och så, ett öra! Ett litet svart öra som for förbi, löddrigt och blött. Och så nästa varv kom en nos och sen såg vi svansen efter en stunds ytterligare tvättmaskinstittande.)

- Oj då.... Hur hamnade han där?

- Han sov på handdukarna!

(Tydligen hade Billy alltså lagt den lille hundnallen till ro bland handdukarna som jag lagt framför tvättmaskinen, i väntan på att bli tvättade. Sen har jag väl knölat ihop hela högen och stoppat in det i maskinen utan att titta ordentligt. Och det blev ju då inte så bra. Kan man säga. När Billy kom för att väcka sin lille kompis så såg han alltså till sin förskäckelse att den åkte vattentombola utan chans att ta sig ut. Katastrofläge är en underdrift.)

- Vi får nog låta honom åka klart där inne gubben. Han har kul....

- NEEEEJ! Han dör! Han drunker där inne.

- Nej då, han drunknar inte. Han kan andas under vatten. Det är en vattenhund. Vi sitter här och tittar så blir han glad.

Jag vred dock fram programmet så att vi inte skulle behöva hålla nallen sällskap där framför toaletten hela kvällen. Sen fick han åka torktumlare med lite blandade plagg som låg och väntade på honom där i. Men det fick han göra utan sällskap av oss dock, för där fanns ju luft och jag kan hålla med Billy om att det ser fan så mycket tryggare och roligare ut att åka torktumlare än tvättmaskin. Lite mindre klaustrofobiskt liksom. Inte så blött. Och nu är han torr och fin igen. Och lite fluffig. Billy fick somna med en reservnalle, den funkade bra det med. Grabben var helt yr i hatten efter att ha kollat efter jycken där i säkert 20 minuter.

Ebbe har också en nalle nu. Men av ett helt annat slag. En iPhone som han fick i födelsedagspresent av oss och hela tjocka släkten i söndags. Den hålls också väldigt kär skulle jag vilja säga. Herre gud, man skulle vara en iPhone. Vad ömhet och uppmärksamhet skulle få. Vad stolt han skulle vara över mig. Hade jag varit en iPhone så kanske jag till och med skulle få en kram eller en puss när jag vinkar av honom bland kompisarna på busshållplatsen. Det får jag inte nu. Inte ens nära. 10-åriga killar pussar tydligen inte sina mammor när dom har kompisar i närheten.

Det var det ingen som sa till mig när det kom en liten bebis för 10 år sedan, att man plötsligt står där en morgon och inte får en puss. Knappt en blick. Hade jag vetat det så hade jag pussat honom om möjligt ännu mer.

Fast jag måste ge honom att han allt är gullig mot mig i alla fall där bland polarna, tots att jag bara är en pinsam gammal mamma. Ebbe är snäll som en nalle hela han.

Jag tror aldrig jag har sett någon bli så glad för något som han blev för den där telefonen. Jösses! Han hoppade i sängen, vibrerade och stammade. Så där glad som bara barn blir. För nallar av olika slag.

Sen höll han i den där luren hela dagen. Han höll i den när vi sjöng, när han åt tårta, när han öppnade mer kuvert som kommit på posten, när han öppnade paket och när han åt födelsedagsmiddag.

Tydligen hade han även hållt i den när han och hans kompis var och bowlade och spelade flipper på eftermiddagen. Det är då inte illa. Inte alla som kan bowla med en iPhone i handen. Det skulle i så fall vara hans pappa. Det kanske är ett släktdrag...

Det är nalle jag skall bli i mitt nästa liv. Eller man. Det verkar också uppskattat.

Satte klockan på 05.15 imorse för att jag saknar mina morgonpromenader så. Tänkte att jag skulle trotsa tröttheten och plocka fram mitt hurtiga jag, det som vaknar på sommaren och som är ute och springer i grisottan, och gå en promenad innan det är dags att hugga tag i en ny dag. La till och med fram kläder, reflex (Hittade bara Rufus knallgula Flexbert-väst, men va fan! Ingen ser mig innan 6 på morgonen!) och skor. Laddade min Spotify med en morgonkäck lista att bli glad och hurtig av. Mentalt var jag redan där, ute i friska luften med raska steg. Men nej, här sitter jag nu i min röda fluffmorgonrock och tittar ut i mörket och kylan. Inte fan vill jag ut där nu. Det är ju mitt i natten! Jag är ju inte klok, glöm det!

