Idag har jag legat raklång på en brygga och tittat på mina barn som metat krabbor. Jag hade dessutom ett glas champagne i handen, och sedan serverades jag nyfångad, nygrillad makrill. Därefter reste jag mig från bordet och åkte hem med två varma levainbröd och tre trötta, solbrända barn. Utan att bära bort en endaste liten tallrik. Det har alltså inte varit så synd om mig idag. Om man säger så. Jag har tvärt om varit oförskämt bortskämd. Jag har haft det så hejdlöst bra idag så jag borde faktiskt skämmas.

Priset för denna lättja är dock en konstant oro över att jag inte har ett riktigt jobb. Jag borde faktiskt vara på Jobbet nu och tjäna pengar och göra karriär och sitta i möten och vara viktig och jobbajobbjobba tills semestern skall börja. Men istället hänger jag runt här och har det löjligt bra och tror liksom att allt skall ordna sig bara jag tar det piano och väntar. Väntar på vad? Att mitt kall i livet skall dyka upp och att jag sen huxflux blir bäst på just det och tjänar massor med pengar så att jag kan ligga på en brygga och dricka champagne resten av livet? Men det är väl inte så det fungerar, eller?

Tänkatänkatänka...

Tänkatänkatänka...

NU vet jag! Jag vinner på Lotto, det gör jag! Perfekt! Skönt, nu var problemet löst och jag kan ta och slappna av och ha det så här bra hela långa sommaren.

Någon som vill komma in i mitt luftslott?

Det är ju ett vuxet fenomen det där med att sitta still och äta. Barn gillar inte att sitta still. Och inte att äta heller verkar det som ibland. Så är det bara. Vissa dagar undrar jag om det inte är så att dom har rätt och vi har fel. Framförallt när dom leker ute på sommaren. Så här är ett tips för dig som inte orkar tjata om att dom skall sitta still utan hellre ägnar, dig åt något annat då och då.

(Självklart skall dom lära sig att sitta still. Annars kan man ju faktiskt inte gå på restaurang. Men inga regler utan undantag. Eller?)

Dra fram en gammal tidning, en tejprulle, en gurka, ett par morötter, lite coctailtomater, en paprika, lite sockerärtor (eller vad du nu har för grönsaker hemma som gillas att äta råa). Riv försiktigt loss tidningssidor som du rullar ihop till strutar och tejpar samman så de håller ihop. Skär grönsaker i stavar, lägg i strutarna och servera till era rastlösa hungriga barn.Låt dom äta sittande, lekande, solandes, vid bord, på gräsmatta eller i poolen. Var dom nu vill vara. Sätt ut en skål med något att dippa i, tex tzaziki eller majonnäs smaksatt med lite örter.

Undertiden dom går loss på detta nyttiga, kokar du pasta penne och värmer köttbullar. När dom kommer inskuttande med sina tommar strutar för påfyllning så lägger du i pastan och köttbullarna och skickar ut dom igen. Inga bestick, bara en rulle hushållspapper att torka flottiga fingrar på.

Medan dom äter detta så gör du nya strutar som du fyller med fruktbitar som dom kan äta till efterrätt.

Så, nu kan du sätta dig med ett glas rosé, en bok och lite egen fingermat i solen och lyssna på dina glada, mätta barn när dom leker vidare.

Ohhhh jävlar, där slog den till! Fyrtioårskrisen. Visst, jag fyller inte år förrän om 6 månader, men nu kom den som om om någon drog en kavel i bakhuvudet på mig.

Varför? Jo, för att jag just upptäckte det första tecknet på analkande demens. Hade inte även du blivit orolig om följande inträffar?:

Jag satt framför datorn i köket och ser att ugnen står på. "Fan också", tänkte jag. MIn inre dialog fortsätter: "Den där har stått på hela natten. Hur kunde jag glömma den? Men, använde jag den igår? Inte gjorde jag väl det? Nej... Eller? JO! Jo, jag satte väl på den på 100° när jag skulle efterköra biffen från grillen (nej, det blev inte fisk igår). Eller? Visst var det väl så? Fast, vad konstigt. Det där är inte 100°, det där är 200°. Konstigt att det inte är varmare här inne om den nu stått på i 14 timmar. Ytterst märkligt. När sjutton satte jag på den, och varför????"

Jag går och stänger av, och sätter mig vid datorn igen. Och kommer på att jag måste rosta hasselnötter för dom är slut. Reser mig således upp för att sätta på ugnen. DÅ! Då tändes en liten, liten lampa. Just det, jag satt på ugnen för att rosta hasselnötter för ca 10 minuter sedan. Det hade jag visst glömt. Sätter på ugnen igen. Så, in med en plåt hasselnötter. Tillbaka till datorn. Och så efter en lite för lång stund.... "Jösses, vad det luktar bränt!!! Varför luktar det bränt? Brinner det någonstans? Var? Var? Oh, fan! Där brinner det hasselnötter i ugnen. Varför?"

Ja, du fattar. Demens. Välkommen fyrtioårskris!

Ps. Ett tips för att skala rostade hasselnötter: Kör dom i den där knottriga saken som man skalar färskpotatis i. Du vet den där runda benken med lock och ett handtag. Jag kommer inte ihåg vad en sån heter, men jag skall försöka komma ihåg att köra mina hasselnötter i den.