Jag skulle vilja vara barn bara för en dag. Tänk att få uppleva den där hissnande känslan av bubblande glädje eller total spänning som lyckliga barn får göra. Hundraprocentiga känslor som är lyxigt reserverade för bara barn. För att barn kan känna en enda känsla i taget, därför har dom rätt att få känna ordentligt. Är ett barn Glad så är han/hon Glad! Inget annat. Är det spännande, så är det det det är. Inget annat. Dom har inget som kontrollerar eller dämpar, utan dom kör på. Helt och hållet!

Tänk om man som vuxen sprang fram till totala främligar och med raka ben hoppade upp och ner för att man var så hejdlöst glad över sina nya springskor så att man bara måste få visa dom, för vem som helst. Inte nog med att ett sånt utfall hade slutat med pinsamheter, man hade också fått gipsa sig från midjan och ner efter att såna hopp med raka ben hade kört upp knäna under armhålorna på oss fullvuxna, oviga typer. Eller tänk att slita av sig jackan och på fullaste allvar tro att den Spindelmannnendräkten man har under är på riktigt. Vilken underbar känsla! Men vad besviken man hade blivit, och för att inte tala om hur besviken ens omgivning hade blivit.

Jag vill verkligen vara barn igen, bara för att få en kort stund av total känslostorm. Inget andra känslor eller tankar som ligger och gnager under.

Blanka  hoppade upp och gungade på en gungsnigel idag på lekplatsen, och hon levde sig verkligen in i det där gungandet. Jag skulle göra vad som helst för att tycka att det är så kul och spännande att gunga på en snigel som hon gjorde. Vad som helst! Själv satt jag lite käckt bredvid och tittade på och log en stund tills jag tröttnade och sa till mitt glada barn att nu är det dags att gå hem. Så dumt! Det hade varit så sanslöst mycket roligare för oss båda om jag kunde sitta på en likadan, lite större snigel bredvid och gunga jag också. Och då tycka att det vara lika kul. Men som det är nu hade jag bara känt mig jätte dum där på snigeln. Jag tycker det är orättvist. Jag vill uppleva att det är hundraprocent kul att gunga på en träsnigel, är det för mycket begärt av livet?  

Jag ger upp. Har funderat och funderat men kan inte komma på något som är Svensk Nationaldagsmat. Det är ju faktiskt inte klokt! För hur jag än vänder och vrider på idéerna så blir det..... Midsommarmat. Midsommar var ju liksom nästan Sveriges Nationaldag innan 6 juni blev helgdag.

Så, gör sill och potatis.

Vi hörs imorgon med nya recept.

Här är alla Göteborgs barn idag. Alla! Och förmodligen resten av södra Sveriges leksugna ungar också. Vilken jävla röra! Undrar om jag får skäll av någon om jag har mina tre euforiskt lyckliga barn i koppel?

Men hur härligt är det inte att vakna i en stad?! Ok, jag kan tänka mig att ni som gör det varje dag tänker tvärt om, hur härligt är det inte att vakna i fjällen/på landet/i båten?! Men nu är det så att jag har vaknat med snöiga fjäll runt hörnet i x-antal månader (med avbrott för en omjaginteåkersådörjagresa till Santorini) och blir så glad så jag vill dansa en liten dans på balkongen av att vakna i en stad. Men om jag gör det, så måste jag ju förstås ha i åtanke att det är liiiiiiiite mer folk mitt i Göteborg en Nationaldagsmorgon än vad det är i ett övergivet Åre. Så om jag nu får för mig att dansa den där dansen kanske jag skall klä på mig något och kamma till Minimojhåret.

Det som gör det hela om möjligt ännu bättre är att solen skiner, det har slutat blåsa och att lägenheten jag lånar av min snälla mamma har förvandlats till camping. Det vaknar rufsiga huvuden i varje hörn just nu. I resesängen tittar Billy ut genom nätet med en blick full i bus (febern är uppenbarligen borta), i bäddsoffan blänger Rufus på mig från en liten glipa i täcket (han har inget vidare morgonhumör om man säger så). Och i köket försöker min syster ta sig upp från en gigantisk luftmadrass med tveksam ergonomiska egenskaper, där den stackarn har leget i brygga hela natten ihop med Blanka som sitter som ett plåster på henne. Den lilla har redan har nagellack och hårspännen redo för en dag på stan. Jag får nog gå in och dra upp dom med ett rep verkar det som, det verkar liksom inte helt lätt att komma upp därifrån.

Bredvid mig i bäddsoffan låg även denna hjälte, en kille som måste varit sjukt trött när han somnade. Kanske vill även han ha en kopp morgonkaffe och en dans på balkongen.