Jag har fått för mig att det är bristen på dom där promenaderna och annan träning som gör att jag konstant känner mig lite lätt SÅINIHELVEJÄVLAARGSÅJAGVILLSPARKAPÅALLTJAGSER just nu. Och så vill man ju liksom inte gå runt och känna sig. Argrynkan är snart så djup så det ser ut som jag har röven i pannan.

Det enda som gör mig jätteglad just nu är när jag får leka med och pussa min barn i lugn och ro. Vilket i princip aldrig händer. För just det där med tid, lugn och ro, är en bristvara. Alltid är det något som skall göras, någon som väntar eller tider som skall passas. Och är det så att det finns en liten stund över och man sätter sig ner i 2 sekunder med något av trollen och tar en paus, ökar någon annan antingen tempot eller volymen. Det slår aldrig fel!

Är det inte en jätteliten legokikare som skall hittas NUUUUUUUU någonstans i huset så är bråk i rummet bredvid eller en springtävling som måste sättas igång omedelbart, direkt. Och alla dessa lekar är mer än ok för mig, jag älskar det, men dessvärre är inte alltid syskonen lika sugna på samma lekar. Och då blir det liksom osämja i ledet. Och eftersom det är så sällan jag får tid att leka en längre stund och ge dom odelad uppmärksamhet blir det liksom ett jävla liv när det blir avbrutet. Och just ett jävla liv är ju inte lika mysigt som lugn och ro.

Är det så att man någon (kors i taket) gång får till en aktivitet som alla gillar (klart att alla inte kan gilla samma sak) och lugnet lägger sig, då är det plötsligt mat som skall lagas eller tvätt om skall tvättas eller klockan som tickar för sänggång eller avfärd. Måsten.

Jag förstår förstås att just min motion inte påverkar barnens krav på mig, vardagens måsten eller tidens gång, men det kanske kan få mig att inte känna mig så att säga explosiv. Som en lilla My med gråa hårstrån. Stampestampe steg och muttermuttermutter hela långa dagen. En jävla surkärring helt enkelt.

Men gå och träna på gym då om det är för tidigt, mörkt och trist för att springa och gå säger du säkert. Jo visst, men när? Och framför allt VAR?

Det finns ett gym och en "Källare" här i byn där det tränas. Och nästan alla tränar. Ja, du fattar. ALLA är där. Och då blir det ju det där hejhejhej hemskt mycket hej igen. Jag vill vara anonym när jag tränar. Själv eller okänd. Och det är ju stört omöjligt när man bor i en liten håla där alla känner alla.

Nä, jag får sitta här med min fluffmorgonrock och mjukna fysiskt och hårdna mentalt tills det kommer snö nog så det är dax att kunna åka längd. Det är ju faktiskt en sak med vintern som är bra. Längd är som yoga på tvären, och inte heller behöver man passa tider eller prata med en enda människa om man inte vill det. Förra året svor jag på att jag skulle åka längd minst 2 ggr i veckan. Jag åkte en gång på hela vintern i -27. Så kan det gå när tiden inte räcker till. Men skönt var det.

Det skall får det bli ändring på i år. Hoppas jag.

Nä, nu är det dags att sätta igång. Upp och hoppa mina små gullungar, en ny dag väntar!

- "Jag tänker inte sitta bredvid en kille! Woooooooooooooääääääääääääääääääääääää"!

- "Men gör inte det då, sitt bredvid mig. Jag är en tjej!

- "Men du är ju en gammal tjej. En tant! Jag vill sitta bredvid en tjeeeeeeeej".

- "Fast hörru, jag är ingen tant! Jag är en av husets två tjejer, den enda du har att välja på att sitta bredvid om du inte vill sitta bredvid en kille".

- "NEEEEEEEJ!"

- "Ok, hämta Skorpan då. Hon kan sittta bredvid dig".

- (Snyft, suck, snyft, suck) "Ja, jag hämtar henne. Hon är min kompistjej!"

Problemet löst för denna gång. Det är viktiga grejor det där för mina tvillingar. Kille/tjej, rosa/blått, fiffi(!)/snopp, riddare/prinsessor, klackskor/skateboard, Clone Wars/Tingeling.... det tar aldrig slut.

Jag trodde att jag kunde ta på Blanka jeans som Rufus och sen Billy växt ut, men icke sa nicke.. Tänkte att det kunde se lite så där boyfriend-fit hipt ut, liksom. Kanske skulle jag kunna lägga upp en bild på henne i ett "Min dotters outfit"-tema. Så där som de lite yngre, coolare Stockholmsbloggerskorna gör...Hon tittade på mig med en djupt chockad blick och sen kom stora tårar sprutande. Inte en jävla chans! Dom var:

1. Inte rosa.

2. Killiga

3. Trasiga

4. För stora

5. Billys

6. Fula

7. Blåa

8. Utan paljetter eller strass.

Det blev inget med dom jeansen. End of story, hej då jeansen.

Billy och Blanka har fått nya rum nu när vi har renoverat klart vår tidigare 70-tals, psykedeliskt och  hiskeligt fula undervåning, som efter översvämning tack och lov var tvunget att fixas till. Från grunden. Det tog ungefär en evighet, men nu är det klart.

Ett rosa rum. Och ett blått rum.  Förstås.

Helt enligt mallen för hur killrum och tjejrum skall se ut. Blanka har älvor på väggarna, Billy stjärnor. Blanka roslakan, Billy elgittarslakan. Hade jag fått bestämma så hade det inte varit riktigt så utpräglat kan jag säga. Mjukat upp det killiga och tuffat till det tjejjiga. Men... Nej. Det finns inte på kartan. Allt som inte Billy vill ha bär han ut och slänger in i Blankas rum och vice versa.

Däremot kan Billy då och då klä sig i klänning, för att det är roligare att dansa med. Kjolar snurrar bättre än jeans. Men det är sällan. Den åker ofta av fort och ersätts av "Bettman" kläder eller piratkläder. Just nu är han mest "Jensbomb"och har då av någon okänd anledning svart väst utan något under, svarta jeans och pistol.

Även nallar och gosedjur skall ha kill och tjejnamn. Blankas favorit just nu heter Kanina Päron Pärleport (fråga mig inte!) och Billys heter Andersson. Som tydligen är ett killnamn.

Roligast är att lyssna på dom när dom badar. Två nyfikna nakna små 3-åringar har mycket att fråga och inget att skämmas över. Hur gulligt som helst.

- "Blanka...är det din fiffi?"

- "Japp! (Superstolt!)

- "FIN!"

- "Tack Billy!"

- "Varför har du en sån?"

- "Jag vet inte.... Att kissa med?"

- "Vad bra! Jag har en snopp att kissa med. En lång!"

- "Vad bra!"

- "Ja. Pappa har också en snopp!"

- "Ja, en ful"!

- "Fast stor..."

- "Mammor har frisyr på sina fiffisar"

- "Jaha?!"

- "Jag tror det i alla fall".

- "Skall vi leka mamma pappa barn? Baddockan får vara barn!"

- "Ja! (Än så länge finner sig Billy i såna tjejlekar, han är som sagt lite mer flexibel.) Du är mamma... Men då måste du se arg ut".

- "Ok. Du är pappan. Du skulle gå till jobbet (Vaför pratar barn i konjunktiv i leken. "Du skulle", alltid!) och sen kom du hem med paket och lekte med din bebis".

Könsrollerna är redan klara. Mammor är arga häxor och pappor är arbetande hjältar.

Ibland är det dock jätte bra att ta til det där med tjej och kille. Som idag när dom inte ville äta lunch. Då gjorde jag ne tjej- och en killtallrik.  Då minsann gick det utmärkt att äta.

Pasta (snäckor, funkar för båda) fick dom bredvid. Sen vill jag kanske inte säga att det här upplägget var särskilt begåvat inför framtiden. Men va fan, det funkade idag. Får ta fighten med utstansade mackor imorgon...

Nu skall jag passa på att baka tårta till Ebbe innan han kommer hem från sin kompis. En killtårta. Han kommer snart hem, storgrabben som fyller år imorgon. Spänd och förväntansfull. Inga tjejer bjudna på födelsedagskalaset där inte. Bara grabbiga saker beställda och önskade. Förstås.

När man liksom inte tror att det kan bli mer andan i halsen, stress och press på prestation, och går på Ica och liksom känner ett att något är jävligt fel och att pressen liksom bara ökar och ökar och ökar ju längre in i butiken du kommer, då kan man ge sig fan på att det snart är jul.

Det som är fel, det är att vart man än tittar så tittar en tomtejävel tillbaka på en. På varenda hylla står det något med en satanistiskt positivt leende snubbe med röd, spetsig luva på huvudet. På kaffepaket, servetter, mjölk, godis, bröd, bullpåsar, nötter, russin, ta mig fan om dom inte snart gör tamponger med röd jävla luva längs ut, bara så man verkligen skall bli påmind om att då du tror att det inte kan bli värre, då blir det även jul! Och det är för fan inte ens mitten av November ännu? Hur länge skall det "firas" jul? 2 månader?

Det som ökar pressen är, att man i någon form av obehaglig aha-upplevelse inser att "ja visst jävlar, det är snart dags igen att, förrutom få vardagen att fungera relativt smärtfritt och trevligt för alla, ta tag i följande små uppgifter för snart är det jingelbell och jul i vårt hus för hela jävla slanten" (bokstavligt):

• Bestämma var julen skall firas! (Är det svärföräldrarnas tur, igen, eller är det dom egna föräldrarnas tur att få fira jul med Cirkusen. Skall vi åka 90 mil till "dit jag trivs bäst" i jultrafik för att fira en högtid som ingen mer än barnen gillar och som dom ändå trots allt helst vill fira hemma med sina grejor? Skall jag vända ut och in på mig själv i år igen för att alla skall vara nöjda och glada, och därmed försöka sparka in en kalkon lika stor som en satans dino i ugnen för att försöka imponera på svärmor och svärfar?  Som kanske i alla fall hade tyckt det var bättre med traditionellt julbord med 57 olika rätter så längre svärfar får göra skarpsåsen själv. Eller skall jag bara ge fan i alltihop och sätta mig med en flaska glögg i ett hörn och säga HOHOHOHOHOHOHOHO tills någon spärrar in mig?)
• Köpa lite julklappar. (Nu skall vi se..... 4 barn. Lillejulafton, strumpa på morgonen och så själva tomten och granen och den biten. Det är minst 12 julklappar. Men får dom bara en julklapp på kvällen så blir det väl inte så glatt. Dom har ju torts allt sett både Madicken och Kalle Anka och där är det så mycket klappar i hög så Mount Everest framstår som en liten komocka. Alltså måste vi lägga till några klappar... Så det blir, låt oss säga 18 julklappar. Minst! Sen är det lite släkt, vånner, kusiner, fadderbarn, gudbarn och så som skall ha sitt också. Vi lägger till en nolla så blir det nog bra. 180 julklappar. Och så vill ju barnen köpa till varandra. Det blir alltså 12 stycken till. 192 styck. Det fixar man ju lätt på en eftermiddag i Åre. Absolut. Och så skall det vara rättvist också. Alla skall få lika mycket och alla skall bli lika glada. Inga problem! GHHHHHHHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Ge mig tillåtelse att råna en bank. Snälla! Jag kan göra det snabbt mellan avslutat lunchpass och hämtning av barnen. Lovar att bara använda vattenpistol!)
• Se till att man tänkt rätt när det kommer till dessa julklappar. (Skräckexempel till fyra barn: 1 legoset med typ 1400 bitar, 1 nytt dataspel där alla instruktioner står på industityska, en barbiedocka med 20 par olika skor som inte sitter fast på dom där små invalidfötterna som barbiedockan är försedd med samt en radkostyrd bil som med milimeterprecision kör/inte kör/stegrar/backar/svänger/voltar/tjuter/tutar/vrålar/stannar och med andra ord inte gör som barnet i fråga vill. Dessa fyra paket bör inte öppnas samtidigt efter papporna har fått i sig sin 10:e nubbe och börjat prata affärer och politik samt då all mat skall plockas in igen (av tanterna). Och detta måste fan planeras ordentligt. Det är A och O för en lyckad julafton. Skillnaden mellan glädje och sammanbrott.)
• Ha julpyssel med barnen 1:a, 2:a, 3:e och även 4:e advent. Helst även helgen innan 1:a advent. I förebyggande syfte. (Då skall det samsar runt lussekattsbak, pyntande, julkortstillverkning, korvstoppning, knäckkok, storstäd, patétillverkning, köttbullsrullning, smällkaramellstillverkning, ljusstöpning och lite annat smått och gott. Detta givetvis tillsammans med glada, lugna, tacksamma barn som samsas och nynnar på "En fröjdefull jul". Allt måste läggas upp på Instagram, Facebook, Twitter och helst även på den där storbildsskärmen på torget.)
• Låtsas inför barnen att jag gillar julen och ser fram emot julafton lika mycket som dom gör. (För inte ens jag är så dum och bitter så jag inte låter dom små ha sin jul så perfekt och underbar som dom vill. Tro mig!)

Jag såg en helt jävla vansinnig App idag som räknar ner dagarna till Jul. Den vill jag inte ha. Jag vill ha den Appen som räknar ner dagarna till julhelvetet är över.

Det är faktiskt inte särskilt mysigt det där med julstress. Det måste ni hålla med om? Det går säkert att fira jul utan stress, men jag har än så länge inte träffat någon som vet hur man gör. Vet du?

Visst, jag tycker också att det kan vara lite mysigt med första glöggen, lite pyssel och så. Det lugna, stearinbelysta myset innan själva julafton. Det kan jag gilla. Men bara det. En dag eller två. Sen kan det räcka.

Nu är det trots allt 47 dagar kvar, så jag kan släppa detta för ett tag. Låt oss säga i alla fall i tre veckor. Men sen.... The saga will continue. Som man säger på Star Warska.... VIlket blir det jag skall göra nu, släppa julstressen för denna gång och kolla Star Wars med Rufus. En trivsammare traditon än jul.

Det borde stått något här igår.  Men först så strulade bloggandet till sig och det vara bara en liten den av inläggen som kom in, resten försvann. Efter att dett hänt två gånger så gav jag upp för en stund och ägnade mig att att försöka vara en pedagogisk supermorsa med full förståelse för syskonbråk och torts. Det funkade sisådär om jag skall vara ärlig. Jag kände inte igen mig själv i den rollen. Och det kan ju förklara varför kidsen tittade på mig med rynkade pannor, gapande munnar och lätt chockad blick. Dom gillar mig bättre när jag är som jag brukar. Lite som en Maria Skäringer på speed.

Sen satte jag mig vid datorn igen för att skriva om snart 10-åring "tonårs"grabbar. Om Ebbe som är så där lillstor och storliten hela tiden. Hur "uppe i det blå" och slarviga grabbar i den ålderna kan vara. Hur kaxiga coh stora dom försöker vara, fast det igentligen inte funkar för dom är bara små fortfarande. Nalle i ena handen och datorn i andra. Men mamma! varvat med kramar och gos. Om hur mycket han längtar efter sin födelsedag och hur extremt stort det är för honom att fylla 10 år på söndag! Hur hela värden kretsar runt honom nu.Förväntningarna är gigantiska på denna födelsedag! Större än alla julaftnar tillsammans, större än allt annat hittils.

Men då fick jag också syn på inläggen om den saknade flickan i Göteborg. En liten tjej som också skall fylla 10 om några dagar. Som förmodligen är lika spänd på detta hon också. Som är lillstor.

Som är borta! Det är en sån mardröm så det går inte ens att föreställa sig. Jag kunder inte sluta tänka på det. Jag kan inte sluta kolla nyheter och uppdateringar. Jag håller tummarna så de vitnar och tänker på hennes familj där allt annat nu är så fullstängigt oviktigt. Hon måste bara hittas!

Sånt här får inte hända!

Med andra ord så blev det inget inlägg. Det blev så banalt och fel att sitta och skriva om sin egna lilla kille som låg här tryggt i sin säng medan det där fruktansvärda hände där.

Jag hämtade i stället varenda unge här i huset och la dom i min säng. Stängde dörren och lovade mig själv att aldrig någonsin göra annat än gosa, mysa och förstå dessa små värdefulla troll. Aldrig mer bli arg och så.. Inte släppa dom ur sikte en sekund. Sånt man tänker i såna lägen. Egotankar.

Och precis nu såg jag att dom har hittat henne! Jag är så glad! Med alla sannolikhet har hon varit med om saker som hon kommer komma ihåg resten av livet, men hon är hemma igen!

Vilken oändlig tur!

Men jag tänker i alla fall köra Ebbe till skolan.

I natten:

- "MAAAAAMMAAAAAAAA!"

(Sätter mig förstås käpprätt upp i sängen! Men Herre Jävlar vad är det som händer? Brinner det? Har ett Star Warslego-skepp gått sönder? Saknas ett Star Warslego-gubbe! Vad är det frågan om? Springer med raska steg in i Rufus rum.)

-Jag är här vännen! Vad är det?

- Det blir väl inte gammal seg gröt till middag idag? Du sa väl bara så? Mamma?

(Oj då! Det var nog inte så snällt att bli så där arg igår. Fy på mig! Gårdagens bråk satte tydligen sina spår. Dumma mig!)

- Nej det är klart det inte blir! Jag lovar! Jag vill inte heller äta gammal gröt till middag!

- Lova!

- Lovar! Sov nu vännen!

- Inte på fredag heller? Istället för fredagsmys? Du SA det. Du SA faktiskt att det skulle bli så!

(Men det var då en liten rackare att minnas saker. AJ, där fick jag ont i samvetet!)

- Jag vet. Det var dumt sagt. Jag var arg för att ni trixade vid bordet. Förlåt. Igen.

- Lova.... - Jag lovar. Men nu måste du lova att du skall sova. Genast!

(För annars hotar jag med den gamla gröten igen....)

- Ok, mamma. God natt.

Det blir alltså hamburgare till barnen idag. Men inte till mig. Jag gillar bara hamburgare på sommaren, ute i Kyrkesund med våra underbart härliga vänner där.

Jag köper kokböcker hela tiden, jag har kokböcker överallt både här och i Kyrkesund. På bänkar, i hyllor, över kylen, i skåp och även i lådor på en vind i Göteborg. Jag kan inte få nog. Men däremot så lagar jag aldrig mat efter recept. jag läser kokböcker, bläddrar och inspireras men det händer inte att jag tar fram dom när det skall lagas något mer än efterrätter och vissa grundrecept.

I går kom Leif Mannerströms stora kokbok med posten. Jag har ju ändå jobbat med den mannen på Marstrand för si så där en 150 år sedan när jag var en liten flicka, så det är klart att jag vill ha hans kokbok.

Där fanns detta receptet. Det skulle jag vilja äta idag. Men det blir nog inte så....

Varm, kokt hummer med pepparrot och buerre blanc. Ja tack! Men varför i hela friden dricker dom citronsaft till? Det är inte likt Leif.

Som sagt, det blir nog svårt att få till denna middag idag. Måste nog bläddra vidare i boken för att hitta någon mer vardaglig inspiration. Fast nu är det dags att sätta fart på ekorrhjulet i snöstormen. Väckning, skottning, köra till dagis och skola och sen jobba står först på schemat. Full fart framåt. Ingen tid för hummer idag.

Ha en bra dag!

Jag skrev ett jättelångt, lite för ärligt inlägg här om sociala koder, falskhet, skitsnack och sånt. Om att så fort jag går in på Facebook och Instagram inte kan låta bli att nynna på den där gamla dängan som ibland spelas på P2 och såna där urtidskanaler som man ibland lyckas höra i väntrum och så:

Sånt är livet, sånt är livet
Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar, vinner en annan
Så håll i vännen som du har kär

Om att jag blir lika förvånad varje dag över hur många det är som låtsas. Om hur många det är som inte säger vad dom tycker. Om hur många det är som gör allt för att vara NÅGOT. Och framför allt i en sån här liten håla, där alla vill synas och ingen vill glömmas.

Men så insåg jag att jag kanske gör bäst i att ge fan i att lägga ut det inlägget. Det kan bli så fel liksom.

Så istället tänker jag skriva om att det är så fantastiskt mycker ärligare med barn. Jösses, det är så ärligt så det ibland skär i hjärtat. Det är så självklart det dom säger så man undrar varför saker och ting skall krånglas till så in i helvete i vuxenvärlden.

Jag måste säga att jag är dålig på att vara vuxen. Jösses, vad dålig jag är på det. Jag gillar verkligen inte såna där vuxensaker som mingel, viktiga bankpapper, politiska diskussioner, Aktuellt eller föräldramöten. Jag får gåshud bara av tanken på bordsplaceringar, rabattkuponger och styrelsemöten.

Jag trivs så mycket bättre bland barn eftersom dom gör man vad dom vill när dom vill. Inom rimliga ramar tycker jag detta är så mycker bättre. Dom lever sitt liv till 100 % lyckliga, arga, glada, sura, trötta, hungriga, kärleksfulla, nakna, utklädda, uppriktiga och nyfikna.

Dom säger också vad dom tycker och sen är det bra med det. Det är ärligt, härligt och helt utan baktankar.

Billy berättade idag för mig att han är Jensbomb (det är tydligen superhjältevarianten av James Bond och, tro mig, Barnbok med detta namnet kommer påbörjas snart!) och att han skall beskydda mig från alla arga tanter. Dom skall svärdas jättejättemuckethelatidentillsdomblevsnälla. Detta gjorde han på Konsum vilt fäktandes med en purjolök bland både en och annan arg tant efter att jag hade fått en utskällning av en norsk häxa som inte gillade att jag körde över henns fot med en varuvagn full med barn. "Det är så vi gör i Sverige", sa jag. Det trodde hon inte på. Jävla kärring!

Blanka försökte borsta mitt hår långt idag. Hon kan verkligen inte komma över att jag klippte av det där håret för 10 månader sedan. Hon grät då. Hon grät idag och sa att mammor skall ha långt hår! Mammor är inte fina mammor om dom inte har det. Hon fick mig att lova att aldrig klippa mig igen. Sen fick hon syn på några grå hårstrån. Hon drog och slet, tittade på mig med sin lillgummablick med huvudet på sne och sa -"Stackars mamma.... Är du gammal?" Igen! Va fan, hon ger sig inte. Det är ett jäkla tjat om det här. Men det är i alla fall ärligt. Tänk om jag gjorde så mot en annan vuxen! Jösses, man hade ju fått sig en ovän för livet.

Jag och Rufus hade en väldigt lång fight om mat idag. Jag var den arga tanten och han var den förkrossade sonen. Jag sa att det fick vara nog med tjaffs vid matbordet nu! Jag blev kankse onödigt arg, det kan jag hålla med om så här i efterhand, men många bäckar små som man säger.. Och jävlarihelvetsförbannandeskit vad jag är trött på att tjata vid middagsbordet. "Sitt still", "Ta ner foten från bordet", "Ät upp maten", "Säg inte att det är äckligt", "Säg vad du gillar och inte vad du inte gillar", "Spotta inte ut maten på tallriken", "Sluta retas", "Sluta skrik", "Drick", "Ät", "Gå ner från bordet", "ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄT". Just det där är jag så less på så jag skek och hotade helt sonika mina bångstyriga barn idag. Jag vet att man inte skall göra det! JAG VET! Och jag har bett om ursäkt. Ordentligt!

I alla fall så fick jag ett fu---ing frispel, hotade med att ge dom seg och tjock råggröt till middag varje dag ifortsättningen och skickade bort hela gänget från bordet utan att dom fick den lovade pepparkakan efter maten. Billy och Blanka stack ner i sina rum illa kvickt och jag hörde hur dom pratade med varandra och sa att "-Nu är mamma arg igen. Ful och arg. Kom så leker vi istället. Vi är Jensbomb och vi gillar inte arga mammor!" Den typen av snack. Ebbe låste in sig i sitt rum med sina hörlurar, sin Skype och sin Minecraft. Han tar inte heller sånt där så allvarligt. Hot hjäper inte där längre. Han vet att jag aldrig håller vad jag hotar med. Han vet var pepparkakorna står.

Själv bröt jag ihop på en stol i köket. Då kom Rufus farande som ett litet jävla bi. Så arg så tårarna sprutade och svetten lackade. Han hade stövlar och jacka på sig och mössan i handen. Han skulle rymma! Och det nu! Han skulle "hitta en annan familj, med en annan mamma och andra syskon och andra papper, annat lego och andra pennor. Han skulle ha ett annat rum och gå på ett annat dagis och så var det med det! Han skulle ha en mamma som frågade vad barnen ville ha till middag! Där barnen fick vara med och bestämma så det inte blev massa bråk! Där mamman lekte mer och lagade mindre mat." Sen gick han till dörren. Öppnade den lite. Stängde den igen. Skrek att "Nu minsann skulle han gå!" Jag tog det med ro, just rymningen, för ute var det becksvart och snön yrde. Han är tack och lov för feg för att rymma. Men däremot tänkte jag på vad han hade sagt. Klart som sjutton att dom vill vara med och bestämma mer. Visst, jag måste få lägga mig i för att få dit andra grönsker än gurka, coctailtomater och broccoli. Men visst sjutton kan det hjälpa om dom får bestämma. Och kanske, kanske skall jag dra ner på ambitionerna ibland så inte maten tar så lång tid. Det är ju inte deras fel att jag ägnar massor av tid åt att försöka sätta näringsriktig och vällagad mat på bordet. Dom kan ju inte hjälpa att jag blir frusterad över hur mycket tid och pengar det går åt till alla mat som oftast åker i papperskorgen. Det kan ju inte dom hjälpa. Och vilken tur att han berättade det för mig! Som sagt, vad härligt det är med ärlighet! Vi blev sams tillslut. Han tog av sig sin jacka och sina små stövlar igen. Kröp ihop i min famn och lovade att inte flytta. Jag sa förlåt och torkade tårar. Mina och hans.

Och ja, dom fick pepparkakor tillslut och imorgon blir det tydligen hamburgare till middag.

Nu skall jag kolla Facebook, Instagram och Twitter. Få lite skvaller. Nynna lite på Så mycket falskhet bor det här.

God kväll!

Ha! Nu vet jag hur jag skall få mina mot tandborstning motvilliga små rackarungar att glatt öppna munnen! Hur jag skall slippa bråk och tjat två gånger om dagen, eller 6 gånger om dagen om jag skall vara korrekt. (Storgrabben borstar ju något sånär självmant nu för tiden, även om han bara liksom gnuggar frenetiskt på en tand.)

Alla medel har använts i desperata försök att få de små trollen att låta mig borsta tänderna på dom, så att vi sen liksom kan gå vidare med livet för den dagen:

• Jag har djupandats och med pedagogisk sammetsröst (ett på gränsen till frireligöst röstläge) förklarat allt det där med karies och baktus på ett lugnt och sansat sätt. (Dom tittar på mig som jag är en idiot. Ok visst, jag låter inte superbegåvad när jag pratar så där.)
• Jag har tiggt och bett på mina bara knän. (Det gillar dom. Dom låter mig fortsätta i evigheten.)
• Jag har tålmodigt väntat ut dom. Stått med tandborsten redo för attackborsta när den lilla munnen tillslut öppnas. För alla vet ju att  "tysta leken" inte funkar så länge. (Dom har nu lärt sig att prata ur mungipan. Som en äkta cowboy.)
• Jag har hotat med att tandtrolllen kommer och gnager i sig de där små mjölktänderna så att dom aldrig mer kan äta lördagsgodis (jo jag vet, det där med skrämsel och lögner är inte helt okej rent pedagogiskt. Och inte fan tror dom på det längre heller.)
• Jag har sagt att polisen kommer och tar dom om dom inte borstar tänderna NU! (Nu pratar vi inte mer om den metoden, tack!)

Men nej! Dom bara sitter där med hårt ihopknipna munnar och trotsig blick.

Men det gäller så att säga att ta vara på sina resurser i förhandlingslägen som dessa! Och i mitt fall är det ett skrattretande nylle. Jag ser ju för fan inte klok ut på morgonen. Så genom att platta till håret i pottfrisyr, skrynkla ihop mitt slitna, osminkade gamla ansikte, skela så gott det går (måste ju se de små tänderna samtidigt) och dra in överläppen långt över bävertänderna får jag till en min som gör att dom små sköningarna skrattar så dom gråter. Och då passar jag på att borsta! Det är då tur att vi kvinnor kan göra två saker samtidigt!

Jag ger mig själv en klapp på axeln för denna metod  i tandborstkriget och er något att fasa över:  Ett bildbevis!

Jo jag vet att det är en suddig bild. Jag håller nämligen ljuset dämpat här på morgonkvisten för att inte chocka mig sjäv varje gång jag går förbi en spegel.

Ha en bra dag!